The Jacksonians - If I could build my world

Världens bästa lalala!

The Jacksonians, igen!

Dessutom har jag mer information om de glada gossarna.

Gruppen bildades passande nog i Jackson, Tennessee 1968. Medlemmarna var  Faris Lanier Jr. som sångare, hans bror Fenoye på trummor, Sam Frazier på tenorsax, Lee Freeman på gitarr, Mark Brown spelade trumpet och sjöng samt Joseph McKinney på keyboards och sång. Farsan Faris Lanier Sr. var manager.

De spelade bakom storheter som Eddie Floyd och blev upptäckta av MGM Records som finansierade små soulskivbolag för att komma in på R&B-marknaden.

En label som MGM sponsrade vad Wayout Records. The Jacksonians blev skickade till Cleveland för att spela in lite låtar. Det parades ihop med sångaren Fred Towles och spalde in singeln ”Hook it to the mule”.

Wayout hade även The Sensations kontakterade och de fick till The Jacksonians nackdel de mesta av budgeten för deras release. ”Hook it to the mule” sålde inte många exemplar på grund av dålig marknadsföring.

Det funkade inte i Cleveland så bandet åkte tillbaka till Tennessee för att spela in lite nya låtar för Sound of Memphis, som även de var finansierade av MGM.  

Brorsan Marlon Lanier som spelade Altsaxofon och sjöng hoppade på bandet. De släppte ”California  dreaming” som inte heller den blev någon hit. Resten av låtarna som spelades in glömdes bort i arkiven och under de kommande elva åren spelade bandet åt många andra storheter från södra USA.

Lite gött snack i början av låten där en låter av dom faktiskt låter som Chris rock.
Men det bästa av allt,  de får till ett helt perfekt "lalala".
Man ska inte underskatta ett perfekt lalala, på samma sätt som ett perfekt yeah!, eller baby! kan vara det bästa som finns.

En underbar midtempo-låt mitt i veckan.

The Jacksonians är helt klart en grupp som skulle fått mer uppmärksamhet.



The Jacksonians – If I Could Build My World

Bunny Sigler - Things are gonna get better

Världens bästa Bunny!

Solen skiner utanför fönstret och det är allt dags för lite Bunny Sigler igen.
Den här gången med fantastiska "Things are gonna get better", och hans framträdande på Soultrain.
Det blir nog inte bättre än såhär!

Lustigt nog släpptes den här låten på två skivor av Bunny under samma år, 1974.
Detta för att försöka kapitalisera på den stort säljande singeln "Keep Smilin'".





Bunny Sigler – Things Are Gonna Get Better

Billy Paul - War of the Gods

Världens bästa Billy!

Det är inte vilken dag som helst idag, det är Billy Pauls födelsedag!
80 år bli den goe soulgubben idag.
Det ska vi fira med hans bästa låt (vilken också är hans längsta låt!).
Livet är underbart!

Född och uppvuxen i Philadelphia med en tidig start på sin sångkarriär, då han uppträdde i radio redan innan han kom in i tonåren.

Hans familj lyssnade mycket på jazz och R&B, och Billy gick på universitetet med musikinriktning.
Billy kunde sjunga alla olika genrer och blev mer och mer framgångsrik i Philadelphias underground-scen. I slutet av sina studier turnerade han landet runt och sjöng på olika klubbar och campus.

Han bildade en trio, fick skivkontakt med Jubilee Records, spelade in "Why am I" och tvingades rätt så fort in att göra sin militärtjänst.
När den var klar skrev han på för labeln New Dawn och hoppade vid något tillfälle in för någon av The Blue notes, som sjöng med Harold Melvin.

Billy började spela in låtar med Gamble och Huff, vilket ledde till större framgångar.
När han släppte skivan "360 degrees of Billy Paul" med monsterhiten "Me and Mrs. Jones" var succén ett faktum. Den stack upp i toppen på Billboards pop och R&B-lista 1972.
singeln sålde två miljoner exemplar och han fick en Grammy samma år.

Men dagens låt är en lite längre låt, antagligen Billys längsta låt!
Det är en mer psykedelisk Billy vi hör här, i en låt om kampen mellan gott och ont.



Han pensionerade sig från musiken i London 1989 men 2011 medverkade han på franska sångerskan Chimène Badis skiva på låten "Ain't no mountain high enough". För att vara nästan 80 bast så låter det rätt bra, eller vad säger ni? (Även om låten är rätt slätstruken).
Chimène Badi – Ain't No Mountain High Enough



Billy Paul – War Of The Gods

Joe Simon - Chokin Kind

Världens bästa Joe!

Joe Simon föddes i Louisiana den 2:e september 1943 och började som väldigt väldigt många andra soulartister att sjunga i sin fars baptistkyrka.

Han började sjunga på heltid när familjen flyttade till Richmond i Kalifornien i slutet av 50-talet, där Joe gick med i gruppen "Golden West Gospel Singers". Gruppen var inspirerade av bland annat Sam Cooke och Arthur Prysock. 1959 bestämde sig gruppen för att sjunga sekulära sånger och spelade in "Little island girl".

