Genival Cassiano dos Santos föddes i Campina Grande i nordöstra Brasilien 1943 och flyttade med sin familj till Rio när han var 6 år gammal. Han jobbade i sin ungdom som murarassistent och det var hans pappa som lärde honom hans första ackord på mandolin och gitarr.
När Cassiano var 21 gick han med i gruppen "Bossa Trio" och senare i gruppen "os Diagonais" som han turnerade runt med i de större städerna i Brasilien, och blev ett mer välkänt namn.
Ett genombrott för honom var när han medverkade som både gitarrist och låtskrivare på Tim Maias första album, där två av hans låtar blev hits.
Då var det dags att gå solo, och 1971 släppte hans sitt debutalbum "Imagem e Som".
Totalt släppte han 4 album, men det ryktas om att det finns ett helt album som är outgivet, vilken skatt!
Tillsammans med några andra få (Tim Maia, Hyldon), räknas Cassiano som en brasiliansk soullegend, han var en av de första som tog in soulen i den brasilianska musiken.
Dagens låt kommer från skivan han släppte 1977, "Cuban Soul - 18 Kilates", alltså 18 karats guld.
Lite kul namn, det är inte 100% perfekt, bara 75%, kanske för att han inte filat ner alla kanter, så musiken ska kännas ännu mer organisk, men nog låter det perfekt i mina öron
En nästan 8 minuter lång soldränkt låt, som börjar med vågor som slår in mot stranden och fiskmåsar, men sen kommer en hypnotisk basslinga, skön falsettsång och underbara percussions.
Sandra Cristina Frederico de Sá föddes 1955 i Rio de Janeiro och började redan som ung att följa med sin pappa på konserter då han var trummis. På 70-talet lärde hon sig att spela gitarr, började sjunga och komponera musik.
Uppmuntrad från sina föräldrar började hon uppträda på samba-skolor och på kort tid blev Sandra de Sá ansedd som drottningen av brasiliansk soul.
1980 var hon med i Brasiliens största TV-kanal som hade en musikfestival. Hon blev en av de tio finalisterna och fick nationell uppmärksamhet och ett genombrott med sin egna låt "Demônio colorido". Samma år spelade hon in sitt första album.
Två år senare släppte hon sitt album "Sandra Sá" som dagens låt är med på.
Och det är den fantastiska "Olhos Coloridos" som jag pratar om.
Den börjar med akustisk gitarr, sen kommer lite percussions in, lite gitarr, lite trummor och lite elpiano. Sen börjar Sandra sjunga, men sin fantastiska röst!
Tempot ät lugnt, men ändå är det ett halt fantastiskt sväng!
Hennes röst, djupet, är fantastiskt!
En senare live-version, inspelad 21 år senare.
Fortfarande samma fantastiska röst!
Jesus föddes på Kuba den 28:e december 1951. Familjen tillhörde dom som protesterade mot Fidel Castros ökade kontroll och var efterlysta av regimen. Hans morbror blev slängd i fängelse i 18 år, Jesus föräldrar blev efterlysta och familjen flydde till ett kloster utanför Havanna där de bodde gömda i två år.
Till slut lyckades dom fly till USA och och hamnade i New Jersey.
Hans musikkarriär började faktiskt med att han blev ertappad med stöld, och hans mor gav honom en gitarr för att hålla honom borta från gatorna.
Han var med i gruppen "Brother to Brother" som hade en stor hit med Gils Scott Herons "In the bottle" och i "Shirley & Company" på deras superhit "Shame, Shame, Shame" där man hör honom skrika i bakgrunden. Att han ens var med som sångare på den låten var nästan en olycka. Hank Ballard som var en stor sångare på 50/60-talet var påtänkt men låtskrivaren och producenten Sylvia Robinson tyckte att gubben inte kunde sjunga längre och sa:
"This guy can't sing no more, he's too old. Go in there and shout a little bit.
Jesus beättar vidare:
"I was stoned out of my mind. Shirley started singing, then I started screaming and shouting, having a good time. You could look through the glass, and they're going crazy in there. Shirley started singing, then I started screaming and shouting, having a good time. You could look through the glass, and they're going crazy in there."
