Aretha Franklin - Won't be long

Det här är så bra!
Så galet bra!
Jag minns när jag hade klubb på Klara i ett gäng år, tror minsann jag spelade den här varje vecka.
Kolla glädjen när hon sjunger. Magiskt!

Egentligen behöver "The Queen of Soul" ingen närmare beskrivning.
Föddes i Tennessee, började sin karriär 1956 som fjortonåring med ett gospelskivsläpp.
Tidningen Rollin Stone rankar henne som den bästa sångaren av alla någonsin!
Hon var den första kvinna att väljas in i Rock'n'Roll Hall of fame.
Aretha har haft 20 ettor på Billboards R&B-lista.
Vunnit 20 Grammys.
Ja, listan bara fortsätter...
Jag lär komma tillbaka till henne vid ett senare tillfälle.

Hon harvade i några år hos skivbolaget Columbia, som inte insåg hennes gospelrötter utan försöke få henne att sjunga pop och jazz. Det blev ingen vidare framgång.
Hon vägrade skriva på nytt kontrakt och fick istället till ett kontrakt med Atlantic som tog tillvara på hennes rötter och började ge ut soul.

Det var först 1967 som hon slog igenom med låtarna "I never loved a man (The way i love you)" och "Do right woman, Do right man".
Sen kom hitsen bara av farten.

Så varför inte ta en av hennes allra bästa låtar som de flesta inte har hört.
Lyssna på det sköna kompet, hennes pianospel, glädjen i sången.
Blandingen av gospel, soul och groove.



Damen sjunger än och spelade i höstas in en duett tillsammans med Tony Bennett.
Tyvärr är hennes röst rätt så söndersjungen efter alla år.

Aretha Franklin – Won't Be Long

Jackson Sisters - Boy you're dynamite

Världens bästa barnartister!!
Jag hatar egentligen abrnartister, men jag gör ett undantag idag.
The Jackson Sisters, var i åldrarna 11-17 år när deras enda skiva spelades in.

Geniet Johhny Bristol skrev de flesta av låtarna.
Dock blev det inget vidare genomslag för gruppen.
Skivan sålde dåligt. Då. Minimalt genomslag.
Men på 90-talet började det höras av gruppen i England.
Deras mest kända låt "Belive in miracles" spelades på radio och ofta på klubbar.
Men detta visste gruppen inget om.
De lade av med sina musikkarriärer och satsade på annat redan i mitten av 70-talet.
De fem systrarna föddes i Compton, men växte upp i Detroit.
Deras överbeskyddande far lät dom inte leka på gräsmattan framför huset, så inga grannpojkar kunde få för sig något.
Systrarna Jackson fick helt enkelt hålla till på den lilla tomten på baksidan av huset.
För att ha lite att göra lekte dom varitéer, dansade, höll shower, sjöng och blev rätt tajta med tiden.
En kväll tillät föräldrarna dom att vara med i en talangjakt, som de vann överlägset.
De andra bidragen samma kväll mimade till några låtar, medans Jackson sisters hade en färdig show.

Motown ville inte ha en annan grupp med namnet Jackson i, så det blev nobben där.
Men det lilla skivbolaget Mum nappade.

Dock kom aldig det stora genombrottet, trots uppträdanden i bland annat Soultrain.
De föll i glömska och lämnade branschen.

Här ser ni dom i Soultrain 1975, dock med dåligt ljud



Här kommer en remix av den låten, men jag tror ni överlever.
Det svänger sa katten!



De lever än de fem systrarna, och har tagit upp en strid mot sitt skivbolag för uteblivna royalties ända sedan 70-talet, som de borde fått efter att deras skivor börjat återutges.

Jackson Sisters – Boy You're Dynamite

Tower of Power - You're so wonderful, so marvelous

Världens gladaste låt?
Det är mycket möjligt att det är så.
Man blir ju inte direkt ledsen när man hör den i alla fall.

Sommaren 1968 bildades bandet Tower of Power när saxofonisterna Emilio Castillo och Stephen "Doc" Kupka träffades. Castillos pappa sa till sin son: "Anlita den där killen", och det gjorde han. De var de två som skulle komma att bli ryggraden i Tower of Power. De spelade strax efter det ihop i ett band som hette The Motowns, och så som namnet lyder var även den sortens musik de spelade. Bara några månader senare började de turnera runt i San Fransisco-området.

1970 bytte de namn till Tower of Power och bandet hade då växt med en större blåssektion och bland annat David Garibaldi på trummor. De fick skivkontrakt och spelade in ett album, och singeln från det albumet, "Sparkling in the sand", fick en del radiospelningar i soulkanalerna runt S.F.

Det var först 1973, då de hade ny vokalist i Lenny Williams, som det lossnade för gruppen och de sålde guld. Plattan med samma namn som gruppen kom upp på en 15:e plats på poplistan. Kanske var det Lennys smöriga soulstämma som gjorde att lyssnarna fick upp öronen för TOP.

