Tack Svante för all musik!

 

Tack världens bästa Svante för all fin musik!

Tyvärr somnade Svante in i början av veckan efter över 60 år som artist. Få har stått på scen så längesom honom!

Svantes fantastiska låtskatt sträcker sig över hela 6 decennier och lever kvar i evighet!

Dagens låt kommer från skivan med det under bara namnet "Svenska versioner av aktuella Disco hits".  "Fantasi" är en svensk version av Earth, Wind and Fires klassiker Fantasy. Fantastiskt band och underbar avslappnad skönsång av Svante.

Tack Svante för all fin musik!

...och en liveversion med underbart sväng! 

Svante Thuresson - Tror du att allt är över

Vila i frid Aretha Louise Franklin!

Nu har Aretha fått gå vidare till den eviga vilan.

Urkraften Aretha är orsaken till att jag började lyssna på soul. Det var något i hennes röst och kraft som inte gick att undgå. Man fastnade direkt, ville höra mer, hitta små nyanser av hennes röst och hitat små gömda drillar. Allt från upptempolåtar till lugnare saker fick mig att kapitulera. Hennes arv till stora delar av dagens musik är enormt.

Billy Preston sa det här för några år sedan och det summerar rätt bra vad hon var för många av oss fans.

“I don’t care what they say about Aretha. She can be hiding out in her house in Detroit for years. She can go decades without taking a plane or flying off to Europe. She can cancel half her gigs and infuriate every producer and promoter in the country. She can sing all kinds of jive-ass songs that are beneath her. She can go into her diva act and turn off the world. But on any given night, when that lady sits down at the piano and gets her body and soul all over some righteous song, she’ll scare the shit out of you. And you’ll know—you’ll swear—that she’s still the best fuckin’ singer this fucked-up country has ever produced.”


Här kommer min absoluta favoritlåt med Aretha. Hon sjunger så sjukt bra!




Den här liveversionen av Simon and Garfunkels "Bridge over troubled water" är ju också helt magisk!

R.I.P. Jimmy Ruffin

Världens bästa Jimmy har gått ur tiden.

Efter en kort tids sjukdom somnade Jimmy Ruffin in i måndags.

Han levde under mesta delen av sitt liv i skuggan av sin bror, den mycket mer framgångsrike David Ruffin.

Dagens låt är min absoluta favorit Jimmys stora, men relativt okända låtskatt.
Mest känd är han nog för hans största hit "What becomes of the brokenhearted"

Jimmy Lee Ruffin föddes den 7:e maj 1936 i Collinsville i Mississippi och signades av Motown redan 1961 men det var först 1966 som han fick till sin största hit.
I början var han mest en studiosångare, men han spelade även in några singlar på sidolabeln Miracle.

Han inkallades för att göra sin militärtjänst och kom tillbaka till Motown 1964.
Jimmy var då påtänkt att ta över efter Elbridge Bryant som lämnade The Temptations efter att inte direkt ha kunnat samarbeta med resten av gruppen.

Dock fick Jimmy inte chansen, för gruppen fick ny om hans lillebror som hade en fantastisk röst, vilket gjorde att de valde David Ruffin istället.

Lite besviken över detta gjorde att Jimmy valde att jobba på sin solokarriär.
Man kan säga att Jimmy fick lite revansch när han råkade höra en låt som var avsedd för The Dramatics och han övertalade låtskrivarna att han själv skulle få låten istället.
De gav med sig och Jimmy spelade strax efter detta in "What becomes of the brokenhearted".

Den stack snabbt upp högt på listorna, och Jimme Lee hade skapat sig ett namn i soulvärlden.

Lyssna på den underbara basen som ligger som ett mjukt härligt täcke i bakgrunden.

Vila i frid Jimmy.


Jimmy Ruffin – Gonna Give Her All The Love I've Got - Single Version

R.I.P. Bobby Bland

Världens bästa Bobby har gått ur tiden.

