Esther Phillips - Tonight I'll be staying here with you

Världens bästa Esther!

Den fantastiska Esther Phillips sjunger Dylan, kan det bli bättre? Nej!

Perfekt låt för alla er som firar Lucia idag!
Hennes lite nasala röst smeker fram orden till ett fantastiskt comp!
Blandningen av country och soul är ju verkligen bland det finaste som finns!





Esther Phillips - Tonight I'll be staying here with you

Dobie Gray - The night the drove Old Dixie down

Världens bästa cover!

Jag kan inte riktigt få nog av Dobie, denna fantastiska sångare!
Här sjunger han bokstavligen skiten ur The Bands original!
Grymt bra band dessutom, med en gitarr som skär som en vass kniv och en gosplig orgel som trycker på.
En tidlös låt med text om att det bara finns förlorare i krig, ingen vinnare.
Om att komma tillbaka till livet när en generation av arbetsföra unga män dött.



Dobie Gray - The night they drove Old Dixie down

Jim Ford - If there's a will there's a way

Världens bästa Jim!

Här kommer en riktigt skön låt av låtskrivargeniet Jim Ford, på hans tredje album som aldrig släpptes när det var tänkt, utan fick vänta i 36 år på utgivning.

Varför det inte gavs ut tvistar de lärde om, men Jim var inte direkt den lättaste personen att samarbeta med.
Men strunt i det, lyssna istället på denna lilla soulpoppärla!






Jim Ford - If There’s A Will There’s A Way

Delaney and Bonnie - We can love

Världens bästa countrysoul!

Hustru och man sjunger smäktande kärleksballader ihop.
Det låter ju som det kan bli väldans smörigt och kletigt, och förvisso är det rätt smörigt.
Men ojojoj vad bra det är, lugn countrysoul när det är som bäst.

Delaney och Bonnie Bramlett blandar blue-eyed soul, country, gospel och blues till en otroligt skön mix.
Herrn föddes i Mississippi 1939 och hängde med Leon Russel och J.J Cale.
Frugan föddes 1944 i Illinois och började i tonåren som backgrundssångerska till bland annat Albert King och Little Milton. Sedan blev hon den första vita medlem i Ikette bakom Ike och Tina Turner.

Delany flyttade på sina kompisars inrådan till L.A och började spela i bandet The Shindogs.
Bonnie flyttade även hon dit lite senare.
En kväll var den unga damen på en lokal bowlinghall och där hängde Delany och drack hembrännt med sina bandpolare. Tycke uppstod och efter en vecka var de gifta.
Så kan det gå.

Paret signades av Stax och 1969 släpptes deras första LP "Home". Den hade spelats in med Stax berömda kompmusiker men den sålde i stort sett inget alls. De löstes snart från sitt kontrakt och spelade in sitt nästa album på Elektra. Inte heller denna skiva sålde något vilket inte var så bra för deras fortsatta skivinspelningar.

Dock var deras råa soul uppskattad av deras medmusiker och en annan lite större artist.
Eric Clapton turnerade med sin grupp Blind Faith i USA och han bjöd in paret att vara öppningsakt på deras USA-turné. Han hängde ofta och jammade i deras trailer.

När Claptons grupp upplöstes hängde han istället med Delaney och Bonnie på heltid och kunde gömma sig som kompmusiker på deras turné.
Gruppen turnerade även i England och i slutet av 1969 spelades en konsert in som gav ut på skiva 1970, men namnet "On tour with Eric Clapton".
Detta album blev lite lustigt deras bästsäljande någonsin.

De spelade även med John Lennons Plastic Ono Band och återvände sedan till USA 1970.
Deras band splittrades efter några år och så även deras relation.

Delaney spelade in några skivor, blev alkoholist och försvann från musikscenen rätt länge. Han blev sedan fri och pånyttfödd kristen och livnärde sig ett tag på att spela in reklamjinglar.
År 2000 återkom han till musiken med ett nytt soloalbum.
2008 avled han efter en operation.

Bonnie gjorde solodebut 1973 där hon backades upp av Average White Band. Hon spelade in några till skivor och 1979 när hon var på turné med Stephen Stills nitade hon Elvis Costello som sa något opassande om Ray Charles.
Hon hade på 90-talet ett tag en av rollerna i tv-serien Roseanne.
1993 spelade hon in ett till soloalbum.


Delaney & Bonnie – We Can Love

The Band - The weight

Världens bästa band!

Det finns låtar som är sjukt bra, sen finns det låtar som är sjukt bra och blir ännu bättre när man lägger till en dimension till.