Bandet är ett av de mest produktiva av alla, om man tar med de otaliga inspelningar som TOPs blåssektion medverkar på. Några av de artisters skivor de medverkat på är:
The Monkees, Grateful Dead, Santana, Cat Stevens, Elton John, Jermaine Jackson, Johnny Lee Hooker, Rufus, Rod Stewart, Jefferson Starship, Haert, Damn Yankees, Huey Lewis and the news, Poison, Toto, Aerosmith och många mer. Listan verkar vara oändlig.
Genom de 43 år som gruppen varit aktiv, har runt 60 olika musiker varit med på inspelningar och turnéer.  En av dom, Rick Stevens, som var sångare mellan åren 1970-73, blev dömd till livstids fängelse för 3 mord som han begick strax efter att han lämnat Tower of Power. Inte så smart.
Men nu till världens bästa låt.
Lyssna på den stompiga goa basen, blåset som lyfter låten och all glädje som flödar.
Helt magisk!



Tower of Power turnerar flitigt ännu och kommer så vitt jag vet till Göteborg den 17:e mars i vår. Så iväg och lyssna på världens bästa blås!

Tower Of Power – You'er So Wonderful, So Marvelous

Jim Ford - Sounds of our time

Världens bästa låtskrivare!
Världens jobbigaste människa?


James Henry Ford föddes i koldistrikten i Johnson County, Kentucky. Många tror att han föddes i Harlan County, på grund av hans skiva med samma namn, men han tyckte att grann-countyt lät bättre. Områdena låg så nära varandra ändå, så det spelade ingen roll att han bytte namn, tyckte Jim.
Han hade en väldigt tuff uppväxt tillsammans med åtta halvsyskon och hans gruvarbetande far som tjänade en extraslant genom att tillverka illegal sprit. Han bodde ett tag hos sin stränga mormor men klarade inte av hennes uppfostringsmetoder och flydde ofta, enligt honom själv,  till sin kompis Loretta Lynn, countrystjärna i sin linda.

Bodde på 60- och 70-talet ihop med Marlon Brandos ex och således styvfar till Brandos barn.

Det sägs att han en gång i början på 70-talet steg av planet i London med kokain till värdet av en miljon dollar runt midjan. Hans beroende av drogen var ingen hemlighet och det var den som antagligen gjorde honom mer lynnig än dom flesta. Det var väldigt få personer som han umgicks med, och det var antagligen lika få som orkade umgås med honom.

Bodde ett tag hos sin polare Sly Stone när han inte hade någonstans att bo. Antag att de två tog en del droger ihop, eftersom både han och Sly försvann i ungefär lika lång tid från musikscenen, bara runt 30 år.
Sly Stone kallade honom "The funkiest white man I know", och nog svänger det.
Han slog aldrig igenom som artist själv, men många låtar åt andra blev det.
Han skrev Temptations hela album "Wings of love" själv.
Bobby Womacks världshit "Harry Hippie" och Aretha Franklins dänga "Niki Hokey".
Han musikstil är svår att beskriva, men det är en salig blandning av soul/country/gospel/funk.

Denna låt låg i en platskasse i Jim Fords husvagn i över TRETTIO år innan två svenskar knackade på hans dörr och fick lov till en pratstund, efter att ha ängnat många år att spåra honom. Efter en del övertalning fick de köpa alla kassetter i plastkassen, och det var ungefär så många låtar som skulle kunna fylla 30 cd. Så räkna att höra mer av honom trots det tråkiga som hände på hösten 2007.
Det är gospelstämning, orgeln ljuder mjukt i bakgrunden. Kören sjunger lite spretigt. Lite "call-and-respons". En hamrar på pianot (Dr John månne?).
Låter som hans vän Bobby Womack sjunger bakrundssången.
Mums!



I november 2007 hittades han död i sitt hem.
Det tråkiga är att han just hade blivit sugen på att spela musik igen, på grund av det stora intresset för hans person och alla underbara låtar han skapat.
Det var bokat konserter med honom i London året efter.

Jim Ford – Sounds Of Our Time

Samt en bonus:
Jim Ford – If There’s A Will There’s A Way

Odetta - Hit or miss

Världens bästa folkmusik!
Odetta Holmes, eller bara Odetta som hon är känd som, födddes på nyårsafton 1930 och var en av de allra största på folkmusikscenen i USA på 50- och 60-talet. Hon inspirerade artister som Bob Dylan, Harry Belafonte, Joan Baez, Janis Joplin och Mavis Staples.

Hon var en sångerska, gitarrist, låtskrivare, skådespelare och aktivist för mänskliga rättigheter.
Hon kallades ofta "The Voice of the Civil Rights Movement". Rosa Parks var hennes största fan och Martin Luther King Jr. kallades henne "Drottningen av amerikansk folkmusik".
Så ja, hon var stor!

Hennes karriär spände över 50 år. Hon har en massiv skivproduktion och utgivningen är på ett stort antal olika skivbolag.
När hon var barn sparade hennes mamma ihop pengar så hon kunde gå till en klassisk sångpedagog. Men hennes mor var inte så rik så rätt snabbt tog pengarna slut.

När hon var nitton fick hon en roll i en musikal över en sommar och fastnade för musiken på riktigt.
Året efter var hon med i en annan uppsättning och denna gången var det i S.F. Hon kom då för första gången kontakt med folkmusik och kände att det var hennes grej.
Samtidigt som detta jobbade hon som hushålleska i Los Angeles och det var först 1954 som hon tog en paus med detta och spelade in en skiva.

På 60-talet spelade hon in hela 16!! stycker album. Det är en bra utgivningstakt.