Hush-labelns ägare Gary och Charla Thompson försökte övertala Joe att sjunga in lite låtar för deras skivbolag. 1964 spelade han in "My adorable one"på Vee-Jay-labeln som blev en succé.
1965 fick Joe en ännu större hit med "Let's do it again" som kom upp till 13:e plats på Billboards R&B-lista.
Vee-Jay lades strax efter detta ned och Joe Simon turnerade runt i landet utan skivkontrakt.

När han var i Nashville träffade han diskjockeyn John Richbourg som kom att bli hans manager och producent. Nu började de resan uppåt och 1966 landade Joes låt "Teenage prayer" på plats 11 på R&B-listan. De kommande två åren fick de fram ett gäng hits och 1970 fick Joe en Grammy för bästan manliga R&B-framträdande. Vad som jag gillar så mycket med Joes musik är mixen av soul och country som kom fram i och med att han spelade in i countryns högborg. Det är nog den perfekta blandningen av två olika musikstilar.

Under 70-talet fick Joe stor framgång då han började samarbeta med Kenny Gamble och Leon Huff, och musiken kom mer att gå åt discohållet.

1973 spelade han in musiken till filmen Cleopatra Jones.

I slutet av 70-talet lämnade han den sekulära musiken och kom att börja sjunga gospel igen

Dagens låt, som var Joes största hit kom upp till plats 13 på billboards poplista och toppade R&B-listan 1969, sålde i miljoner. Två år tidigare hade den spelats in av Waylon Jennings.
En helt fantastisk mix av soul och country, med Joes lite melankoliska sångröst som extra krydda.




Joe Simon – Chokin' Kind

The Jacksonians - California Dreaming

Världens bästa cover!

Ibland hittar man band som inte gjort så mycket väsen av sig, eller rättare sagt, det finns ingen information om dom alls.
The Jacksonians som spelade några singlar lite sporadiskt under sin karriär, plus ett antal låtar som inte givits ut förrän för något år sedan.
De blev senare Lanier & Co och hade en hit 1983 med soulballaden "I just got to have you".

Dagens låt är ett utmärkt exempel då cover med råge överträffar originalet.
Det är soul och blues i en perfekt kombination!
Underbart!



The Jacksonians – California Dreamin'

Double Exposure - Everyman

Världens bästa disco!

Gruppen Double Exposure bildades i Philadelphia  av James Williams, Joseph Harris, Charles Whittington och Leonard 'Butch' Davis med de fanns egentligen redan tidigare, som "United Image", som startade redan på 60-talet. Under det tidigare namnet spelade de in ett par singlar för Stax.

De blev genom sin kompis producenten och musikern Norman Harris introducerade till Salsoul som de kom att ge ut tre album för, vilka Harris producerade alla.

Grabbarna hade sjungit ihop ända sedan high school-tiden och hållit ihop i alla år.

De var jobbade väldigt hårt innan de slog igenom, ibland upp till fyra shower per dag!
Ibland fick de betalt, ibland blev det hotade till livet av klubbägarna när de begärde pengar för sina spelningar. 

I december 1975 började de spela in sitt första album, det otroligt populära "Ten percent", som kom ut 1976.

På skivan var det fullt med sjukt svängiga discolåtar, varav flera blev hits. Titelspåret blev mycket populär på klubbarna, samma sak för "My love is free" och "Everyman". Den senare, och även dagens låt var rätt kontroversiell bland de mer liberala delarna i samhället under 70-talet, eftersom det är en stark individualistisk text om att man ska klara sig själv och inte begära hjälp av någon annan. I en rad i låten frågar en tiggare om en allmosa men avisas bryskt.

Låten "Ten percent" i Walter Gibbons tiominuters-remix var först tänkt bara för djs, men de började släppa den även publikt eftersom den blev så populär. Den har länge ryktats om att det var den första 12 som släpptes, men det stämmer inte. Dock var det den som först blev populär och gick hem kommersiellt.

Efter de tre albumen försvann de från rampljuset. Joseph gick tillbaka till sitt gamla jobb som elektriker, Butch startade en framgångsrik rörmokarfirma, Charles började jobba som maskinist men pluggade senare medicin och James hittade en annan grupp att sjunga i eftersom The Trammps förstesångare hade slutat i gruppen.

1981 gav de ut en singel "Yes i'm in love with you" som inte gjorde så stort genomslag.

Det ryktas att de håller på att spela in en ny skiva nu.

Double Exposure – Everyman
Double Exposure – Everyman (Has To Carry His Own Weight) - Joe Clausell 12" Disco Version

R.I.P. Jimmy Ruffin

Världens bästa Jimmy har gått ur tiden.

Efter en kort tids sjukdom somnade Jimmy Ruffin in i måndags.

Han levde under mesta delen av sitt liv i skuggan av sin bror, den mycket mer framgångsrike David Ruffin.