Robert Calvin "Bobby" Bland avled igår i sitt hem efter en tids sjukdom.

Han föddes 1930 i Tennessee och flytatde senare tillsammans med sin mor till Memphis där han började sjunga med lokala gospelgrupper.

Han började göra sig hörd på 50-talet i gruppen The Beale Streeters som också innehöll B.B. King och Johnny Ace, men hans begynnande karriär avbröts när han tvingades göra militärtjänst.

Han återvände till Memphis 1954 och 1956 började han turnera med Junior Parker.
Man kan säga att Bobby tog den svåraste vägen för att bli en av de stora inom bluesen. Han sjöng. Hans stora beundrarskara bestod mångt och mycket av kvinnliga fans.

Bobbys första stora nationella hit var "Farther up the road" 1957 som skrevs av  Joe Medwick.

På 60-talets drabbades Bobby Bland av en depression och började dricka allt mer.

Han slutade dricka 1971 och gjorde en omstart av sin karriär då hans skivbolag, Duke Records, såldes till ABC Record Group.
Detta ledde till att han fick tillgång till större promotion för sina skivsläpp. Nägra av hans största succéer kommer från strax efter denna tiden.

"This time I'm gone for good", slog till 1973  och med den singeln gjorde han återtåget in till listframgångar han inte haft sedan 1964. Lyssna på spotify-klippet nedan och hör hur fint han väver in andra låtar med sina mjuka stämma.



Bobby Bland – This Time I'm Gone For Good

1974 släppte han "Ain't no love in the heart of the city" som blev en top tio-hit på R'n'B-listan. Många nadra har gjort covers och samplat denna, exempelvis Whitesnake och Jay-Z.
På Bobby ursprungliga version är det även här hans otroliga röst som bär fram låten samtidigt som han kompas väldigt försiktigt av bandet.




Bobby Bland – Ain't No Love In The Heart Of The City

Samma år gjorde Van Morrison, som var ett stort fan av Bobby, en cover på hans "Ain't nothing you can do" som Van spelade in på sitt album "It's too late to stop now". Bobby har även varit gästartist på många konserter med Van.

På 80-talet började han spela in låtar på Malaco och samarbetade en hel del med sina gamle polare B.B. King.

Här har ni ett gött klipp där de två lirar ihop på Soul Train.



Vila i frid Bobby Blue!

R I P Darondo

R.I.P. Darondo!

En av soulen och funkens mer okända röster har tystnat.

Den mytomspunne Darondo, eller William Daron Pulliam som han egentligen heter, dog igår efter en tids sjukdom.
Egentligen är hans röst nog inte så okänd, han misstogs ofta för att vara Al Green, så väldigt många har nog hört hans "Didn't I" och antagit att det varit Al som sjöng.

Jag har tidigare skrivit om honom här, hur hans mystiska uppträdande och entré som förband till James Brown gav honom en massa rykten om att jobba som hallick vid sidan av.
Han sa att han var vaktmästare på ett sjukhus, men köpte en Rolls Royce inredd med bar, kom i minkpäls och diamantringar till konserten.
Darondo måste haft rätt  bra lön som vaktmästare.

Vila i frid Darondo!








Darondo – Didn't I

The Park – Burnin' Up (feat. Darondo) - Extended Version

RIP Richie Havens

RIP Richie Havens.

Richie Havens dog häromnatten i hjärtinfarkt 72  år gammal.
Han slutade turnera förra året efter 45 år på vägarna!

Ni kan läsa mer om honom här:
http://dagens-lat.blogspot.se/2011/12/richie-havens-going-back-to-my-roots.html

Här är några av mina favoriter när det kommer till låtar han spelat in.
Den svängiga "Going back to my roots", som sätter igång vilket dansgolv som helst.


Richie Havens – Going Back To My Roots

Hans version av Bob Dylans "All along the watchtower" som jag personligen tycker är den bästa versionen av den låten.