Här hör vi "Hit or miss" som hon skrev och gavs ut på plattan "Odetta sings" 1970.
Helt fantastisk!
Skön, lite släpigt blås och lunkande bas.



2008 dog hon av hjärtproblem, 78 år gammal.

DJ Shadow & Cut Chemist – Hit Or Miss

Honey Cone - While you're out looking for sugar

Världens bästa godis!

Honey Cone bestod av Edna Wright, Carolyn Willis och Shellie Clark.
Gruppen grundades av de tre damerna 1966 men hade då inget namn. Ingen av de tre var nybörjare i musikbranchen men de hade inte direkt slagit igenom själva. Edna hade sjungit med en gospelgrupp, Carolyn med i gruppen The Girlfriends och Shellie var en före detta medlem av The Ikettes.
Det var först när de träffade Eddie Holland som de fick sitt namn, eller rättare sagt det var han som kom på namnet.

Honey Cone blev trion Holland-Dozier-Hollands första grupp på deras nystartade bolag Hot Wax, som de startade efter att ha lämnat Motown.
Det var även tjejerna som släppte skivbolagets första singel 1969, "While you're out looking for sugar", som kom upp på en 26:e plats på R&B-listan.
Deras andra singel som släpptes 1971, "Girls, it ain't easy" nådde plats 8, och Honey Cones tredje singel "Want Ads" blev deras största succé och nådde förstaplatsen på både pop och R&B-listan.

Dock började det gå lite sämre med de kommande skivorna och 1973 splittrades gruppen innan deras skivbolag fick läggas ner på grund av för stora skulder.

Här hör vi den underbara låten "While you're out looking for sugar".





The Honey Cone – While You're Out Looking For Sugar

Curtis Mayfield - Billy Jack

Världens bästa blås!
Världens bästa artist!

Endast 16 år gammal startade Curtis gruppen The Impressions tillsammans med bland annat Jerry Butler.
The Impressions spelade en stor roll för medborgarrättsrörelsen i USA, man kan säga att de gav rörelsen ett soundtrack. I denna grupp var Curtis lead singer och förste låtskrivare. Låtar som "People get ready"och  "Keep pushing" var otroligt populära i rörelsen. Herr Mayfield var en av pionjärerna inom den afro-amerikanska delen av den politiskt medvetna musiken.

Han var en multiinstrumentalist, spelade grym gitarr, trummor, bas, piano och saxofon.
Curtis jobbade inte bara som soloartist eller i grupp, utan även som producent, studiomusiker och skivbolagsägare.
På senare delen av 60-talet och i början av sjuttiotalet blev han en av förgrundsgestalterna inom "Black Pride"-rörelsen tillsammans med James Brown och sly Stone. låten "We're a winner" blev en "signaturmelodi" för Black Power-rörelsen, på samma sätt som ""Keep on pushing" blev det för Martin Luther King Jr. och medborgarrättsrörelsen.

Hans största kommersiella framgång kom 1972 då han skrev soundtracket till filmen "Super Fly". Detta album räknas som ett av de mest inflytelserika i Afrikansk-amerikansk historia. Till skillnad från andra soundtrack till blaxploitationfilmer, såsom Isaac Hayes "Shaft", som hyllade den svarta ghettostilen, så var Curtis skarpt kritisk till vad som pågick. Låtarna innehåller ett väldigt stark anti-drog-budskap, dock inte på ett moralistiskt säätt, utan mer beskrivande vad som hände med personerna i filmen, med drogerna som en epidemi. Albumet med musiken till filmen har dragit in mer pengar än själva filmen, vilket är otroligt ovanligt. Skivbolaget trodde dessutom att skivan inte skulle sälja något vidare så det blev så att säga tagna på sängen.

Låten vi ska lyssna på här, "Billy Jack", kommer från skivan "There's no place like America today", en skiva med ett tydligt tema, fattigdom. "Billy Jack" handlar om våldsamheter kring en skottlossning. Lyssna på det otroliga blåsarrangemanget av Richard Tufo som kommer in efter ett par minuter. Världens bästa blås!! Så släpigt och helt underbart! Han som spelar percussion är Curtis vapendragare, världens mest inspelade percussionist, som är med på ca 1200 album, Henry Gibson.




En livebonus. Kolla basisten. Coolast i stan, om det inte vore för den coolaste av dom coola, Curtis!



Curtis  drabbades 1990 av en tragisk olycka då en ljusrigg föll ner på honom under en utomhuskonsert och träffade honom illa. Han blev förlamad från nacken och nedåt. Dock lyckades han spela in en skiva 1996, då han endast kunde sjunga in en rad i taget på grund av ansträngnigen, för att sen vila igen. "New World Order"  togs emot med bra kritik.


Curtis Mayfield – Billy Jack - Original

The Velvelettes - He was really saying something

Väldens bästa Motown!
1961 bildades gruppen av Bertha Barbee McNeal och Mildred Gill Arbor som var klasskamrater på Western Michigan University. Mildred rekryterade sin syster Carolyn, då endast 14 år gammal som lead singer och Carolyns kompis Betty Kelly som gick på junior high.
Bertha kallade även in hennes kusin Norma Barbee som gick på college i närheten, och så var gruppen klar.