Dagens låt är min absoluta favorit Jimmys stora, men relativt okända låtskatt.
Mest känd är han nog för hans största hit "What becomes of the brokenhearted"

Jimmy Lee Ruffin föddes den 7:e maj 1936 i Collinsville i Mississippi och signades av Motown redan 1961 men det var först 1966 som han fick till sin största hit.
I början var han mest en studiosångare, men han spelade även in några singlar på sidolabeln Miracle.

Han inkallades för att göra sin militärtjänst och kom tillbaka till Motown 1964.
Jimmy var då påtänkt att ta över efter Elbridge Bryant som lämnade The Temptations efter att inte direkt ha kunnat samarbeta med resten av gruppen.

Dock fick Jimmy inte chansen, för gruppen fick ny om hans lillebror som hade en fantastisk röst, vilket gjorde att de valde David Ruffin istället.

Lite besviken över detta gjorde att Jimmy valde att jobba på sin solokarriär.
Man kan säga att Jimmy fick lite revansch när han råkade höra en låt som var avsedd för The Dramatics och han övertalade låtskrivarna att han själv skulle få låten istället.
De gav med sig och Jimmy spelade strax efter detta in "What becomes of the brokenhearted".

Den stack snabbt upp högt på listorna, och Jimme Lee hade skapat sig ett namn i soulvärlden.

Lyssna på den underbara basen som ligger som ett mjukt härligt täcke i bakgrunden.

Vila i frid Jimmy.


Jimmy Ruffin – Gonna Give Her All The Love I've Got - Single Version

Marlena Shaw - More

Världens bästa Marlena!

Det är november, regnigt, kallt, ruggigt och grått.
Då är det hög tid att värma sig med lite skön soul av Marlena Shaw!

Dagens låt kommer från hennes skiva Acting Up som kom 1978.
Man hör verkligen hennes jazzbakgrund i den här soulpop-pärlan.



Marlena Shaw – More

Phil Flowers - I Saw Her Standing There

Världens bästa cover!

Phil Flowers är kanske inte den mest lysande stjärnan på soulhimlen, men, ibland fick han till det ordentligt.
Dagens låt är en cover på en Beatleslåt.
Av någon lustig anledning så har just soulartister gjort galet många covers på Beatles.
Nu får man väl passa sig här, för det är som att svära i kyrkan när jag säger att många gånger är covern bättre än Beatles original.
Som idag till exempel.
Det är mer svängigt, råare sång, bättre tryck och inte så "rakt".
Precis som bra musik ska vara.





Phil Flowers – I Saw Her Standing There

George Jackson - All in my mind

Världens bästa George!

Vad passar inte bättre att George Jackson, mästaren på mjuka låtar, får lysa upp den här grå fredagen.

Häll upp något gott att dricka, tänd en brasa och lyssna på det här!




George Jackson – All In My Mind

C.L. Blast - Husband in law

Världens bästa låt!

C.L Blast, eller Clarence Lewis som han egentligen hette spelade in ett gäng singlar under namnen Little Junior Lewis och Junior Lewis på 60-talet.
Han föddes i Birmingham, Alabama 1939 och började som så många andra att sjunga gospel och i små vokalgrupper i sin ungdom.
Under 50-talet turnerade han runt i USA och delade scen med bland annat Nat King Cole och Laverne Baker.

På 60-talet sjöng han vad man kan kalla "vanlig soul" men i slutet av decenniet tröttnade han kanske på att inte få till något direkt genomslag, så han bytte namn till C.L Blast och spelade in mer i amerikanska södern.
Han bytte stil och det var nu smutsigare, råare, funkigare och tuffare.

I början av 80-talet hade han en väldigt stor hit med singeln "I wanna get down" i Sydafrika. På grund av detta turnerade han där i tre månader och passade även på att spela in ett album där, "Made in Africa", som bara släpptes 1982 i samma land men genererade inte någon vidare succé.

Han har jobbat med grymma gubbar såsom Sam Dees, Fredrick Knight och Wardell Quezergue.
Dagens låt är just skriven av Sam Dees och Frederick Knight 1972 och spelades in av Bo Diddley. C.L Blast spelade in sin version ett år senare.
Det är funk med rockbas och tungt blås, malande gitarr och piano som det hamras på.
Allt blandat till en skön röra med C.L Blast hårda röst.

Tyvärr finns det inget videoklipp så ni får hålla tillgodo med Spotify-länken nedan.

CL BLAST – Husband In Law

Freda Harris & The Birmingham Rhythm - Feeling funky

Världens funkigaste låt!

Jag har äntligen hittat den, den där funkpärlan som svänger galet bra.
Det är Freda Harris som sjunger och kompas av The Birmingham Rhythm.
Året var 1972.
Ja, det är allt vi vet.

Njut nu istället av svänget!





Freda Harris & The Birmingham Rhythm – Feeling Funky

Dan Greer - Only the beginning

Världens bästa Dan!

Jag vet, jag har varit dålig på att uppdatera med världens bästa låtar, men nu är det dags igen.
Flyttar från andra sidan jorden och husrenovering som nu börjar lugna ner sig.