När han kom ut ur sångbåset sa Jesus att ok, nu hade vi skoj, men nu ska jag sjunga på riktigt. Sylvia svarade bara:"Nej! det var en perfekt tagning".
Så görs en hit!
Efter att ha hamnat i ekonomiska bekymmer och fastnat i drogträsket blev han kristen och sedemera pastor i sin egen kyrka i New Jersey. Jesus bytte då lite passande namn från Jesus till Jason, kanske så det inte skulle bli några missförstånd?
Han har även producerat och varit med och skrivit Nicky Newarkers fantastiska"Woman".
Men det är inte någon av dom här som som vi ska lyssna på idag.
Idag ska vi, som så ofta, höra på bubblande bas, coola congas och fantastisk sång.
"Please stay, don't go" har ett underbart driv och Jesus finfina sång.
Låten finns i två versioner, den som släpptes som originalutgåva(lite snabbare) och promon.
Av att promon inte släpptes som den är, är lite underligt, eftersom den är mycket mer mer spännande och roligare låt med mycket mer "påkostad" sång. Ja bättre helt enkelt!
Världens bästa September!
Dagens låt är verkligen dagens låt!
Earth, Wind & Fire har dom bästa scenkläderna, den högsta falsetten, den mest studsande basisten och de coolaste videoeffekterna. Glöm för allt inte lite härlig egyptologi!
Men varför fick inte vattnet vara med i bandnamnet? Trist!
Låten skrevs av Al McKay, Allee Willis och Maurice White. Willis gillade verkligen inte blaj-refrängen som låter typ "ba-dee-yaa" vilken Maurice White hade skrivit, och bad honom skriva om den.
"I just said, 'What the fuck does 'ba-dee-yaa' mean?' And he essentially said, 'Who the fuck cares?'
Lärdomen, skit i texten om det är bra sväng i låten.
Och vilken låt passar inte bäst på idag?
Det är ju den 21:e september!
Är det inte fantastiskt att dom sjunger om just ikväll?
Lyn Collins, eller "The Female Preacher" som hon också kallades sjöng både soul och funk.
Fast det är som funkartist hon är mest känd.
Så varför inte lyssna på en av hennes funkpärlor?
"Take me just as I am" är en underbar långsam funk.
Året var 1970, i New York stod regnet som spön i backen och studiotrummisen Bill Curtis hade en tanke att kombinera New Orleansjazz med funk. Han samlade ihop ett gött gäng. Det var gitarr, bas, trumpet, saxofon, flöjt och keyboard.
Fatback band började spela vad de kallade "Street funk".
Senare kom det mer gitarrister och congas.
De signades till Perception records, släppte några singlar och album men inget blev någon direkt stor hit.
I mitten av 70-talet blev de mer orienterade av disco och släppte singlarna "(Are you ready) do the bus stop" och "(Do the) spanish hustle". Dessa blev mycket populära på klubbarna och kom nästan ändra fram till top ten.
1979 släppte bandet låten "King Tim III (Personality jock)" som sägs vara den första kommersiella hiphopinspelningen eftersom den släpptes några veckor innan Sugarhills Gangs "Rappers delight".
1980 kom deras största hit med låten "Backstrockin".
Men, självklart är det ju ingen av dessa som det handlar om idag.
Istället handlar det om låter "Let the drums speak" från 1975 och albumet Yum Yum.
Ett härligt groove i trummor och bas, ett torrt blås och moll.
Kan det bli bättre?
Nej.
Bobby Caldwell skrev och spelade in låten 1978, Roy Ayers gjorde en cover 1979, men jazzgitarristen Michael Boothman spelade in den här fantastiska versionen på Trinidad 1980.
Det är mellantempo, luftig disco korsat med ett souljam och sångerskan Charmaine Forde smeker fram orden. Kan det bli bättre?
Michael som kommer från Trinidad spelar först och främst gitarr, men har turnerat med flera världsstjärnor som basist och trakterar även piano.
Redan som 14-åring bildade han en grupp som hade lite lokala hits.
Han har jobbat med nobelpristagare, calypsodrottningar, blueslegendarer och är också en erkänd konstnär.
Först lite blås, sen drar det igång!
Underdog som kom på Familjens första platta "A Whole new thing" är verkligen helt fantastisk!