Bertha och Mildreds klasskompis Robert Bullock var passande nog Motownbossen Berry Gordys brorson och han tyckte att gruppen skulle gå på audtition för Motown.
1962 skrev dom på kontrakt för Motown och 1963 började de spela in sina första låtar, "There he goes" och "That's the reason why". På dessa inspelningarna var en ung Stevie Wonder med på munspel. 1964 slog så gruppen igenom med "Needle in a haystack" som kom upp på en 40:e plats på Billboardlistan hot 100. Låten efter, "He was really saying somethin", fick en del respons och kom upp på 64:e plats. Båda låtarna producerades av en ung Norman Whitfield.
Gruppen gjorde ett halvdussin singlar för Motown och ett album var på gång med det kom aldrig ut.
En av orsakerna till att gruppen aldrig slog var att de fem gruppmedlemmarna byttes ut fram och tillbaka på grund av familjära skäl, så The Velvelettes fick aldrig ett speciellt sound, utan lät olika hela tiden, till skillnad från andra girlgroups hos Motown, där exempelvis Supremes var en mer stabil grupp.

1966 spelades den sista låten in, "These things will keep me loving you", som inte gav mycket gensvar. Gruppen fortsatte att turnera men i slutet av 60-talet lades den på is.
1971 blev lustigt nog den låten en hit i Storbritannien och nådde plats 34 på singellistan. Trots den nya succén återförenades gruppen inte förrän 1984 för en konsert på begäran av Bertha. Efter det gjorde nyinspelningar av deras gamla låtar som släpptes tillsammans med nya låtar.
Njut här av fantstisk soulpop av det bästa slaget!



Och här i en alternativ version med lite härligt fotstomp och handklapp.



The Velvelettes är en av de få soulgrupperna från den tiden som fortfarande framträder i originaluppsättning och turnerar rätt flitigt runt om i världen.
The Velvelettes – He Was Really Sayin' Somethin' - Single Version

Ike & Tina Turner - Workin' together

Världens bästa rocksoul!
Ike och Tina bildade tillsammans det otroligt fartfyllda paret som blandade rock och soul till en livsfarlig mix.

Ike började som pianist för bluesartisten Sonny Boy Williamson, och startade sitt eget band, The Rythm Kings i slutet av 40-talet. 1950 släppte gruppen låten "Rocket 88" vilken sägs vara den första rock'n'roll-låten. Huruvida det stämmer råder det delade meningar om.

Senare blev Ike talangscout för skivbolaget Modern Records, och hjälpte artister som; Bobby Bland, B.B. King och Howlin' Wolf, att få till sina karriärer.

1956 flyttade Anna Mae Bullock till sin mor i St. Louis och träffade där på Ike. Efter lite tvekan från hennes mor fick hon provsjunga för Ike när hans andra sångerska inte kunde. Han blev då så imponerad att han anställde henne på stört.
De fick en stor hit med låten "A fool in love" som låg som bäst som nummer två på topplistorna i USA.

The Ike & Tina Turner Revue var otroligt populära som liveband, men skivförsäljningen tog aldrig någon fart. Ett exempel på det är den av Phil Spector producerade "River deep mountain high", som kom som högst på plats 88 i USA. Dock blev den en stor hit i England. Andra stora låtar de hade var "Proud Mary" som sålde guld 1970 och "Nutbush city limits" från -73 som blev en stor internationell hit.

Gruppens popularitet minskade i mitten av sjuttiotalet och Ikes problem med narkotika eskalerade och vi alla vet hur Tina blev misshandlad gång på gång av sin make. Hon hoppade av mitt under en turné -76, gömde sig i över ett halvår hos olika vänner och de skilde sig 1978.
Efter skilsmässan var Tina helt pank och hade det väldigt tufft. Hon spelade in två skivor som sålde väldigt dåligt och började turnera väldigt flitigt för att få in stålar.
1982 spelade hon in en version av "Ball of confusion" tillsammans med British Electronic Foundation. Producenterna gillade vad de hörde och hon spelade in "Let's stay together" som kom upp på 6:e plats på listorna i England.

1984 Släptte hon så låten "What's love got to do with it" och sedan albumet "Private dancer" som sålde i 14 miljoner exemplar och så var hennes ålderdom tryggad. Låter "Private dancer" var skriven för Dire straits, av Mark Knopfler, men kom inte med på "Love over gold"-skivan, eftersom Mark tyckte det var konstigt att en man skulle sjunga om att han var någons lyxprostituerade, eftersom det är det låten handlar om. Det är inte heller Herr Knopfler som spelar gitarr på skivan, utan Jeff Beck. Och det var Mark väldigt missnöjd med, han sa vid ett tillfälle att Jeff förstörde låten genom at han spelade världens näst sämsta gitarrsolo på den låten. Man undrar ju vilket som är världens sämsta solo då.

Men självklart är det inte någon av alla de låtar som vi ska lyssna på här utan vi nöjer oss bara med det bästa, och då passar inga svulstiga rocklåtar.
Lyssna istället på den här fina biten.
Tänk er in i texten, för det är nog en av de vackraste ni kan höra.
Texten har ett budskap om fred, och det är lätt att tänka på Ike och Tinas stormiga äktenskap och all den uppdämda ilska som hon sjunger med.


Ike avled 2007, och fick 2006 en Grammy för bästa bluesalbum.
Tina lever och frodas än, turnerade senast 2010.