Vad vore inte bättre att börja hösten en fantastisk artist, Dan Greer!
Denna underbara människa.

Dagen sjukt bra låt är "Only the beginning"
Rullande bas, ett piano i bakgrunden och kongas som driver låten framåt.
Magiskt!


Dan Greer – Only the Beginning

Svante Thuresson - Ingen gör någonting

Världens bästa Svante!

Efter ett långt semesteruppehåll är jag nu äntligen tillbaka med en underbar cover.

På 60- och 70-talet hade vi en finfin tradition i Sverige.
Soul- och jazzpärlor översattes med fyndiga, kul och bra(?) texter av ordkonstnärer, som tex Beppe Wolgers.

Vad säg om den här underbara svenska versionen av "Games people play" som här heter "Ingen gör någonting" och sjunga av Svante Thuresson.


Svante Thuresson – Ingen gör någonting

Margie Joseph - To know you is to love you

Världens bästa Margie!

Det är fredag och helgen kommer emot oss med stormsteg.
Vad passar inte bättre än en bluesig souldänga som växer och växer.
En ensam gitarr sjunger ut, en hammond pumpar i bakgrunden och livet känns bra.
Underbart!




Margie Joseph – To Know You Is To Love You

Dan Greer - Take a look at yourself

Världens bästa Dan!

Nu, efter att jetlagen har lagt sig är det dags för ännu en av Dan Greers mästerverk.

Det finns ingen fin video till den här, men vad spelar det för roll när låten är supergo!


Dan Greer – Take a Look at Yourself

Lew Kirton - Talk to me

Världens bästa Lew!

Igår hade jag en fantastisk kväll!

Jag kan nu bocka av på listan att jag har dj:at i Tokyo.
Träffade ett gäng med goa gubbar för någon månad sedan som bjöd in mig att spela lite på deras klubb.

Öppnade med den här lilla godingen!
För man måste ju öppna med världens bästa låt.
Lew Kirton svänger till det bra




Lew Kirton – Talk to Me

Lenny Williams - How can I forget you

Världens bästa Lenny!

Dags för lite Lenny igen.
Här kommer hans underbara låt från 1970 som han skrev tillsammans med sin producent Ed Bogas.
En underbar soulpärla!




Lenny Williams – How Can I Forget You

Elvis Presley - Suspicious minds

Världens bästa Elvis!

Folk har frågat, mailat, ropat.
När kommer han med?
När får vi höra Kungen?

Nu kommer han, med kanske världens bästa liveframträdande.
En låt som bygger och bygger och bygger.
En trummis som är vildare än Animal i Mupparna.
Elvis Aaron gör karateposer, flirtar och skämtar med körsångerskorna.
Och visst sjunger han fantastiskt.

Men, trummisen, vilken fantastiskt trummis!
Makalös!




Elvis Presley – Suspicious Minds - Live August 22, 1969 at The International Hotel, Las Vegas, NV

Rozetta Johnson - Personal Woman

Världens bästa Rozetta!

Roszetta föddes 1942 i Tuscaloosa i Alabama, och ja, hon stavade sitt namn så, jag har inte skrivit fel.
Hon började sjunga i gospelkören som ung och gick med i en lokal gospelgrupp, the Violet Harmonettes. Efter att hennes föräldrar skilt sig flyttade Rozetta till Birmingham, Alabama, och började där uppträda tillsammans med Bill Doggett.

Hennes första singel var "A womans way" vilken var producerad av Sam Dees och den nådde till plats 39 på RnB-listan samt 94 plats på Billboards poplista.
Hon spelade in lite mer singlar och fick en till liten hit, "Who are you gonna love (your woman or your wife)" som kom upp till plats 45 på RnB-listan.

Rozettas musikaliska karriär tog relativt snabbt slut och då började hon jobba som lärare i sin nya hemstad Birmingham.
I mitten av 80-talet började hon sjunga och spela in gospel och turnerade i både Japan och Europa.

Dagens låt är skriven av Sam Dees, och ni har hört den förut av just denne man.
Men nu är det dags för Rozettas härliga version.

Det finns ingen video till den här fantastiska låten så ni får hålla till godo med Spotify

Hon avled 2011.

ROSZETTA JOHNSON – Personal Woman

Loleatta Holloway - Something about the way I feel

Världens bästa Loleatta!

Discodrottningen nummer ett, Loleatta Holloway, gör här en finfin soullåt i mellantempo.
Och självklart när det kommer till Loleattas låtar så finner vi även här en tung bas.
Den här gången en lite slapp bas som pumpar fram låten i lagom takt.
Mums!

Låten kom på samma album som hennes stora hit "Cry to me" 1975.
Fantastiskt!




Loleatta Holloway – Something About The Way I Feel

Tavares - It only takes a minute girl

Världens bästa disco-hi-hat!