"A whole new thing" blev ingen försäljningsuccé och tog sig inte ens in på albumlistan.
Kritikerna tyckte det var för svårlyssnat, kanske på grund av att Sly mixade väldigt mycket mellan musikgenrer och blev ombedda att göra ett mer kommersiellt album.
Alla låtar på "A Whole new thing" spelades in live i studion, precis som det ska vara.
För ett par år sedan när jag bodde i Tokyo vandrade jag ensam på stan efter att ha ätit middag.
Jag irrade nästintill planlöst omkring innan det var dags att gå hem och lägga sig.
Det var söndag kväll och jag skulle tidigt nästa morgon pendla ut till en förstad för att jobba.
Då hör jag musik, väldigt bra musik, som strömmar ut från något ställe. Det är svårt att identifiera var det kommer ifrån.
Är det skivbutiken som jag går förbi?
Nej, det är det inte.
Är det någon av restaurangerna eller barerna?
Nej, inte det heller.
Så ser jag en smal trappa ner till en källare, eller kanske ett cykelgarage.
Jag går lite försiktigt ner och hör musiken tydligare.
Där sitter en ensam kille i kassan och jag betalar och går in.
Väl inne möts jag av rätt mycket blickar, det är nog inte varje dag det kommer ner svenska jättar till den här klubben. Jag beställer en öl och börjar småprata med de som är där, vilket inte är så lätt, eftersom de flesta inte kan engelska.
Jag har hittat en liten källarbar som huserar olika klubbar, och just denna kvällen är det ett gäng på sju dj:s som håller låda. Och ja, musiken är fantastisk!
Då hör jag dagens låt, och jag frågar direkt, vem är det här? Det låter ju magiskt!
Han som spelar skivan kan inte engelska men hans fru tolkar åt mig.
Jag frågar om jag får köpa skivan men han vill inte sälja den.
Men efter en stund kommer han fram till mig igen och vill istället ge den till mig.
Jag blir överlycklig och tackar, bugar och säger alla snälla ord jag kan på japanska (jag kan tyvärr inte så många).
Det blev en väldigt sen kväll och jag kom tillbaka till den här klubben många gånger efter det och spelade tillsammans med dom någon gång.
Mannen som sjunger, heter Tatsuro Yamashita, en av Japans mest populära artister.
Han föddes i Tokyo i Ikebukuro 1962 (samma stadsdel som klubben ligger i).
1973 startade han bandet Sugar Babe som släppte ett album 1976, sen splittrades gruppen och Tatsuro gick solo. Hans första skivor sålde inte så bra, men efter några år så slog han igenom ordentligt!
Som soloartist har han gett ut 17 album, mer än 40 singlar och otaliga återutgåvor och samlingsalbum.
Dagens låt kommer från hans första soloalbum, Circus Town, där ena sidan spelades in i New York med musiker därifrån och den andra sidan på samma sätt, fast i L.A.
Lyssna och njut!
Här är även en liveversion av samma låt: Windy Lady
Ok, här kommer ännu en halt makalöst bra låt, som såklart har spelats in av en artist som inte gjorde så mycket mer än en singel.
Hon var en Otisette när hon sjöng bakom Johnny Otis och Shuggie Otis.
Hon var under en period en Ikette då hon sjöng och dansade med Ike & Tina Turner.
Hon spelade även in låtar med mannen som har världens fulaste gitarr, Bo Diddley.
Detta gjorde hon i sitt namn Vera Hamilton vill säga.
Under namnet Delilah spelade hon in en discodänga 1979 som heter "Dancing in the fire".
Men nog om detta, idag ska vi lyssna på kanske världens tyngsta låt!
En bas så hård att de finns få som slår den.
Det här är nog låten som alla önskar att de hade skrivit. Men det gjorde Johnny Otis 1972.
Och alla ni som undrar vad (G.S.T.S.K.D.T.S.) betyder?
Det är bara att lyssna på låten.
C.L Blast, eller Clarence Lewis som han egentligen hette spelade in ett gäng singlar under namnen Little Junior Lewis och Junior Lewis på 60-talet.
Han föddes i Birmingham, Alabama 1939 och började som så många andra att sjunga gospel och i små vokalgrupper i sin ungdom.