Ike & Tina Turner – Workin' Together

Clarence Carter - Patches

Världens bästa hoplappade låt!
Patches!

Snuskfarbrorn nummer ett i Southern Soulgänget är utan tvekan Clarence Carter.
Blind från födseln är han Clarance Carter. Lärde sig spela gitarr genom att lyssna på de gamla bluesgitarristerna Johnny Lee Hooker, Lightnin' Hopkins och Jimmy Reed.

På femtiotalet i Alabama var det inte lätt att som svart ung man komma in på collage för att studera. Om man dessutom var blind förbättrades inte direkt odsen. Clarence tjatade sig in på skolan, och tog en collagesexamen i musik, där han lärde sig skriva noter och arrangera i Braille-skrift.

Bildade på början av 60-taler en duo tillsammans med sin blinde skolkamrat Calvin Scott. Duon spelade in ett antal singlar men det var aldrig någon som slog igenom. De spelade till exempel in en skiva hos Rick Hall i hans berömda FAME-studio, men den floppade.

Efter en bilolycka 1966 splittrades gruppen och Clarence började köra solo. Carter återupptog kontakten med Hall och skrev kontrakt. Låten "Tell Daddy" spelades in, vilken Etta James senare replikerar med låten "Tell Mama".

1968 kom så låten han slog igenom stort med, "Slip away".
Låten sålde guld och även den kommande singeln "To weak to figh" gjorde detta.
Hela skivan som kom senare samma år kännetecknar soundet som den kända studion levererade.
I slutet av -68 släppte han julsingeln "Backdoor Santa".
Strax efter detta åkte han ut på omfattande turné i staterna tillsammans med sitt band och körsångerskor. En av körsångerskorna var Candi Staton, som senare blev hans fru under några år.
Sammanlagt har han varit gift fem gånger. Skild lika många.
1970 släppte han "Patches", som blev hans största hit som sålde i över en miljon exemplar.

Han hade några framgångsrika år fram till mitten av 70-talet då hans popularitet minskade samtidigt som discovågen svepte över världen.

1985 fick han en hit igen, denna gången med "Strokin'", och han hittade en lite ny publik, började släppa låtar med ännu mera "vuxna" texter, hur det nu är möjligt, så mycket testosteron som han har i rösten.

Patches ja, enligt mig Clarence bästa låt, skrevs och spelades först in av gruppen Chairmen of the Board, men det var med CC som låten slog igenom.
Han känsla, glöd och passion hörs rakt igenom högtalarna.
Det är Southern Soul av högsta kvalitet.



Här kommer en liten livebonus från gubben som fortfarande åker omkring och spelar.





Clarence Carter – Patches

The Rance Allen Group - (There's gonna be a) Showdown

Världens bästa Rance sjunger världens bästa gospel!
Det är inga småkillar vi snackar om här, som ni ser.
De behöver allt magstöd som de kan få, så som dom sjunger.

The Rance Allen Group bestod av bröderna Rance (sång, piano och gitarr), Tom (trummor) och Steve (bas). Ibland hoppade även en fjärde bror, Esau, in på percussion. Hela barnaskaran är på tolv barn!

Rance, född 1948, började som femåring att predika och sjunga gospel hemma i Monroe, Michigan under namnet "Little Rance Allen - The Boy Preacher".
Den stora familjen gick till kyrkan nästan varje dag och för att hålla deras intresse vid liv åkte deras farmor till en pantbank och köpte gitarrer, trummor och förstärkare. Rance lyssnade på skivor med bland annat James CleveRay Charles och lärde sig på det sättet att spela piano vid sju års ålder. Han fortsatte med gitarren två år senare och lärde sig spela genom att lyssna på Chuck Berry. På scen använde han många av Chucks karaktäristiska showknep. Hans farföräldrar fungerade som hans manager. Men samtidigt som han blev bra rent musikaliskt så saknade han livet som vanligt barn, han fick inte gå ut och spela baseball eller leka som de andra barnen i kvarteret.
Tjugo år gammal startade så Rance tillsammans med sina bröder The Rance Allen Group.
De spelade in en singel på ett lokalt skivbolag (som drevs av en lokal skivaffärsägare), men distributionen var så dålig att de tvingades att ha med sig skivorna i instrumentfodral och sälja på sina konserter.

1971 deltog de i en gospeltalangtävling i Detroit och vann förstapriset. I juryn satt då Stax-promotorn Dave Clark som gillade vad han hörde så mycket att han fixade till en skivinspelning endast fyra timmar efter framträdandet, som senare köptes av Stax.

Första konserten som STAX bokad gruppen till var som förband till Isaac Hayes, med en publik på ca 12000. De fick med sig publiken och framgången var ett faktum.

1972 uppträdde de på Wattstax-galan, i gospelavdelningen av showen.
Det som är så fantastiskt med gruppen är deras underbara kombination av gospel, soul och rock.
Men när Ray Charles tog gamla gospeldängor och ändrade dom till sekulära hitar tog Rance Allen Group och gjorde soul, funk och rock till gospel.

På åttiotalet grundade Rance en egen kyrka i Toledo, Ohio och turnerade mycket med en gospelshow samtidigt som han predikade.

