George Jackson - Till I find some way

Världens bästa George inleder min semester!

Kanske har ni hört den här låten med The Ovations, men antagligen inte.

Här kommer originalet, en Demo av min absoluta favoritlåtskrivare George.
Han skrev över 3000!!!! låtar till artister som Wilson Pickett, Candi Staton, Clarance Carter, Millie Jackson, The Staple Singers, James Brown, O.V Wright, Joe Simon, Ann Peebles, Johnny Taylor, Z.Z. Hill, Little Milton, Bobby Bland, Denise Lasalle, Otis Clay, Dorothy Moore, The Osmonds, Bob Seger och många, många, många fler.

Men det är hans egna sköra lite mer försiktiga soulröst som verkligen är den bästa.
Med en liten del country i hans soullåtar gör det till en perfekt blandning.

Lyssna på introt på hur fantastiskt gitarren och basen leker ihop och liksom slingar sig runt varandra.
...och, detta är bara en demo som han spelade in för att andra skulle välja hans låtar.
Helt magiskt!




George Jackson - Till I get over you

Per spelar världens bästa låtar på Publik!

Nu går vi äntligen mot mörkare tider och det måste firas med världens bästa låtar!
Det kommer bli soul i alla dess former.

Dessutom, hemlig gäst!

Bjud med alla du känner, kom ta ett glas, kanske lite dans och njut av musiken.

Café Publik
21:00


https://www.facebook.com/events/1618364608424253/

Jim Ford - If there's a will there's a way

Världens bästa Jim!

Här kommer en riktigt skön låt av låtskrivargeniet Jim Ford, på hans tredje album som aldrig släpptes när det var tänkt, utan fick vänta i 36 år på utgivning.

Varför det inte gavs ut tvistar de lärde om, men Jim var inte direkt den lättaste personen att samarbeta med.
Men strunt i det, lyssna istället på denna lilla soulpoppärla!






Jim Ford - If There’s A Will There’s A Way

Delaney and Bonnie - We can love

Världens bästa countrysoul!

Hustru och man sjunger smäktande kärleksballader ihop.
Det låter ju som det kan bli väldans smörigt och kletigt, och förvisso är det rätt smörigt.
Men ojojoj vad bra det är, lugn countrysoul när det är som bäst.

Delaney och Bonnie Bramlett blandar blue-eyed soul, country, gospel och blues till en otroligt skön mix.
Herrn föddes i Mississippi 1939 och hängde med Leon Russel och J.J Cale.
Frugan föddes 1944 i Illinois och började i tonåren som backgrundssångerska till bland annat Albert King och Little Milton. Sedan blev hon den första vita medlem i Ikette bakom Ike och Tina Turner.

Delany flyttade på sina kompisars inrådan till L.A och började spela i bandet The Shindogs.
Bonnie flyttade även hon dit lite senare.
En kväll var den unga damen på en lokal bowlinghall och där hängde Delany och drack hembrännt med sina bandpolare. Tycke uppstod och efter en vecka var de gifta.
Så kan det gå.

Paret signades av Stax och 1969 släpptes deras första LP "Home". Den hade spelats in med Stax berömda kompmusiker men den sålde i stort sett inget alls. De löstes snart från sitt kontrakt och spelade in sitt nästa album på Elektra. Inte heller denna skiva sålde något vilket inte var så bra för deras fortsatta skivinspelningar.

Dock var deras råa soul uppskattad av deras medmusiker och en annan lite större artist.
Eric Clapton turnerade med sin grupp Blind Faith i USA och han bjöd in paret att vara öppningsakt på deras USA-turné. Han hängde ofta och jammade i deras trailer.

När Claptons grupp upplöstes hängde han istället med Delaney och Bonnie på heltid och kunde gömma sig som kompmusiker på deras turné.
Gruppen turnerade även i England och i slutet av 1969 spelades en konsert in som gav ut på skiva 1970, men namnet "On tour with Eric Clapton".
Detta album blev lite lustigt deras bästsäljande någonsin.

De spelade även med John Lennons Plastic Ono Band och återvände sedan till USA 1970.
Deras band splittrades efter några år och så även deras relation.

Delaney spelade in några skivor, blev alkoholist och försvann från musikscenen rätt länge. Han blev sedan fri och pånyttfödd kristen och livnärde sig ett tag på att spela in reklamjinglar.
År 2000 återkom han till musiken med ett nytt soloalbum.
2008 avled han efter en operation.

Bonnie gjorde solodebut 1973 där hon backades upp av Average White Band. Hon spelade in några till skivor och 1979 när hon var på turné med Stephen Stills nitade hon Elvis Costello som sa något opassande om Ray Charles.
Hon hade på 90-talet ett tag en av rollerna i tv-serien Roseanne.
1993 spelade hon in ett till soloalbum.