Richie Havens – All Along The Watchtower

Han folkversion av den gamla souldängan "Ooh child" med Bernard Purdie på trummor.


Richie Havens – Ooh Child

RIP George Jackson

Världens bästa George har nu lagt ner sin penna och skriver inga mer låtar.

Det har nog aldrig hänt att jag känt mig riktigt ledsen när en artist har gått bort, men som ni kanske har läst här innan i bloggen så tycker jag verkligen att det är något mycket speciellt över denna lille mannen från Mississippi, så nu känns det väldigt tråkigt att han dog endast 68 år gammal.

Han avled för en vecka sedan efter att ha slagits mot sin cancer sedan ett år tillbaka.

Han började skriva låtar redan i tonåren och skrev hundratals låtar för mängder av folk. Ungefär alla som har sjungt southern soul har någon gång sjungit en låt skriven av herr Jackson.
George skrev för Fame, Muscle shoals studios, Malaco och andra skivbolag.
James Brown, Clarence Carter, Candi Staton, Wilson Pickett, Ike och Tina Turner är några av de som sjungt låter av hans penna.

Hans sköna lite försiktiga ljusa röst är enligt mig bland de bästa.
De finns de som sjunger svulstigt, kraftigt, skriker, stönar, gnyr och allt vad man kan göra när man sjunger.
George, han bara sjöng, rätt försiktigt, som han inte riktigt trodde på sin röst.
Men det är just det som gör det hela så bra. Att han är rätt bräcklig i sin röst.

Lyssna på låten "Sweet surrender", någon annan kanske skulle kanske skrikit sönder den, men inte George, han smeker den rätt ömt. Istället låter han kören ta i.
George Jackson – Sweet Surrender

Eller hur han sjunger och klipper in andras låtar i sina egna, och får det att låta helt naturligt.
Ett litet knep han använder i många av hans låtar, till exempel i "How can i get next to you"
Fantastiskt!
George Jackson – How Can I Get Next To You

Eller den här svängiga versionen av låten som Candi Staton gjorde känd, när George är som bäst!




Vila i frid George!

R.I.P. Fontella Bass

R.I.P. Fontella!

Ännu en av de fina sångerskorna har gått ur tiden.
Denna gången är det Fontella Bass som lämnat oss.
Hon avled i onsdags efter komplikationer av en hjärtattack.
Hennes kropp orkade inte längre efter en mängd strokes som hon haft sen 2005.

Fontella är väl mest känd för sin dunderhit "Rescue me" som 1965 toppade listorna.
Minnie Ripperton sjunger bakgrundskören i låten.



En annan finfin låt som hon spelat in är en av mina absoluta favoritlåtar (tack vare min bror som tipsade mig om den), "Everyday I have to cry some".
Här får vi den i ett härligt liveframträdande.



Vila i frid Fontella.

Fontella Bass – Rescue Me - Single Version

Fontella sjöng en hel del gospel bland annat tillsammans med sin mor Martha Bass som var en känd gospelsångerska på sin tid.
Här kommer en fin bit där de sjunger ihop. Härligt rå inspelning med mycket trummor!
Eller mycket och mycket, trummisen ger allt!
Jag antar att de sjunger den tillsammans nu igen, Fontella och morsan.

Martha Bass – Something Down Inside Of Me

RIP Terry Callier

RIP Terry Callier

En av de bästa samt en av mina favoriter har somnat in efter en lång tids sjukdom.
Jag har haft turen att få höra honom två gånger på Nefertiti i Göteborg, och de konserterna är bland det bästa jag varit merd om.
Få artister har haft den ödmjuka utstrålning på scen och njutit så av musiken som hans bandmedlemmar spelade, man kunde se leendet i hela ansiktet när kompet spelade precis som han ville.
Lite groovigt och samtidigt meditattivt på något sätt.
Och med hans röst som ett underbart instrument.

Ja lyssna, så förstår ni!








Jag har skrivit om Terry tidigare rätt utförligt, om ni vill veta mer om denna underbara människas livsöde.

