Max och Per har grävt i sina bottenlösa skivsamlingar och tar med det bästa de har till Bar Agrikultur för en resa till en svunnen tid och plats du önskar du upplevt. Vilket du får göra, på lördag.
De bästa låtarna ni inte visste att ni ville höra, eller kanske de låtar ni alltid velat höra men inte vågat fråga om?
Bar Agrikultur
Skånegatan 79
Lördag den 24:e augusti
2000-0000
Den skrikande, viskande, snyftande, mumlande, sjungande, hostande George Ivan Morrison föddes i Belfast i Nordirland den 31:e augusti 1945.
I tolvårsåldern startade Van sitt första band tillsammans med några kompisar som hette "The Sputniks", ja bandet alltså, inte kompisarna. När han var femton hoppade han av skolan och började jobba som fönsterputsare. Samtidigt som han tvättade fönster spelade han halvtid med ett showband som hette "Monarchs" och redan som sjuttonåring turnerade han runt i Europa med samma band, som nu bytt namn till det lite mäktigare "International Monarchs" och hade upp till fem spelningar om dagen!!!
När bandet kom tillbaka till Belfast på hösten -63 splittrades dom och när Van såg en annons om att musiker söktes till en ny R&B-klubb nappade han och startade tillsammans med några musikervänner gruppen "Them".
Spelningen på öppningskvällen gick fantastiskt bra, de hade ingen bestämd setlista så de blandade hej vilt och Van improviserade fram texter och skapade låtar under hela kvällen. Det var under denna spelning som en av hans mest kända låtar improviserades fram, "Gloria", som ungefär alla rockband i hela världen någon gång har spelat. Beroende på Vans ibland mycket varierande humör kunde låten vara allt från 3 till 20 minuter lång.
Decca Records fick höra talas om detta fantastiska liveuppträdande och skrev ett tvåårskontrakt med gruppen. Eftersom Van fortfarande var lite för ung fick hans pappa skriva på kontraktet åt honom.
Efter ett par år så kände han att det räckte, visumkrångel, bandet bytte medlemmar hela tiden, grunden i Them var energin och skaparglädjen på livespelningarna, och när det blev för kommersiellt och producerat tröttnade Van.
Trött, desillusionerad och alkoholiserad och bestämd på att lämna musikbranschen helt återvända han till Belfast.
Thems producent Bert Berns övertalade Van att komma över en sväng till USA 1967 och spela in några låtar. Det var en lyckad resa då hans "Brown eyed girl" spelades in och släpptes på singel och den blev en stor succé i USA. The Sweet inspirations, med bland annat Whitney Houstons mamma Cissy Houston, sjöng i bakgrunden.
Dock är detta inte en av sångerna som Van Morrison gillar över huvud taget.
Han blev nämligen blåst på konfekten.
I kontraktet var Van ansvarig för alla inspelningskostnader innan några royalties skulle betalas ut, och genom en väldigt kreativ bokföring så fick han inte heller några pengar på royalties, de gick istället till Bert Berns.
Van har i en intervju sagt att han inte tycker direkt om låten "It's not one of my best. I mean I've got about 300 songs that I think are better".
Dessutom släppte Bert de åtta låtarna, som var menat som endast singelmaterial, som ett album och Van åkte hem till Belfast igen bitter och pank. Bert Berns dog av en hjärtattack i december 1967 och efter det följde en bitter kontraktsstrid där Van förbjöds att uppträda eller spela in skivor i New York-området.
Han fick några spelningar i Boston och började komma på fötter igen. När han började spela in några låtar för Warner Brothers köptes han kontrakt med Bang Records ut för 20000 $ som gav över cash i ett gammalt nedlagt lager på nionde avenyn i New York.
En del i klausulen var att han och var tvungen att spela in 36 låtar inom ett år och ge till änkans skivbolag. Dessa hämndsånger spelade han in i en session och kom att handla om saker som ringmaskar, wienerbröd, att snyta sig och liknande antagligen helt fantastiska kompositioner. Änkan var såklart inte helt nöjd med materialet, men kontraktet var därmed upplöst.
1968 släppte Van sitt revanschalbum, "Astral weeks", och äntligen släppte det och det kanske var väl, för Van bokstavligen svälte eftersom han inte hade några pengar överhuvud taget.
1970 kom hans största succé då skivan "Moondance" gavs ut.
Skillnaden mellan stilen på dessa två skivor är stor. Astral weeks är mystiskt och inåtvänd, han visar sig sårbar och sorglig. Moondace däremot är glad, mer åt soul, jazz och pop.
Men, dagens låt kommer inte från något av de albumen, utan från 1979 då han gav ut skivan "Into the music".
"You make me feel so free" har en levnadslust, Vans hyllning till livet och musiken.
Och vilket piano!! Så fantastiskt bra hamrat!
Detta är den finaste blue-eyed soul jag vet!
Eller kalla det pop, eller rock, det spelar ingen roll.