Det bästa av allt är dock Rance fantastiska falsett!
Jag tror inte det finns någon bättre.
En recensent i San Fransisco skrev att Rance nådde upp till toner som andra artister bara hört talas om.



Trion turnerar än, dock spelar de nu inte längre instrumenten själva utan har kompmusiker.
Snart är dom kanske på en scen nära dig?

Rance Allen Group – (There's Gonna Be A) Showdown

Al Wilson - The Snake

Världens bästa låt goes to the Zoo!
Al Wilsons version på Oscar Browns "The Snake" är galet bra.
Spetsigt blås, höjning på höjning och herr Wilsons underbara röst.

Redan som tolvåring i Mississippi ledde Al sin första sånggrupp och skolgången var inte det han satsade någon direkt tid på. Han vann tävlingar i sång och även en konsttävling, så talang fanns det gott om. När han gick på high school flyttade familjen till Kalifornien och då jobbade han där som brevbärare, vaktmästare samtidigt som han lärde sig själv spela trummor.

Al började hoppa in ett antal vokalgrupper för att kunna leva på sit musicerande.
Han lärde sig också stand-up för att kunna luta sig tillbaka på detta om sångkarriären inte skulle funka.

Als största hit är "Show and Tell" som toppade Billboardlistan 1973 och sålde tre miljoner exemplar.
Efter den stora framgången verkade Als tur minska allt mer.
Han fastnade i kontraktsproblem med Playboy Records och vägrade spela in mer än en skiva med dom.
Efter ett par år gick skivbolaget i konkurs men Als namn hade lyst med sin frånvaro på musikhimlen och karriären tynade bort.
Dock fortsatte han envist att fortsätta turnera på klubbar och lounger i över 20 års tid.

Det var med "The Snake" som hans genombrott kom 1968. Låten är någon slags träsk-rock-soul som biter sig fast.
Det var även denna låt som jag fastnade för först.
Den hårda rytmiska gitarren drar igång, kraften och trycket bara ökar ju längre låten pågår.
Magi!




Han uppträdde fram till sin död 2008, då han avled på grund av njurproblem.

Al Wilson – The Snake

Sonny Charles - Put it in a magazine

Tro det eller ej, men vi fortsätter det nya året med världens bästa låt!

Den härliga Sonny Charles slog igenom med sin grupp The Checkmates 1969 med låten "Black Pearl". Låten producerades av galningen med det stora håret, Phil spector. 
The Checkmates var kända som den bästa showgruppen av alla i Las Vegas vid den tidpunkten.
1970 splittrades gruppen för att 1974 göra en kort återförening.

Sonny bildades tillsammans med en av medlemmarna i The Checkmates, Marvin "Sweet Louie" smith, en duo som var rätt så framgångsrik. De själv bland annat med Frank Sinatra, Herp Albert, och den amerikanska nationalsången när Muhammed Ali och Joe Frazier möttes i "The thrilla in Manilla" i Filipinerna. De polade med Elvis och sammy Davis Jr.
I december 2007 var duon och uppträdde på ett kryssningsfartyg som så många gånger tidigare, då Sonny hittade Sweet Louie död i sin hytt, allldeles innan de skulle gå på scen. Han dog av en hjärtattack.

Men nog om dettta, nu till Sonnys egna hitlåt.
Den här låten seglade 1983 oväntat upp som nr 2 på billboards RnB-lista, då alla trodde att vintage soul var ute ur bilden.
Det här är kanske det smörigaste du kan höra...men samtidigt det allra allra bästa!
Mums!




De senaste åren har Sonny Charles fortsatt spelat Vegas.
Bland annat tillsammans med Steve Miller och Steve Miller Band, med vilken han även skrev några låtar på hans bands senaste skiva.

Tyvärr finns denna låt inte på Spotify

Hammer - Tuane

Världens bästa groove!
Här kommer den otroligt okända gruppen Hammer, som endast har spelat in en skiva, med samma namn som gruppen.
Det är scat, det är orglar, det är många solon, det är percussions, det är mumbojumbo-sång. Kort och gott, det är fusion.

Men antagligen är det den svängigaste fusion du någonsin kommer att kunna höra.
Hammer består av sångaren John DeRoberts, gitarristen Jack O'Brien, bassisten Richie McBride, keyboardisten Norman Landsberg och trummisen John Guerin.
Denna låt vi hör här är skriven av keybordisten Norman.

Gruppen bildades i området kring S.F 1969 och 1970 fick dom chansen att spela in ett album.
Det fick bra kritik med kommersiellt var det ingen höjdare. De uppmärksammades av den legendariska konsertpromotorn Bill Graham.
De fick ofta jobba som förband till större akter men slog aldrig igenom.

De spelade även in ett andra album men det släpptes aldrig.
Efter en kort tid splittrades bandet, och några av medlemmarna började jobba som sessionsmusiker åt bland annat Pointers Sisters.
Njut!


Hammer – Tuane

Sly and the Family Stone - Family affair

Världens bästa skrik! Som såklart också är världens bästa låt!
Fast hela låten är grym...men alldeles när låten tonar ut, då kommer det, skriket briserar och allt känns fulländat.