Terry Callier – Be A Believer


Terry Callier – Ordinary Joe

RIP Rune Gustafsson

Idag säger vi farväl till en av de största svenska jazzartisterna som somnade in i helgen. Han är dock för många idag är relativt okänd.
Men på 60- och 70-talet var han en av svenska jazzens superstars.
Han inspirerade bland annat Pat Metheny med sitt personliga gitarrspel.

Han släppte sin första skiva 1961, "Young Guitar" hette den och på den kompades han av bland andra Arne Domnérus, Jan Johansson, Jimmy Woode, Bjarne Nerem, Börje Fredriksson och Jan Allan.

Rune Urban Gustafsson föddes i Göteborg i slutet av augusti 1933 och började spela jazz på scen redan i den tidigare delen 50-talet. Då spelade han med den gamle trumräven Nils Bertil Dahlander som jag har fått äran att träffa många gånger och höra många av hans berättelser (och skrönor?).

Han har inte bara spelat jazz utan även komponerat en hel del filmmusik, bland annat till många av Hasse och Tages filmer, samt Ingmar Bergman.

Läs gärna den här texten som Ann Allan har skrivit i sin blogg:
http://blogg.folkbladet.nu/annallan/2012/06/17/tack-rune-gustafsson-for-att-du-drack-mitt-kaffe/

Vila i frid Rune!



Kan det vara Rune som spelar härlig jazzgitarr i mitten av den underbara versionen av "Byssan Lull"?


Rune Gustafsson – Son Of A Preacher Man

Rune Gustafsson – Me On The See-Saw

RIP Ray Bradbury

Dagens världens bästa låt bryter ny mark och ger sig in på litteraturens område, för idag måste vi hylla och tänka på en av världens bästa författare, som och har skrivit vad som kanske är världens bästa bok.

Det är så klart Ray Bradbury jag menar, och han avled i tisdags, nästan 92 år gammal.
Boken heter Farenheit 451 och handlar om ett totalitärt samhälle i en inte för långt avlägsen framtid där det är förbjudet att inneha böcker och andra tidskrifter. Brandmännen släcker inte längre bränder utan alla hus är nu bradsäkra och brandkåren rycker ut för att bränna det tryckta ordet.

Han skrev varje dag i ett arbetsrum i sin källare.

Han skrev mycket om framtiden och teknik, men framförde inte själv bil utan föredrog att cykla eller använde sig av andra färdsätt. Han flög första gången när han var 62 år gammal. Han var relativt teknikfientlig och sa en gång när det var på tal om att skapa e-böcker av hans verk: "We have too many cellphones. We've got too many internets. We have got to get rid of those machines. We have too many machines now."

Dock ändrade han sig senare och medgav till utgivning av hans skrifter som e-böcker, dock med förbehållet att alla bibliotek kunde ladda ner den gratis.

Ett annat lite roligt citat från honom är:
"I sometimes get up at night when I can't sleep and walk down into my library and open one of my books and read a paragraph and say: 'My God, did I write that? Did I write that?' Because it's still a surprise."

Han skrev 27 romaner och mer än 600 noveller.
De mest kända är: Farenheit 451, Martial Chronicles och The Illustrated man.

Han har fått en komet och en krater på månen uppkallad efter sig.

Nu kan du vila i frid Ray.

RIP Donna Summer

RIP Donna Summer!

Ja jag vet att jag är sist med att skriva om att Discons drottning Donna har gått bort i cancer.
Jag tänker inte heller ta upp sådana ämnen som att hon på fullt allvar menade att dammpartiklar från 9/11-smällen orsakade den.

Jag tänker bara be er lyssna på hennes två bästa låtar.
De är långa och oj så bra!