Under 50-talet turnerade han runt i USA och delade scen med bland annat Nat King Cole och Laverne Baker.
På 60-talet sjöng han vad man kan kalla "vanlig soul" men i slutet av decenniet tröttnade han kanske på att inte få till något direkt genomslag, så han bytte namn till C.L Blast och spelade in mer i amerikanska södern.
Han bytte stil och det var nu smutsigare, råare, funkigare och tuffare.
I början av 80-talet hade han en väldigt stor hit med singeln "I wanna get down" i Sydafrika. På grund av detta turnerade han där i tre månader och passade även på att spela in ett album där, "Made in Africa", som bara släpptes 1982 i samma land men genererade inte någon vidare succé.
Han har jobbat med grymma gubbar såsom Sam Dees, Fredrick Knight och Wardell Quezergue.
Dagens låt är just skriven av Sam Dees och Frederick Knight 1972 och spelades in av Bo Diddley. C.L Blast spelade in sin version ett år senare.
Det är funk med rockbas och tungt blås, malande gitarr och piano som det hamras på.
Allt blandat till en skön röra med C.L Blast hårda röst.
Tyvärr finns det inget videoklipp så ni får hålla tillgodo med Spotify-länken nedan.
Jag har äntligen hittat den, den där funkpärlan som svänger galet bra.
Det är Freda Harris som sjunger och kompas av The Birmingham Rhythm.
Året var 1972.
Ja, det är allt vi vet.
En liten svängig och glad grej från förr så att säga.
Countryfunk är väl kanske en av de merokända genrer som finns, om den ens finns.
Fast här har vi väl beviset att det är en genre att räkna med?
Ok, en del gillar den lugna fina versionen av Ben E King.
Antar att ni inte hört Johnnys lite mer svängiga version, som enligt mig är bland det bästa jag hört.
Lyssna hur han vrickar sin tunga kring alla stavelser och kompas i bästa New Orleans-stil.
Basen liksom bubblar igenom hela låten.
Har man skrivit om The Commodores måste man bara skriva om Lionel, gruppens största stjärna!
Lionel Brockman Richie Jr. föddes den 20:e juni 1949.
Han växte upp på campus på Tuskegee Institute (nu Tuskegee University) där hans familj jobbat i generationer.
Som ung var han väldigt lovande i Tennis så Lionel fick ett idrottstipendie för att plugga universitet.
Där var det dock inte studierna eller tennisen som lockade så mycket utan musiken
Han var som sagt med i The Commodores men gick solo 1982.
Samma år släppte han sin självbetitlade albumdebut och på den skivan var låten "Truly" med. Den stack direkt upp på förstaplatsen och sålde i miljontals exemplar.
Han jobbade med en mängd superstjärnor, skrev låtar till ett gäng andra och skrev We are the world tillsammans med Michel Jackson. Han lyckades med allt kan man säga.
dock var det till ett högt pris.
1987 tog Lionel en paus från turnerandet och musiken efter att ha jobbat otroligt hårt och han orkade inte mer. Han hade då skrivit en listetta varje år 7 år i rad. Hans far var dålig och gick bort 1990 och Lionel valde att i fortsättningen att jobba i ett mycket lugnare tempo. Han gav ut ett "Best of"-album 1992 och det var först i slutet av 90-talet som Lionel gav ut ett nytt studioalbum.
Dagens låt är från hans andra skiva, "Can't slow down", och det är titelmelodin vi ska höra.
En skön popfunk-pärla. På den skivan, med åtta låtar, var fem stycken superhits. Rätt bra ratio så att säga!
Lionel släppte sin senaste skiva 2012 där han sjunger sina hits tillsammans med ett gäng countrystjärnor.
Den gick upp till förstaplatsen på listorna och Lionel var tillbaka i matchen.
Vår svenska sångfågel Jill Johnsson sjunger "Sail on" hur vackert som helst tillsammans med Lionel.
För en månad sedan berättade Lionel att hans första USA-turné på ett decennium kommer att start nu i september i Florida.
Han är en av de artister som fortfarande har en fantastisk röst, och kanske den som jag har hört live som sjunger allra, allra bäst. Absurt bra live-röst.