Sly & The FamilyStone var den första stora mångkulturella gruppen i USA. Det slog igenom 1967 och hade många banbrytande hits eftersom de fick lyssnare från flera olika grupper av befolkningen.
Få grupper eller artister har påverkat den moderna pop, soul, funk, rock, RnB eller hip hop-scenen så mycket som just Sly & The Family Stone.
Vad som kännetecknade gruppen, förutom de ständiga bråk och utbytandet av bandmedlemmar är den bubblande energi och upptäckarlusta som man kan hitta i nästa varje låt, i alla fall på de album som gjordes fram till 1973. De tog in olika sorters musikinfluenser som aldrig tidigare blandats på detta sätt. Kyrkorglar, funkbas (eller rättare sagt pre-funk eftersom funk ännu inte fanns), psykedelisk rock, wah-wah-gitarrer, Motowns soulpop, stax, de hade fyra olika lead singers och ibland var musiken inspirerad av Broadway musikaler.

Något annat som Sly Stone är känd för är att ha gått på kokain de senaste 40 åren. Att han fortfarande lever är ett mirakel i sig, eftersom hans festande från genombrottet och och fram till 80-talet ligger i samma nivå som Ozzys makabra levenerne.
Gruppen delades snabbt upp i två grupperingar och de anlitade lokala gangsters som livvakter och några av de skötte även grupppens ekonomi, vilket kanske inte var det smartaste draget.

Självklart ledde detta så småningom till att bandet splittrades.
Larry Graham skapade sin egen grupp, Graham Central Station, och slog igenom med denna.

Sly själv spelade in ett par album så gott som själv under bandets namn, men det var få från det ursprungliga bandet som var med. Istället tog han in sin kompis Bobby Womack som spelade på inspelningarna.

Efter detta försvann Sly från rampljuset.

Dagens låt är kanske nästan sönderspelad, men oj, vilken låt!
Och glöm inte, lyssna på skriket i slutet av låten när det tonar ut.




Sly har nu de senaste åren återkommit till rampljuset och spleat på några konserter, både i USA och Europa.
Framtiden får utlysa om han kan hålla sig drogfri och om han kan leverera.
Sliten är bara hans förnamn.
Sly & The Family Stone – Family Affair

Teddy Pendergrass - The more I get, the more I want

Världens svängigaste låt!
Mannen med så mycket smör i halsen levererar fantastisk dansmusik.

Han började som trummis i många lokala band i Philadelphia innan han upptäcktes av Harold Melvin i The Blue Notes. Där skulle han vara deras nya trummis, men under ett framträdande började Teddy började sjunga med låtarna Harold sjöng, och Harold märkte då hur grymt Teddy sjöng, så han fick helt enkelt skippa trummorna och bli deras frontman.
Blue notes hade svårt att slå igenom, men efter att Teddy började fick deras karriär fart och det fick flera stora hits.

Efter några år blev det inre slitningar i gruppen och Teddy gick solo.
Sicken solokarriär det blev!
Sex st dubbelplatinum på albumsidan genom åren.
Slutsålda konsert över hela världen.
Hans manager upptäckte att det var mest damer i publiken. Managern och Teddy diskuterade ihop ett nytt koncept och det fungerade väldigt bra.
Teddy började köra konserter med bara kvinnlig publik och de blev omåttligt populära.
Det kastades upp mer trosor på scen hos honom än hos Tom Jones.
Så startade trenden med "Women's only concerts".

Han kallades "The Black Elvis" på grund av hans scenkonst, och Teddy var liksom Elvis mycket inspirerad av Jackie Wilson.

"The more I get, the more I want" är skriven av discokungarna McFadden och Whitehead.
Lyssna på den fantastiska basen, otroligt svängig.




På väg hem efter en spelning 1982 kom herr Pendergrass över på fel sida vägen i sin Rolls Royce Silver Spirit och kraschade in i ett träd. Hans medpassagerare kunde kliva ur vraket med endast några mindre skador, men Teddy satt hjälplöst fastklämd i  45 minuter. Han fick en ryggskada och blev förlamad från midjan och ner.
Efter ett år av sjukgymnastik och terapi gjorde han comeback.
Spelade in några skivor som sålde realtivt bra och 1988 kom hans platta "Joy" som blev en hit.
Efter det försvann han från musiken ändra fram till 1996, då han släppte "Believe in love" som av många anses som ett av hans bästa album.

2009 drabbades han av tjocktarmscancer och avled den 13 januari 2010.

Teddy Pendergrass – The More I Get, The More I Want

Timmy Thomas - Why can't we stay together

Hur många hitlåtar känner du till som börjar med ett och ett halvt  minuters långt intro på orgel och trummaskin? Antagligen rätt få. Men här är världens bästa låt som börjar precis med detta.

När den här låten släpptes i slutet av 1972 slog den världens med häpnad. Singeln sålde 2 miljoner exemplar runt om i världen,  folk blev som galna när den spelades i USA det året och han fyllde konsertlokaler.

Herr Thomas började spela orgel i pappans kyrka och startade sitt första band i high school.
När han skulle ner till Tenessee för att gå på college hängde han en del med folk som gillade soul och började jobba som studiomusiker för STAX  där han bland annat hoppade in för Booker T när han inte kunde. Han var även studiomuiker för James Carr och O.V Wright på Goldwax.

Timmy studerade  sedan jazz på Indiana University under Donald Byrd och Woody Herman.
För att få ihop pengar till böcker när han studerade modellade han lite, som  bilden vi ser ovan som är från en katalog för en klädkedja i USA.