Först solo:
Donna Summer – Love To Love You Baby

Sen tillsammans med Barbra Streisand
Donna Summer – No More Tears (Enough Is Enough) - 12" Version

RIP Chuck Brown

Den lysande stjärnan för en av de mindre kända grenarna av funken gick bort i onsdags.
Cuck Brown, "The Godfather of Go-Go" som han kallades, var med och skapade denna funkstil.
Allt började i området kring Washington, DC, och ja, den kom inte så mycket mer utanför det området heller.
Lite spreds till Maryland och norra Virginia men mycket längre än så kom den aldrig, och de tär mest i detta området Go-go är populärt.
Vad som utmärker Go-go är att det är väldigt mycket percussions, speciella rytmmönster, call-and-response-sång med publiken och lååånga lååånga låtar med mycket jam.

Namnet kommer från att man på 60-talet i den afroamerkanska gemenskapen skulle gå på lokal, inte sa club, utan man kallade det "go to a Go-go".
I början av 70-talet hade han och hans band, "The Souls Searchers" utvecklat en spelstil där de lät alla låtar de spelade flyta in i varandra, allt för att ha kvar folket på dansgolvet.

Hans två söner spelade i Virgnia Techs amerikanska fotbollslag, och Chuck skedulerade alla sina spelningar och uppträdande så han aldrig skulle missa några hemmamatcher, vilket han inte heller gjorde.

Chuck Browns största hit var "Bustin' loose (part 1)" och hamnade på förstaplatsen på R'n'B-listan. Den har samplats tusentals gånger av nästan alla hiphop-artister.
Dock är det inte den vi ska höra här, utan en tidigare otroligt svängig låt som jag har spelat och varje gång blir dansgolvet som galet!
Go-go funkar lika bra i Sverige som i Washington, DC.




Han uppträdde nästan fram till sin död, och för några år sedan fick han en gata i Washington uppkallad efter sig.

http://open.spotify.com/track/6PdV0D1d4w7lJbB28neJzV

RIP Donald "Duck" Dunn

Igår avled en av de största, kanske inte någon som stått längst fram på scen inom soulvärlden, men den väl killen som hängt lite mer i bakgrunden och lagt groovet till otroligt många succéer.

Donald "Duck" Dunn föddes i november 1941 och fick sitt smeknamn av sin farsa efter att Donald satt och kollade på Kalle Anka på tv med honom en dag.

Han växte upp och tillbringade ungefär all sin ledig tid med en annan gigant inom soulmusiken, sin kompanjon under nästan hela sin karriär, gitarristen Steve Cropper.

Donalds pappa var godistillvekare och ville att sonen skulle gå i hans fotspår, men tack och lov blev det inte så.

I High School bildade de tillsammans med några andra kompisar bandet "The Royal Spades" och var det första vita bandet i Memphis som spelade Rythm and Blues. Bandet övergick till "The Mar-Keys" och ungefär när Donald slutade high school fick de en hit med låten "Last night". Hans väg inom musiken var då redan utstakad.

Han har spelat med nästan alla. Några exempel är Muddy Waters, Neil Young, Freddie King, Albert King, The Blues Brothers, Levon Helm, Jerry Lee Lewis, Eric Clapton, Tom Petty, Creedence Clearwater Revival, Wilson Pickett, Sam & Dave, Rod Stewart, Bob Dylan och många många många mer.

Han var självlärd på bas och spelade sin egen stil. Han var en av Booker T & The MG's, vilka egentligen var samma band som kompade STAX alla artister.

Han pensionerade sig egentligen redan år 2000 men fortsatte att spela med sin gamla polare Steve Cropper för att det var kul.
Det var på en turné i Japan som han avled i sömnen igår.


Här kommer några pärlor han medverkat på:

Eddie Floyd – Knock On Wood

Otis Redding – Hard To Handle

Otis Redding – Respect

Booker T & The MG's – Melting Pot

The Mar-Keys – Last Night

Sam & Dave – Hold On, I'm Coming - LP/Single Version

Jerry Lee Lewis – When A Man Loves A Woman

Ja, som ni ser, inga dåliga bitar han spelade på.