Vi går in i april med stormsteg och vad passar inte bättre då än Tavares, smördiscons mästare.
De fem bröderna Antone, Feliciano, Arthur, Perry Lee och Ralph Vierra Tavares började 1964 att sjunga ihop som "The Tavares Brothers" Massachusetts. De hade smeknamn också, det kallades för Pooch, Tiny, Chubby, Butch...och Ralph.
Lite som Bröderna Brothers nästan.
Innan de kallades sig "The Tavares Brothers" eller bara Tavares kallades de för "Chubby & The Turnpikes". Sicket namn!

Deras farföräldrar var från Kap Verde och lärde gruppen traditionella kapverdiska sånger. Men de började snabbt sjunga mer moderna tongångar.

De hade lite mindre lokala hits fram till 1973 då de bytte namn till Tavares och gav ut låten "Check it out" på Capitol Records.
Deras bror Victor, ja, de hade en bror till, sjöng huvudstämman på deras första stora hit, men hoppade av gruppen strax därefter.
1974 fick gruppen en förstaplats på R&B-listan med en låt skriven av Hall and Oates, "She's gone", vilken de hade gett ut året innan, dock utan större succé. Hall & Oates fick dock lite upprättelse, de fick en stor hit med låten två år senare av någon lustig anledning.

1975 blev ett väldigt framgångsrikt år, och dagens låt, "It only takes a minute girl" kom upp till förstaplatsen i USA och albumet sålde finfint. 1976 släpptes "Heaven must be missing an angel" och 1977 var Tavares med och bidrog starkt till soundtracket till "Saturday night fever" blev en sån succé.

Men nog om detta, dagens låt är helt fantastisk.
Tror banne mig att det är de bästa "disco-trummorna" jag hör.
Lyssna på hur perfekt trummisen leker med sin hi-hat!
För att inte tala om de mjukt stämda pukorna.
Det är såhär trummor ska vara mixade!


Gruppen finns så gott som helskinnad kvar och de flesta av originalmedlemmarna turnerar ihop fortfarande.

Tavares – It Only Takes A Minute - 2004 Digital Remaster

New York City - I'm doing fine now

Världens bästa New York!

Här har vi en go kvartett grabbar som inte fick så många hits.
De kammade hem ca en och en halv sådan.
John Brown, Claude Johnson, Tim McQueen och Eddie Schell hette de.
Gruppen bildades 1972 med namnet "Tri-Boro Exchange" och alla i gruppen hade stor erfarenhet av tidigare Doo Wop-grupper i området.

De träffade på Thom Bell och gav ut singeln som är dagens låt.
Den kom rätt högt upp på listorna, och gruppen gav ut två album, men de blev ingen större framgång, så New York City splittrades i slutet av 1974.

Dagens supersnygga mjuka Phillysoul är skriven av mästaren Thom Bell.
Falsetten i slutet är magisk!


New York City – I'm Doing Fine Now

The Five Stairsteps - Ooh Child

Världens bästa trappsteg!

Clarence Sr. och Betty Burke hade en bunt barn som alla var väldans musikaliska och 1958 bildade de fem syskonen en vokalgrupp, och kallades "The first family of Soul".
Tonåringarna var Clarence Jr., Alohe, James, Dennis och Kenneth Burke.
De fick namnet "The five stairsteps" eftersom deras mamma Betty tyckte att de såg ut som trappsteg när de stod bredvid varandra i kronologisk ordning i ung ålder. Som tripp trapp trull plus några till..

Clarence Jr var huvudsångaren och koreograf samt skrev de flesta låtarna och spelade gitarr.
Alohe spelade trumpet, James spelade även han gitarr och Kenneth spelade bas.

Deras far Clarence Senior var polis till yrket, spelade bas och var även deras manager.

De vann en talangjakt och Fred Cash från The Impressions tipsade Curtis Mayfield om gruppen.
The Five Stairsteps blev signade av hans Windy City-label och började spela in låtar.
de fick några mindre lokala hits.

Efter ett tag började de spela in sin andra skiva och deras lillebror Cubie kom med in i gruppen. Då bytte de namn till The Five Stairsteppers & Cubie.

1970 spelade de in sin superhit som vi ska höra idag.
Med sitt upplyftande budskap är det inte svårt att ryckas med och komma på sig själv att nynna tillsammans med gruppen.
Älskar verkligen trummorna på den här låten. Otroligt driv!
Här ett klipp från Soultrain:

)



Ja, en kul lite detalj är ju att Kenneth Burke senare kallade sig Keni Burke, och är väl vad som kan kallas för en 70- och 80-tals superbassist som har spelat med ungefär alla stora inom jazz, soul och funk.
Kolla hur cool han är när han sjunger på soultrain!


The Five Stairsteps – O-o-h Child - Buddha Remastered 2001

Dan Greer - You can't prove that

Världens bästa Dan!

Vissa artister kan man bara inte få nog utav.
Dan Greer med sin låtskatt är en sådan.
Lyssna på den här underbara lugna låten där han berättar en härlig historia.
Ren magi!