Delaney & Bonnie – We Can Love

Candi Staton - Here I am again

Världens bästa Candi + bonus!

Sicken låt, bara det att man börjar med att snacka om problem och olycklig kärlek till komp gör låten bättre än de flesta.

Den här släpiga södersoulen skriven av mästaren Phillip Mitchell och hur bra är det inte?

Canzetta Maria Staton har jag ju skrivit om tidigare här på bloggen, så jag tänker inte berätta så mycket mer om hennes liv här utan ni kan kolla tidigare inlägg om henne,

Här kommer en liten bonus från hennes första tv-framträdande där hon tillsammans med countrygitarristen Roy Clarke framför B.B. Kings "The thrill is gone". Mums!

Candi Staton – Here I Am Again

Jim Ford - Sounds of our time

Världens bästa låtskrivare!
Världens jobbigaste människa?


James Henry Ford föddes i koldistrikten i Johnson County, Kentucky. Många tror att han föddes i Harlan County, på grund av hans skiva med samma namn, men han tyckte att grann-countyt lät bättre. Områdena låg så nära varandra ändå, så det spelade ingen roll att han bytte namn, tyckte Jim.
Han hade en väldigt tuff uppväxt tillsammans med åtta halvsyskon och hans gruvarbetande far som tjänade en extraslant genom att tillverka illegal sprit. Han bodde ett tag hos sin stränga mormor men klarade inte av hennes uppfostringsmetoder och flydde ofta, enligt honom själv,  till sin kompis Loretta Lynn, countrystjärna i sin linda.

Bodde på 60- och 70-talet ihop med Marlon Brandos ex och således styvfar till Brandos barn.

Det sägs att han en gång i början på 70-talet steg av planet i London med kokain till värdet av en miljon dollar runt midjan. Hans beroende av drogen var ingen hemlighet och det var den som antagligen gjorde honom mer lynnig än dom flesta. Det var väldigt få personer som han umgicks med, och det var antagligen lika få som orkade umgås med honom.

Bodde ett tag hos sin polare Sly Stone när han inte hade någonstans att bo. Antag att de två tog en del droger ihop, eftersom både han och Sly försvann i ungefär lika lång tid från musikscenen, bara runt 30 år.
Sly Stone kallade honom "The funkiest white man I know", och nog svänger det.
Han slog aldrig igenom som artist själv, men många låtar åt andra blev det.
Han skrev Temptations hela album "Wings of love" själv.
Bobby Womacks världshit "Harry Hippie" och Aretha Franklins dänga "Niki Hokey".
Han musikstil är svår att beskriva, men det är en salig blandning av soul/country/gospel/funk.

Denna låt låg i en platskasse i Jim Fords husvagn i över TRETTIO år innan två svenskar knackade på hans dörr och fick lov till en pratstund, efter att ha ängnat många år att spåra honom. Efter en del övertalning fick de köpa alla kassetter i plastkassen, och det var ungefär så många låtar som skulle kunna fylla 30 cd. Så räkna att höra mer av honom trots det tråkiga som hände på hösten 2007.
Det är gospelstämning, orgeln ljuder mjukt i bakgrunden. Kören sjunger lite spretigt. Lite "call-and-respons". En hamrar på pianot (Dr John månne?).
Låter som hans vän Bobby Womack sjunger bakrundssången.
Mums!



I november 2007 hittades han död i sitt hem.
Det tråkiga är att han just hade blivit sugen på att spela musik igen, på grund av det stora intresset för hans person och alla underbara låtar han skapat.
Det var bokat konserter med honom i London året efter.

Jim Ford – Sounds Of Our Time

Samt en bonus:
Jim Ford – If There’s A Will There’s A Way

Charlie Rich - Feel like going home

Världens bästa silverräv!
Charlie Rich har en frisyr du sent ska glömma.

Fast helst av allt ska du inte glömma alla de fantastiska låtar han skrivit, spelat in och producerat.
Mest av allt är det country, men många har en närhet till soulen som få andra countryartister.
Det är lite svårt att genrebestämma honom, eftersom hans country ofta går in i andra musikstilar: jazz, gospel, rockabilly, soul och blues.

Charles Rich föddes i Arkansas, och växte upp på familjens bomullsplantage.
Hans proffesionella musikkarriär började 1950 då han hade skrivit in sig i amerikanska flygvapnet. Han hade en jazz/blues-grupp som hette The Velvetones där hans fästmö Margaret Ann sjöng.
1955 lämnade han det militära och försökte sig på att att bli bonde i Tennessee. Det var han dock inte så länge.