Här sjunger den fantastiske sångaren Paul Carrack deras debutsingel från 1974.
Många tror att låten handlar om något helt annat, men den handlar egentligen om att basisten i hemlighet spelade med två konkurrerande band samtidigt som han spelade med Ace.
Dock kom han tillbaka och spelade in låten med Ace, och sicken tur, eftersom låten blev en stor hit 1974.
De här två skojarna spelar världens bästa låtar i morgon lördag på Magasinsgatans Food Market!
Kom och njut av god mat, god dryck, god musik, gott sällskap och en härlig värme!
I morgon onsdag på självaste Kristi himmelsfärdsafton spelar den fantastiske Sven-Eric Nilsson och jag de bästa av skivor på Enoteca Maglia på Mariaplan, Majorna, Göteborg.
Från kl 19 kommer ett eklektiskt souligt landskap sprida sig över Mariaplan. Sweet och dunka-dunka, baktakt och driv.
Nu på lördag spelar Erik och jag världens bästa låtar!
De bästa låtarna ni inte visste att ni ville höra, eller kanske de låtar ni alltid velat höra men inte vågat fråga om?
Hur som helst, nu spelas de igen!
Den där stora festivalen i skogen är väl helt ok...men bättre är väl ändå de bästa låtarna i världen?
Världens bästa låt att slumra till i skuggan!
Hall & Oates sjunger kanske inte om det mest roliga i den här låten, men vilket härligt mjukt sommargroove med fantastiska trummor och luftiga fina keyboardmattor i bakgrunden.
En låt att lyssna på om och om igen! (Till mina grannars förtret?)
Ibland hittar man små guldkorn när man minst anar det, och det gjorde jag förra veckan när jag köpte en gammal samling med Hall and Oates.
Med på samlingen var några låtar jag inte hört tidigare.
Och då dök den upp, dagens låt.
Perfekt popsoul!
Hade du tvättid på alla hjärtans dag?
Tycker du det är kallt och tråkigt i februari?
Låt då Per Lovén och Erik Höök värma dig med den varmaste soulen, de mest sorgsna textraderna och de mest bubblande kärleksförklaringarna.
Helt enkelt den bästa musiken, världens bästa låtar.
Bjud med alla du känner, kom ta ett glas, kanske lite dans och njut av musiken!
Hustru och man sjunger smäktande kärleksballader ihop.
Det låter ju som det kan bli väldans smörigt och kletigt, och förvisso är det rätt smörigt.
Men ojojoj vad bra det är, lugn countrysoul när det är som bäst.
Delaney och Bonnie Bramlett blandar blue-eyed soul, country, gospel och blues till en otroligt skön mix.
Herrn föddes i Mississippi 1939 och hängde med Leon Russel och J.J Cale.
Frugan föddes 1944 i Illinois och började i tonåren som backgrundssångerska till bland annat Albert King och Little Milton. Sedan blev hon den första vita medlem i Ikette bakom Ike och Tina Turner.
Delany flyttade på sina kompisars inrådan till L.A och började spela i bandet The Shindogs.
Bonnie flyttade även hon dit lite senare.
En kväll var den unga damen på en lokal bowlinghall och där hängde Delany och drack hembrännt med sina bandpolare. Tycke uppstod och efter en vecka var de gifta.
Så kan det gå.
Paret signades av Stax och 1969 släpptes deras första LP "Home". Den hade spelats in med Stax berömda kompmusiker men den sålde i stort sett inget alls. De löstes snart från sitt kontrakt och spelade in sitt nästa album på Elektra. Inte heller denna skiva sålde något vilket inte var så bra för deras fortsatta skivinspelningar.
Dock var deras råa soul uppskattad av deras medmusiker och en annan lite större artist.
Eric Clapton turnerade med sin grupp Blind Faith i USA och han bjöd in paret att vara öppningsakt på deras USA-turné. Han hängde ofta och jammade i deras trailer.
När Claptons grupp upplöstes hängde han istället med Delaney och Bonnie på heltid och kunde gömma sig som kompmusiker på deras turné.
Gruppen turnerade även i England och i slutet av 1969 spelades en konsert in som gav ut på skiva 1970, men namnet "On tour with Eric Clapton".
Detta album blev lite lustigt deras bästsäljande någonsin.
De spelade även med John Lennons Plastic Ono Band och återvände sedan till USA 1970.
Deras band splittrades efter några år och så även deras relation.
Delaney spelade in några skivor, blev alkoholist och försvann från musikscenen rätt länge. Han blev sedan fri och pånyttfödd kristen och livnärde sig ett tag på att spela in reklamjinglar.
År 2000 återkom han till musiken med ett nytt soloalbum.
2008 avled han efter en operation.
Bonnie gjorde solodebut 1973 där hon backades upp av Average White Band. Hon spelade in några till skivor och 1979 när hon var på turné med Stephen Stills nitade hon Elvis Costello som sa något opassande om Ray Charles.