Dan Greer – You Can't Prove That

David Ruffin - Common man

Världens bästa David lider sig igenom livet som en vanlig man!

Det här är så sjukt bra och samtidigt väldigt lustigt.
David sjunger om att han aldrig kommer ändra sig, han kommer alltid vara en vanlig man.
Ja, jag måste göra er besvikna, han ljög.
Efter att ha blivit stjärna i The Temptations fick han lite hybris, ville inte åka till spelningarna tillsammans i bandet utan ha en egen limousine och mycket mycket mer.
En helt vanlig man.

Men skit i det, lyssna på låten och njut av världens mest lidande soulröst!



David Ruffin – Common Man

Big Maybelle - The Masquerade is over

Världens bästa Maybelle, igen!

Det är torsdag, det är grått och det är som i Göteborg, fastän jag är i Tokyo.
Galet.

Kanske den här låten kan muntra upp stämningen lite?

Underbara Big Maybelle sjunger skiten ur en gammal klassiker så att säga, fast på ett fint och varligt sätt.
Lyssna på hennes underbara skratt i låten.
Så härligt!




Big Maybelle – The Masquerade Is Over

Världens bästa låt på Twitter!

Världens bästa låt på Twitter!

Ja, just det, världens bästa låt finns på Twitter sedan evigheter tillbaka.

Följ @dagens_lat och få världens bästa musik till dig var du än är.
Är det inte fantastiskt med teknik?

Rhoda Scott - Moanin'

Världens bästa Rhoda!

Här har vi en underbar orgellåt som man bara börjar ler av när de första tonerna sätter igång svänget.

Rhoda föddes i New Jersey 1938 och började som 7-åring att spela orgel i kyrkorna där hennes far predikade. Hon blev snabbt väldigt bra och började kompa fler och fler körer.
Hon studerade även klassiskt piano men valde att satsa på orgeln.

Vid denna tidpunkt hoppade hon in som pianist i en kompis jazzband och hon gillade det så mycket så hon fortsatte i bandet på ett villkor. Hon ville spela orgel, hammondorgel, och vem kunde neka den grymma pianisten detta?

Richard "Groove" Holmes lärde henne alla orgeltricks hon behövde för att bli en bra liveartist, och sen kastade han ut henne på turné.

1967 flyttade hon till Frankrike för orgelstudiet och efter skolan var klar flyttade hon tillbaka till USA. Men hon saknade Frankrike väldigt mycket vilket ledde till att hon flyttade tillbaka 1968 och har sedan dess bott där.
I Europa har hon också haft sin största framgång och publik.
Rhoda anses av många att vara den främsta kvinnliga jazzorganisten i världen.

Hon har ofta kombinerat jazz och soul med klassiska stycken.

Videoklippet är från en livekonsert i TV från 1972.
Spotifylänken är från skivan med en underbar ordvits i titeln, "Come Bach to me", och låten börjar då såklart med ett Bach-intro av klassiskt stuk innan jazzorgeln sätter in.



Rhoda bor fortfarande i Frankrike då och då och turnerar än, men har börjat plugga på gamla dar i USA där hon tar en Master i orgel.

Rhoda Scott – Prelude En Sol Mineur / Moanin'

Dee Dee Sharp Gamble - Ooh Child

Världens bästa Dee Dee!

För ungefär ett år sedan skrev jag om Diane LaRue, eller Dee Dee Sharpe som hon kallade sig när hon sjöng.
Ni vet, hon som tvingades börja sjunga som trettonåring för att försörja sin mor som skadats i en bilolycka.

Här heter hon Gamble i efternamn eftersom hon ett tag var gift med den store producenten och låtskrivaren.

Grymt skön lite släpig version av den här klassiska låten som gjorts känd av "The Five Stairsteppers".







Dee Dee Sharp Gamble – Ooh Child

Världens bästa spellista!

Som ni har väntat!

Här kommer den, världens bästa låtlista!


Världens bästa låt

Al Wilson - Somebody to love

Världens bästa groove!

Ibland hittar man pärlot hos artister man redan trodde man hade hört allt av.
Så är det med dagens låt.
Det är min hjälte Al Wilson som på sitt album "Weighing in" har med den här lilla godingen börjar som gospel men växer och blir tyngre och tyngre.
Underbart!

Trummisen och sångaren Al släppte albumet 1973 på Rocky Roads, men på den här skivan spelar han även gitarr. Vilket sväng låter växer upp till.
Samma år släppte han albumet "Show and tell" som blev en stor framgång och sålde platinum, men detta album ("Weighing in") smög rätt så obemärkt förbi.
Men det bör inte missas, och dagens låt är fantastisk!
Magiskt!




Al Wilson – Somebody To Love

Garland Green - Since you've been gone

Världens bästa Garland Green!

Som nummer tio av elva barn föddes Garland i Mississippi 1942 och började tidigt sjunga gospel.

