Visar inlägg med etikett Clarence Carter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Clarence Carter. Visa alla inlägg

tisdag 5 november 2013

Clarence Carter - Willie and Laura Mae Jones


Världens bästa Clarence är tillbaka!

Clarence Carter den gamle rackaren spelade in en massa fina låtar, med kanske inte fullt så fina texter.
Men här har ni en riktig pärla!
Dock är det inte han som skrivit den utan Tony Joe white.
Clarence version är producerad av mästaren Rick Hall.

Men refrängen, lyssna på refrängen.
Sicken refräng! Så sjukt bra!
Och lite kul att de har med en klarinett i ljudbilden, inte så vanligt att man har det i sydsoul.





Clarence Carter – Willie And Laura Mae Jones


fredag 17 maj 2013

Clarence Carter - Do what you gotta do

Världens bästa Clarence!

Nu är det hög tid att vi återvänder till den gamla goe gubben Clarence och lyssnar på vad han har att bjuda på.

Clarence sjunger ut sin kärlek till sin kärlek, som vill vara fri.
Hans lite desperata uttryck är helt fantastiskt!
Underbart en fredag som denna!



Clarence Carter – Do What You Gotta Do

torsdag 6 september 2012

Clarence Carter - Getting the bills


Världens bästa Clarence gör det igen!
Han sjunger om sina oräkneliga kvinnor och alla de problem han har med dessa damer.
Kanske bör den gode Herr Carter gå i terapi?
Vad vet jag, men något måste göras.

Här har vi iallafall en av mina absoluta favoriter av denna  goe gubbe där låten byggs upp finfint och i slutet kan man ana lite handklapps, helt fantastiskt!



Han turnerar fortfarande sex månader per år och inte bara i USA utan även i sydafrika och på andra kontinenter.Han är inne på sitt femte decennium som artist. Inte illa pinkat.

Clarence Carter – Getting The Bills


fredag 6 januari 2012

Clarence Carter - Patches



Världens bästa hoplappade låt!
Patches!

Snuskfarbrorn nummer ett i Southern Soulgänget är utan tvekan Clarence Carter.
Blind från födseln är han Clarance Carter. Lärde sig spela gitarr genom att lyssna på de gamla bluesgitarristerna Johnny Lee Hooker, Lightnin' Hopkins och Jimmy Reed.

På femtiotalet i Alabama var det inte lätt att som svart ung man komma in på collage för att studera. Om man dessutom var blind förbättrades inte direkt odsen. Clarence tjatade sig in på skolan, och tog en collagesexamen i musik, där han lärde sig skriva noter och arrangera i Braille-skrift.

Bildade på början av 60-taler en duo tillsammans med sin blinde skolkamrat Calvin Scott. Duon spelade in ett antal singlar men det var aldrig någon som slog igenom. De spelade till exempel in en skiva hos Rick Hall i hans berömda FAME-studio, men den floppade.

Efter en bilolycka 1966 splittrades gruppen och Clarence började köra solo. Carter återupptog kontakten med Hall och skrev kontrakt. Låten "Tell Daddy" spelades in, vilken Etta James senare replikerar med låten "Tell Mama".

1968 kom så låten han slog igenom stort med, "Slip away".
Låten sålde guld och även den kommande singeln "To weak to figh" gjorde detta.
Hela skivan som kom senare samma år kännetecknar soundet som den kända studion levererade.
I slutet av -68 släppte han julsingeln "Backdoor Santa".
Strax efter detta åkte han ut på omfattande turné i staterna tillsammans med sitt band och körsångerskor. En av körsångerskorna var Candi Staton, som senare blev hans fru under några år.
Sammanlagt har han varit gift fem gånger. Skild lika många.
1970 släppte han "Patches", som blev hans största hit som sålde i över en miljon exemplar.

Han hade några framgångsrika år fram till mitten av 70-talet då hans popularitet minskade samtidigt som discovågen svepte över världen.

1985 fick han en hit igen, denna gången med "Strokin'", och han hittade en lite ny publik, började släppa låtar med ännu mera "vuxna" texter, hur det nu är möjligt, så mycket testosteron som han har i rösten.

Patches ja, enligt mig Clarence bästa låt, skrevs och spelades först in av gruppen Chairmen of the Board, men det var med CC som låten slog igenom.
Han känsla, glöd och passion hörs rakt igenom högtalarna.
Det är Southern Soul av högsta kvalitet.



Här kommer en liten livebonus från gubben som fortfarande åker omkring och spelar.





Clarence Carter – Patches