Hon hade på 90-talet ett tag en av rollerna i tv-serien Roseanne.
1993 spelade hon in ett till soloalbum.
Nu var det alldeles för länge sedan vi hörde något av Daryl F Hall och John W Oates.
Så här har vi den härliga duon som gör sig så bra på bild.
Men det är ju inte bara deras blick för det bildliga som vi gillar, utan i första hand musiken vi är ute efter.
Här kommer en skön bit, kanske en av deras mindre kända alster.
Men galet fin.
Lyssna på trummorna, så härliga de är, och vilken refräng sen!
Så snygga melodier.
Det är så man vill äta upp dom!
Sen vill ju alla killar ha en sådan mustasch som unge John har på bilden ovan, det är bara det att ingen vågar erkänna det.
Världens bästa glöd!
Och detta från ett gött gäng vita killar från Detroit, det kunde man inte tro.
Gruppen bildades i mitten av 60-talet och hette då The Flaming Embers. Det var först 1969 som gruppen av någon anledning skrotade s:et på slutet av namnet och släppte låten "Mind, body and soul" vilken kom upp till plats 26 på poplistan. De var då signade av Holland-Dozier-Hollands Hot Wax, tidigare hade de varit signade av diverse mindre Detroitbolag.
Året efter fick de en lika stor hit med "Westbound number nine" och lite mindre framgång med "I'm not my brothers keeper". Låtarna är skrivna av det mystiska teamet Dunbar-Wayne. Det är som ni antagligen redan anat pseudonyn för HDH. De kunde av lagliga själ inte skriva låtar åt andra än Motownartister under en viss tidsperiod under och efter sitt kontrakt med Motown.
Detta var deras sätt att komma undan det problemet.
Dock var framgångarna inte så stora, så när Flaming Ember försökte följa upp med en ny singel 1971 blev det inget vidare och gruppen upplöstes 1972.
Dock fortsatte ungefär samma band, dock med nytt namn, nu "Mind, body and soul", att spela på barerna runt Detroit.
Det sköna med de hör killarna var att de med sin blåögda soul verkligen tar i, det är lite mer skitigt, lite råare och samtidigt har de med lite mer psykedeliska saker som klockspel och sitar. En härlig mix!
Vissa av deras låtar är mer rock än soul.
Ett vanligt missförstånd är att att Flaming Ember är en svart grupp. Det trodde jag själv när jag först hörde dom, innan jag fick se gruppen på foto.
När Eddie Holland skulle släppa gruppens skiva i L.A. var det två radiostationer som vägrade spela vita artisters låtar. Holland väntade tills "Westbound No 9" spelades mest på just dom två radiokanalerna, utan att visa något omslag eller bild, eftersom han visste att de inte skulle spela låten. Först när den blev väldigt populär hade han releasfest för albumet och de något snopna ägarna till radionkanalerna.
Här kommer den finfina biten med lite intervju innan.
Sicken underbar frisyr han har, Jerry Plunker, som egentligen är trummisen i gruppen, med en så bra röst!
Ni måste ju även se och höra en annan av deras underbara låtar.
Kolla kläderna, och njut av den sjukt bra låten.
Bara det att dom sjunger sjunger sista refrängen på franska är ju magiskt!
Gruppen återförenades för en konsert 2004 och spelade in en CD men har inte spelat så mycket efter det.
Här har vi de goa gubbarna från New Jersey som visar att dom kan sjunga underbara harmonier trots sin bleka hudfärg. Gruppen är bland de artister och grupper som dominerat Billboardlistan med hitsinglar. Det är bara Beatles, Elvis och Ray Charles som haft mer pophits under den tiden som poplistan funnits.
De började sjunga rock som sedan blev pop, soul och disco.
Gruppen bildades 1961 men innan dess fanns det flera olika konstellationer med en eller flera av medlemmarna inkluderade. Ett virrvarr helt enkelt.
Så jag nöjer mig att kolla lite på Frankie Valli, eller Frank Castellucio som han egentligen heter.
Han föddes i Newark 1934 och blev inspirerad redan i sjuårsåldern att sjunga efter att ha varit på en konsert med Frank Sinatra. Innan han kunde försörja sig på musiken livnärde sig Valli som barberare precis som sin far.
När han var sjutton år gammal kunde han leva sig på sin musik, och hans röst kännetecknas av den starka falsetten han får till.
Lite kul är att han i "Sopranos" spelar en av maffiakillarna, gangstern Rusty Millio, som dock blev skjuten i avsnitt 72.
I denna discodänga som de spelade in 1975, handlar om att bandet minns tillbaka tiden runt 1963, då allt var så härligt. Lite ovanligt är att det är tre olika leadsingers i låten.
Underbart skönt släpigt trumbeat!
För några år sedan blev Frankie och bandets historia musikel, "The Jersey Boys", som vann flera priser.
Frankie turnerar fortfarande land och rike runt, dock i lite lugnare takt än tidigare.