När han flyttade till Chicago 1958 för att gå klart high school jobbade han samtidigt som han sjöng på kvällar och helger.
En kväll stod han och sjöng i biljardrummet på ett lite hak hörde en ägare av en restaurangkedja honom och blev så imponerad att hon kom att bekosta hans kommande studier i sång och piano på Chicagos musikkonservatorium.

1967 vann Garland en talangtävling och priset bestod av att vara förband till Lou Rawls.
I publiken satt ett låtskrivarpar och de gillade vad de hörde, så de ordnade en singelinspelning i Detroit åt honom på sitt eget skivbolag Gamma.
Låten "Girl I love you" sålde rätt bra regionalt och han fick uppvaktning av MCA som spelade in mer låtar med honom.

1969 gavs "Jealous kind of fella" ut och den blev en storsäljare med över en miljon sålda exemplar.

Efter det kom tyvärr inte framgångarna lika lätt och han hoppade mellan skivbolag en hel del.
Han flyttade till Kalifornien 1979 och spelade in ett album som producerades av Lamont dozier och Arleen Schesel (som Garland senare kom att gifta sig med). Skivan som gavs ut 1983 blev ingen direkt framgång och han föll lite i glömska.

Dagens låt är en härlig bit som bara bygger och bygger och bygger och...ja bygger!




2012 släppte han ett nytt album "I should have been the one", sitt första skivsläpp med nyinspelat material på 29 år.


Garland Green – Since You've Been Gone

Sam Dees - Personal Woman

Världens bästa Sam!

Vi (jag) måste bara återkomma till Sam Dees.
Sjukt underskattad (detta sägs om många artister men i detta fallet tycker jag det stämmer mycket bra) och relativt okänd för den stora massan.

Mest känd är hans om producent och låtskrivare, men hans lite gnälliga och nasala röst är helt fantastisk i den här låten.

Det är sköna tempoväxlingar i den här låten.
Och hans lidande röst är fantastisk!



Sam Dees – Personal Woman

Big Maybelle - That's life

Världens bästa Maybelle!

Maybelle Louise Smith, eller Big Maybelle som hon kallades när hon lanserades som artist, föddes passande nog den första maj 1924 i Jackson, Tennessee,
Som barn sjöng hon gospel och när hon kom in i tonåren bytte hon genre till Rythm & Blues. Hon blev professionell sångerska som tolvåring!!!!
Hon var även en framstående pianist som var med i ett antal orkestrar.

Big Maybelle gjorde solodebut 1947 men det var ingen vidare succé.
1952 skrev hon på för Okeh och då började det gå bättre.
Första hiten kom 1952 med "Gabbin' blues" som kom upp till en tredjeplats på Billboards R&B-lista.
1955 spelade hon in "Whole lotta shakin' goin' on" producerad av Quincy Jones, två år innan Jerry Lee Lewis version blev en megahit.

1956 släppte Big Maybelle sin största framgång, låten "Candy".

På 60-talet började det gå utför för Maybelle och hon drogs in i drogmissbruk och 1967 spelade hon in sin sista hit, "96 tears".

I början av 1972 föll hon i koma och vaknade aldrig.

Du bör lyssna på när bastuban kommer igång i den här låten, som på något sätt fungerar som extrabas. Helt fantastisk!
Fast mest av allt ska du lyssna på hennes röst.
Kraftig, rå och helt underbar.




Big Maybelle – That's Life

Idris Muhammad - For your love

Världens bästa fredagsdisco!

Stråkar, mysig sång och tajta trummor.
Det räcker gott för mig varje fredag.

Idris Muhammad är galet bra med rytmen på sina trumpinnar.
Låten kommer från hans album från 1980 "Make it count".



Idris Muhammad – For Your Love - Disco Mix

Doris Duke - I don't care anymore

Världens bästa Doris 2!

Det är nog bäst att fortsätta även idag med Doris, hon är ju så grym!
Dagens låt är från hennes första skiva "I'm a loser" och låten är skriven av Swamp Dogg och Gary Bonds.

Lyssna på den här härligt sköna och sköra biten hon sjunger här.
Smärtan och svärtan är påtaglig i hennes tjocka röst.
De raka slagen på tamburinen.
Basen som bubblar.
Fantastiskt!



Doris Duke – I Don't Care Anymore

Doris Duke - (Oh Lord) I wish I could sleep

Världens bästa Doris!

Doris Duke som föddes 1945 i södern är en av alla de man kallar soulens mest okända stjärna.
Hennes album "I'm a loser" sägs vara den bästa deep soul-skiva som getts ut.

Doris som föddes med Curry som efternamn växte upp i Georgia och började i tidig ålder att sjunga gospel tillsammans med en massa grupper i närområdet.

I början av 60-talet bodde hon i New York och jobbade som körsångerska, både i studio och på anrika Apollo Theater i Harlem.
väl i New York spelade hon in några demos för Motown, men de ledde tyvärr inte till något annat än just demos.

Hon gifte sig och spelade in låten "Running away from loneliness" 1966 under namnet Doris Willingham.
Den sålde inget vidare och hon fortsatte att jobba som sessionsångerska, nu i Philadelphia.
Hon följde med Nina Simone till Europa och finns inspelad som körsångerska på hennes "A very rare evening".