När The Band spelar The weight är det bland de bästa låtarna som finns.
När de sedan dessutom har den goda smaken att bjuda in Staple Singers blir det så sjukt bra!
Mavis Staples lite sträva röst lyfter upp allt så fantastisk.
En enda liten topp i hennes melodi och man smälter.
När sedan Pops sjunger på sitt mjuka sätt smälter jag.
Sen älskar jag ju även hur Levon Helm sjunger.
En fantastisk mix av rock, country, soul, folk och allt möjligt annat.
Så här ska låtar spelas.

Jag ska inte gå in på detaljer om The Band idag, vilka bandet består av eller liknande, det kanske kommer senare.
Nu ska vi bara lyssna.




Sen har vi den här lilla goding där Wilco tillsammans med Mavis staples och Nick Lowe repar "The Weight" inför ett uppträdande. Mumma!

Inte riktigt samma uppsättning i Spotifys version, men den är väldigt fin även den.

The Band – The Weight

Jim Ford - I'm gonna make her love me

Världens bästa Ford!

Dags för lite Jim Ford igen va?

En liten svängig och glad grej från förr så att säga.
Countryfunk är väl kanske en av de merokända genrer som finns, om den ens finns.
Fast här har vi väl beviset att det är en genre att räkna med?

Nu samlar vi ihop korna och tar helg!



Jim Ford – I'm Gonna Make Her Love Me

Dan Greer - You're slipping away

Världens bästa countrysoul!

Det är väl änna gött med en lite ledsen countrysoulsång nu när sommaren står i full blom!

Vi återkommer till den lille godbiten Dan Greer och hans lite nasala stämma.
Hur ska det gå för honom med damerna?

Dan Greer – You're Slipping Away

Jim Ford - Sounds of our time

Världens bästa låtskrivare!
Världens jobbigaste människa?


James Henry Ford föddes i koldistrikten i Johnson County, Kentucky. Många tror att han föddes i Harlan County, på grund av hans skiva med samma namn, men han tyckte att grann-countyt lät bättre. Områdena låg så nära varandra ändå, så det spelade ingen roll att han bytte namn, tyckte Jim.
Han hade en väldigt tuff uppväxt tillsammans med åtta halvsyskon och hans gruvarbetande far som tjänade en extraslant genom att tillverka illegal sprit. Han bodde ett tag hos sin stränga mormor men klarade inte av hennes uppfostringsmetoder och flydde ofta, enligt honom själv,  till sin kompis Loretta Lynn, countrystjärna i sin linda.

Bodde på 60- och 70-talet ihop med Marlon Brandos ex och således styvfar till Brandos barn.

Det sägs att han en gång i början på 70-talet steg av planet i London med kokain till värdet av en miljon dollar runt midjan. Hans beroende av drogen var ingen hemlighet och det var den som antagligen gjorde honom mer lynnig än dom flesta. Det var väldigt få personer som han umgicks med, och det var antagligen lika få som orkade umgås med honom.

Bodde ett tag hos sin polare Sly Stone när han inte hade någonstans att bo. Antag att de två tog en del droger ihop, eftersom både han och Sly försvann i ungefär lika lång tid från musikscenen, bara runt 30 år.
Sly Stone kallade honom "The funkiest white man I know", och nog svänger det.
Han slog aldrig igenom som artist själv, men många låtar åt andra blev det.
Han skrev Temptations hela album "Wings of love" själv.
Bobby Womacks världshit "Harry Hippie" och Aretha Franklins dänga "Niki Hokey".
Han musikstil är svår att beskriva, men det är en salig blandning av soul/country/gospel/funk.

Denna låt låg i en platskasse i Jim Fords husvagn i över TRETTIO år innan två svenskar knackade på hans dörr och fick lov till en pratstund, efter att ha ängnat många år att spåra honom. Efter en del övertalning fick de köpa alla kassetter i plastkassen, och det var ungefär så många låtar som skulle kunna fylla 30 cd. Så räkna att höra mer av honom trots det tråkiga som hände på hösten 2007.
Det är gospelstämning, orgeln ljuder mjukt i bakgrunden. Kören sjunger lite spretigt. Lite "call-and-respons". En hamrar på pianot (Dr John månne?).
Låter som hans vän Bobby Womack sjunger bakrundssången.
Mums!



I november 2007 hittades han död i sitt hem.
Det tråkiga är att han just hade blivit sugen på att spela musik igen, på grund av det stora intresset för hans person och alla underbara låtar han skapat.
Det var bokat konserter med honom i London året efter.

Jim Ford – Sounds Of Our Time

Samt en bonus:
Jim Ford – If There’s A Will There’s A Way

Al Downing - I'll be holding on

Världens bästa (och enda?) countrydisco!
(Big) Al Downing är mästaren vi snackar om.