Han flyttade till Florida och jobbade som musiklärare samtidigt som han drev en nattklubb. Det var då han testade "Why can't we live together" inför nattklubbspublik, märkte att den funkade, och skickade in demon till TK-bossen Henry Stone.
Först tänkt producenten lägga på full  orkester på hans råa härliga låt, som dessutom är en av de första med trummaskin, men tack och lov gjorde han inte det.

Versionen vi ser här och hör är en live-version som är lite annorlunda än originalet, med en mycket konstig danserska. Blunda och njut istället :)




Jobbade sedan som producent för LaFace records och sessionmusiker för artister såsom Gwen McRea, Blowfly och KC & The Sunshine band.

Såhär kanske det skulle låtit om det var full orkester med på inspelningen (denna är från en live-inspelning i Frankrike

Timmy Thomas – Why Can't We Live Together

Phil Lynott - The man's a fool

The Rocker!
Världens bästa rocker går solo och lägger på diskobas, FANTASTISKT!

Philip Parris Lynott.
Sångare, basist och frontman i Thin Lizzy spelade in två soloalbum i början av 80-talet.

Sångare i ett rock/hårdrocksband, men med en soulröst. Så mjuk och samtidigt sjukt cool.
Men han var även familjefar och poet med två publicerade samlingar.

Hans grupp, Thin Lizzy var framgångsrika över hela världen, men lyckades aldrig slå igenom ordentligt i USA vilket Phil kände som ett stort misslyckande genom sin hela karriär.
Philip skrev merparten av gruppens låtar på deras studioalbum.
Phils låt "Yellow Pearl" från albumet Solo in Soho var titelmelodi påtill programmet "Top of the pops" mellan 1981-1986. Thin Lizzy uppträdde där hela 26 gånger.
Njut av svänget!





På juldagen 1985 kollapsade Phil i hemmer och fördes till sjukhus.
Han dog den fjärde januari 1986 efter att många organ i hans kropp slutat fungera på grund av hans tunga drogmissbrukande genom åren.


Phil Lynott – The Man's A Fool

Etta James - I rather go blind

Världens bästa låt i två version lagom till storhelgen.
Båda versionerna är att dö för!

Första versionen på Youtube-klippet är ett liveframträdande tillsammans med Dr John.
Det som är så fantastiskt är hur känsligt Jamesetta Hawkins, eller Etta James som hon kallades, sjunger, trots att hon skojar en del i framträdandet.
Njut av hur rytmiskt hon behandlar textraden om reflektionen i glaset.
Andra versionen är originalet som det spelades in. Även den helt magisk.
Trots allt tragiskt som hon varit med om sjöng hon bäst! All den smärta och ilska hon kände lade hon in i sången, och lyfter den ett flera snäpp uppåt.

Låten var väldigt populär och har varit en av Ettas signaturmelodier.
Etta skrev texten tillsammans med sin polare som då satt i fängelse, men av skatteskäl sattes en annan kollega som upphovsman till texten.

Etta är nog en av de artister som levt det håradste livet. Hennes mamma som hon inte hade så mycket kontakt med födde henne endast 14 år ung. Pappan var okänd men han ryktas vara vit. Uppfostrades av hennes sånglärare redan i femårsåldern då hon tvingades upp på nätter att sjunga för hans vänner, när de efter långa festnätter kom hem. Ville hon inte sjunga slog han henne tills hon sjöng. Tungt drogberoende i unga år fram tills hon var i 50-årsåldern.

På scen var hon orädd och framträdandena ofta på gränsen till obscena. Hon var mycket rapp i käften.





I januari i år fick hon diagnosen leukemi och genomgick behandling.
Trots detta kämpade hon och gav ut ett sista album, "The Dreamer", 2011.
Den 23 december i år, bara för några dagar sedan, skickades hon med ambulans till sjukhuset och är under konstant uppsikt, då cancern har spridit sig. Hon ligger nu i respirator.
Tyvärr han denna fantastiska artist inte lång tid kvar att leva.


Etta James – I'd Rather Go Blind

BB King & Friends – I'd Rather Go Blind (Samma version som i youtube-klippet)

Jussi Björling - O Helga natt

Världens bästa låt alla kategorier!

Kraften!
Såååååå mäktig.

När Jussi tar i, först då är det jul!

Redan som barn turnerade han i Sverige och USA med en familjekvartett ledd av sin far David Björling, detta höll på i ca elva år, och då hade han redan hunnit bli vuxen och skaffat barn.

Operadebuten skedde i Stockholm på Kungliga operan. Sen gjorde han succe på Carnegie Hall, Metropolitan Opera, Royal Opera House i London och La Scala i Milano.

Hans son Rolf blev en framgångsrik tenor (dock inte lika framgångsrik som sin far) och hans barnbarn Raymond "ärvde" även han "Björling-soundet".

En kväll precis innan Jussi skulle gå in på Royal Opera House i London och framföra LA Bohème fick han en hjärtattack. Han slutförde konserten men blev aldrig frisk igen. Ett halvår senare avled han på Siarö i Sverige med förstorat hjärta.

Men rösten kommer alltid att finnas kvar bland oss.




Jussi Björling – O Helga Natt