1969 blev hon signad av Swamp Dogg (Jerry Williams Jr.) och bytte namn till Doris Duke.
Hennes album "I'm a loser"  blev snabbt populärt och den första singeln "To the other woman" kom högt upp på listorna.

Dock är det inte från denna skiva vi ska höra någon låt idag, utan från hennes andra album med den blygsamma titeln "A legend of her own time". The Spinners har också spelat in den här låten fast i en tråkig glättig version. Här har ni den bästa versionen. En smäktande sorgsen tryckare av bästa sort!





Efter 1981 då hon spelade in sin sista(?) singel har det varit tyst om henne.

Doris Duke – (Oh Lord) I Wish I Could Sleep

David Ruffin - I'm so glad I fell for you

Världens bästa David (igen)!

Dags för lite gospelsoul.

Hammond, kör och Davids melankoliska sångröst.
Fantastiskt!




David Ruffin – I'm So Glad I Fell For You

Al Wilson - Wish You Were With Me Mary

Världens bästa Al sjunger igen!

Det här är stor soul med en härlig gospelkänsla med stråkar, blås, kör, tonartshöjningar och hela härligheten.
Samt en löst stämd bastrumma som jag verkligen älskar!

Refrängen är även den en sådan som man bara vill sjunga med i.

Precis som en låt ska vara


Al Wilson – Wish You Were With Me Mary

Delaney and Bonnie - We can love

Världens bästa countrysoul!

Hustru och man sjunger smäktande kärleksballader ihop.
Det låter ju som det kan bli väldans smörigt och kletigt, och förvisso är det rätt smörigt.
Men ojojoj vad bra det är, lugn countrysoul när det är som bäst.

Delaney och Bonnie Bramlett blandar blue-eyed soul, country, gospel och blues till en otroligt skön mix.
Herrn föddes i Mississippi 1939 och hängde med Leon Russel och J.J Cale.
Frugan föddes 1944 i Illinois och började i tonåren som backgrundssångerska till bland annat Albert King och Little Milton. Sedan blev hon den första vita medlem i Ikette bakom Ike och Tina Turner.

Delany flyttade på sina kompisars inrådan till L.A och började spela i bandet The Shindogs.
Bonnie flyttade även hon dit lite senare.
En kväll var den unga damen på en lokal bowlinghall och där hängde Delany och drack hembrännt med sina bandpolare. Tycke uppstod och efter en vecka var de gifta.
Så kan det gå.

Paret signades av Stax och 1969 släpptes deras första LP "Home". Den hade spelats in med Stax berömda kompmusiker men den sålde i stort sett inget alls. De löstes snart från sitt kontrakt och spelade in sitt nästa album på Elektra. Inte heller denna skiva sålde något vilket inte var så bra för deras fortsatta skivinspelningar.

Dock var deras råa soul uppskattad av deras medmusiker och en annan lite större artist.
Eric Clapton turnerade med sin grupp Blind Faith i USA och han bjöd in paret att vara öppningsakt på deras USA-turné. Han hängde ofta och jammade i deras trailer.

När Claptons grupp upplöstes hängde han istället med Delaney och Bonnie på heltid och kunde gömma sig som kompmusiker på deras turné.
Gruppen turnerade även i England och i slutet av 1969 spelades en konsert in som gav ut på skiva 1970, men namnet "On tour with Eric Clapton".
Detta album blev lite lustigt deras bästsäljande någonsin.

De spelade även med John Lennons Plastic Ono Band och återvände sedan till USA 1970.
Deras band splittrades efter några år och så även deras relation.

Delaney spelade in några skivor, blev alkoholist och försvann från musikscenen rätt länge. Han blev sedan fri och pånyttfödd kristen och livnärde sig ett tag på att spela in reklamjinglar.
År 2000 återkom han till musiken med ett nytt soloalbum.
2008 avled han efter en operation.

Bonnie gjorde solodebut 1973 där hon backades upp av Average White Band. Hon spelade in några till skivor och 1979 när hon var på turné med Stephen Stills nitade hon Elvis Costello som sa något opassande om Ray Charles.
Hon hade på 90-talet ett tag en av rollerna i tv-serien Roseanne.
1993 spelade hon in ett till soloalbum.


Delaney & Bonnie – We Can Love

Loleatta Halloway - Catch me on the rebound instrumental

Världens bästa Loleatta och världens bästa disco!

Ok, det är dags att starta det nya året!
Och vad passar bäst?
Loleatta, discodrottningen nummer ett!

Här kommer den instrumentala versionen av hennes discodänga "Catch me on the rebound"..
Den börjar lite gött med stråkar och blås, sen kommer gitarr och sången in.
Efter det lite congas, keyboard och allra sist smyger basen in i ljudbilden runt 3:25.
Och nu snackar vi bas, denna fantastiska rullande bas som sätter igång hela svänget.
Det här är musikalisk magi!