Föddes 1940 i den lilla nätta familjen på tolv bröder och två systrar.
Vad som honom så unikt var att han var en av de allra första svarta att slå igenom med att spela rockabilly och country.
Själv sa han : Jag växte upp i Oklahoma. Jag förstår inte varför jag inte ska kunna sjunga country bara för jag är svart, jag rider hästar och jobbar med boskap. Hur kan man säga att country är vit musik?
Och hur rätt har han inte?

Han lärde sig att spela piano själv vid tio års ålder och när han var fjorton år gammal vann han en talangtävling.
Han inte bara vann den, en lokal rockabillyartistden blev så imponerad att han anställde honom i sitt band direkt efter att ha hört honom.

Efter några år med hans grupp blev Al och de andra uppsnappade av Wanda Jackson som ville ha dom på sin turné. Samtidigt som de turnerade med henne hann de även spela in en skiva, så de måste ha jobbat dag och natt.

Al blev känd som en riktig entertainer, hade i snitt 75 konserter på år under sin 52åriga karriär.
Rätt bra jobbat.

Det finns väldigt få låtar som är både country och disco, men nu ska ni äntligen få höra en, och det är den bästa! Den blev väldigt oväntat en listetta på danslistan i USA. Och tyvärr den enda discolåten som Al spelade in.
Missa inte banjosolot efter några minuter!






Han avled 2005 efter en tuff strid mot sin leukemi.

Al Downing – I'll Be Holding On

Charlie Rich - Feel like going home

Världens bästa silverräv!
Charlie Rich har en frisyr du sent ska glömma.

Fast helst av allt ska du inte glömma alla de fantastiska låtar han skrivit, spelat in och producerat.
Mest av allt är det country, men många har en närhet till soulen som få andra countryartister.
Det är lite svårt att genrebestämma honom, eftersom hans country ofta går in i andra musikstilar: jazz, gospel, rockabilly, soul och blues.

Charles Rich föddes i Arkansas, och växte upp på familjens bomullsplantage.
Hans proffesionella musikkarriär började 1950 då han hade skrivit in sig i amerikanska flygvapnet. Han hade en jazz/blues-grupp som hette The Velvetones där hans fästmö Margaret Ann sjöng.
1955 lämnade han det militära och försökte sig på att att bli bonde i Tennessee. Det var han dock inte så länge.

Det var i Memphis som han började uppträde på klubbar med eget material.
På slutet av 50-talet försökte han få igång sin egen karriär, fick audition hos Sam Philips på berömda Sun Records. Dock ansågs han för jazzig, så något eget skivkontrakt fick han aldrig, utan han började jobbade för skivbolaget som studiomusiker istället där han kompande bland annat Jerry Lee Lewis och Johnny Cash.

Charlie Bytte skivbolag några gånger och fick några mindre hits, men genombrottet skulle vänta några år till.

Hans manager ville förändra hans stil, från rockhållet till mer country, och det draget blev lyckosamt.
1972 fick han en låt upp på plats 6 på countrylistan, "I'll take it on home".
1973 fick han två gigantiska hits med "When we get behind close doors" och "The most beatiful girl" som både toppade countrylistan och kom högt upp på poplistan.
Samma år vann han tre priser för bästa  manliga artist, bästa skiva och bästa singel på Country Music Awards.

Succén höll i sig även under 1974 då han hade hela fem topplåtar på listorna och blev utnämnd till årets underhållare av CMA.
1975 fick Chalie tre till hits, men det var då problemen började hopa sig.
Han började dricka i ortoliga mängder och det året var han presentatör för årets underhållare.
Stupfull klev han upp på scen för att sprätta upp kuvertet, men istället för att öppna det eldade han upp det.
Sen förkunnade han att priset gick till hans vän John Denver.
Det blev ett ramaskri och många ansåg att han gjorde det i protest mot den hårt styrda country-rörelsen.
Andra trodde att han vill pika John Denver för att Charlie tyckte han hade ett för popigt sound och inte tillräckligt country.
Andra vara bara ursinniga för hans beteende.

Lite lustigt i det hela var att senare blev Charlie själv mer och mer popig i sina inspelningar.

Den här versionen är en demo, innan den kom på hans skiva lite senare.
Känslan i både pianospelet och sången är helt fantastisk.






Självklart är det på grund av hans gedigna frisyr, med silverfärgat hår som gett honom hans smeknamn.
1995 var Charlie och hans fru på väg till Florida för att lyssna på deras son som skulle framträda tillsammans med Freddy Fender. Charlie började hosta väldigt mycket och de stannade hos en doktor på vägen och han fick med sig lite antibiotika. De fortsatte resan och tog in på ett motell i Louisinana. Han somnade in och vaknade aldrig mer igen.
Kanske var det denna låten som han somnade in till?

Charlie Rich – Feel Like Going Home - demo