Det var i Memphis som han började uppträde på klubbar med eget material.
På slutet av 50-talet försökte han få igång sin egen karriär, fick audition hos Sam Philips på berömda Sun Records. Dock ansågs han för jazzig, så något eget skivkontrakt fick han aldrig, utan han började jobbade för skivbolaget som studiomusiker istället där han kompande bland annat Jerry Lee Lewis och Johnny Cash.

Charlie Bytte skivbolag några gånger och fick några mindre hits, men genombrottet skulle vänta några år till.

Hans manager ville förändra hans stil, från rockhållet till mer country, och det draget blev lyckosamt.
1972 fick han en låt upp på plats 6 på countrylistan, "I'll take it on home".
1973 fick han två gigantiska hits med "When we get behind close doors" och "The most beatiful girl" som både toppade countrylistan och kom högt upp på poplistan.
Samma år vann han tre priser för bästa  manliga artist, bästa skiva och bästa singel på Country Music Awards.

Succén höll i sig även under 1974 då han hade hela fem topplåtar på listorna och blev utnämnd till årets underhållare av CMA.
1975 fick Chalie tre till hits, men det var då problemen började hopa sig.
Han började dricka i ortoliga mängder och det året var han presentatör för årets underhållare.
Stupfull klev han upp på scen för att sprätta upp kuvertet, men istället för att öppna det eldade han upp det.
Sen förkunnade han att priset gick till hans vän John Denver.
Det blev ett ramaskri och många ansåg att han gjorde det i protest mot den hårt styrda country-rörelsen.
Andra trodde att han vill pika John Denver för att Charlie tyckte han hade ett för popigt sound och inte tillräckligt country.
Andra vara bara ursinniga för hans beteende.

Lite lustigt i det hela var att senare blev Charlie själv mer och mer popig i sina inspelningar.

Den här versionen är en demo, innan den kom på hans skiva lite senare.
Känslan i både pianospelet och sången är helt fantastisk.






Självklart är det på grund av hans gedigna frisyr, med silverfärgat hår som gett honom hans smeknamn.
1995 var Charlie och hans fru på väg till Florida för att lyssna på deras son som skulle framträda tillsammans med Freddy Fender. Charlie började hosta väldigt mycket och de stannade hos en doktor på vägen och han fick med sig lite antibiotika. De fortsatte resan och tog in på ett motell i Louisinana. Han somnade in och vaknade aldrig mer igen.
Kanske var det denna låten som han somnade in till?

Charlie Rich – Feel Like Going Home - demo

Dobie Gray - Loving arms

För en vecka sedan gick denne man, Dobie Gray, ur tiden.
Han är för mig den person som fått mig att hitta den lite undangömda countrysoulen.
Du har nog hört hans stora hit "Drift away" och antagligen sjungt fel i refrängen:
"Give me the Beach boys and free my soul..." Det gjorde jag första gångerna jag hörde låten.
"Drift away" var en av de större hitsen 1973, sålde över en miljon exemplar och spelas  fortfarande ofta i radio.

För de som är mer inne på äldre soul, och då främst Northern soul  är hans låtar: "The in crowd" och "See you at the Go-Go" från 1965 samt  "Out on the floor" från 1966 välkända.

Efter succéerna med de tre låtarna gick det sämre under de kommande åren, och han började jobba som skådespelare i Los Angeles 1970. Han jobbade under ett par år med uppsättningen av Hair, tills han 1972 vann ett skivkontrakt med Decca. I priset ingick att skivan skulle göras tillsammans med producenten Mentor Williams. Samme Williams skrev också hans monsterhit "Drift away". Singel kom upp till plats fem på Billboards pop-lista och uppföljaren, "Loving arms" klarade sig upp till 61:a plats.
Det är den vi ska lyssna på idag.

Hör hur Dobies själfyllda röst smeker fram tonerna.
Det är sällan han sjunger kraftigt, utan rösten sveper liksom över texten.
Men ibland tar han i, intensiteten bränner till och man känner verkligen smärtan i hans lite raspiga tenor, skolad under många ungdomsår i gospelkörerna i Texas.



Loving arms är en välkänd cover, skriven av Tom Jans. Samma år som Dobie gav ut den spelade även Elvis Presley, Kris Kristofferson, Millie Jackson, Jody Miller och Catherine Howe in samma låt, men var Dobie först.

Dobie var väldigt populär i Afrika och efter att ha övertalat den sydafrikanska aparheidregimen var han den förste artist att spela i Sydafrika för en integrerad publik. "Loving arms" låg i toppen av den sydafrikanska topplistan våren 1974.

Efter hiten med "Drift away" flyttade han i mitten av 70-talet till Nasville och vågskålen tippade mer över åt country och allt mindre soul. Han satsade även på låstskrivandet och det är många kända artister som har sjungit hans alster: Ray Charles, Etta James, Nina Simone, Julio Iglesias, John Denver och många andra.

Dobie Gray – Loving Arms