The Supremes - You're whats missing in my life

Världens coolaste trio!

Det går att skriva miljoner saker om The supremes, att de är Motowns absolut störta succé, den mest kommersiellt framgångsrika vokalgrupp i USA någonsin, att de på sin topp i mitten på 60-talet var lika stora som The Beatles, att Diana Ross var den mest framgångsrika kvinnliga artist någonsin och att hon under sin karriär hade 70 stycken!!! hitsinglar.

Men, det går också att skriva om spänningarna inom gruppen, bråken, att de andra i gruppen kände sig underkuvade och det otroligt hektiska turnerandet.

I slutet av 60-talet började The Supremes popularitet att dala.
Musikscenen började förändras och den mer gospelinfluerade soulen vann mark gentemot The Supremes mer pop-baserade ljudbild.
De anklagades att inte vara tillräckligt svarta.

När Diana Ross startade sin solokarriär dalade The Supremes popularitet ännu mer.
Men samtidigt tycker jag de blev mer intressanta, och har inte Diana Ross sångröst varit lite överskattad?

1976 släpptes The Supremes album "High energy", vilket också kom att bli deras sista album som nådde Billboards top 40.
På den skivan finns en väldigt fin låt där Scherrie Payne och Mary Wilson delar på lead-sången.
"You're whats missing in my life" är en lite släpig låt med fantastisk sång. G.C Cameron gav ut låten ett år senare i en annan fantastisk version.




The Supremes - You're whats missing in my life

Frank Popp Ensemble - Hip Teens don't wear blue jeans

Världens bästa tyskar?

Kan tyskar verkligen spela svängig musik eller bör de mest hålla sig till hårdrocksballader såsom "Wind of Change" och "Still loving you"?

Här har vi ett lysande exempel på skön soulpop med psykedeliska och jazziga influenser.
Frank Popp började jobba som grafisk designer där han gjorde en massa skivomslag, flyers och planscher.
1999 köpte han sig en dator och började experimentera med musik.
Hans första låt, "High Voltage" blev en liten hit och han signades av skivbolaget Unique.
Frank skrev lite mer låtar och han uppmärksammades i Japan, Italien och England.

Warner Bros tog med hans första hit "High Voltage" i filmen Swordfish och livet lekte.

2001 släppte han sin andra singel och den blev en riktigt populär låt.
Det är den vi ska höra på idag.
"Hip Teens don't wear blue jeans", skönt namn på en låt och passande för musikstilen.

Lyssna och njut!



Vad de gör nu vet ingen, de har inte gjort ett ljud ifrån sig sen 2006.

Frank Popp – Hip Teens Don't Wear Blue Jeans - Original Version

The Minits - Love Letters

Världens bästa kärleksbrev!

Ibland hittar man de där små små okända grupperna som gjorde väldigt bra saker, men som av någon anledning aldrig fick någon större publik.
Vokaltrion The Minits är en sådan.

Mary Anderson samt systrarna Mary Ann Watkins och Carolyn Watkins signades av Dan Greers label Sounds of Memphis 1970.
Alla tre kommer från Alabama och efter att deras universitetsstudier var klara så flyttade de till Memphis för att besanna sina musikaliska drömmar. Dan Greer gillade Mary Andersons röst så mycket så han lät henne sjunga på en hel del av min favorit George Jacksons skivor.
Det är Hi's grymma rytmsektion som spelar på alla låtar inspelade med The Minits.

De släppte tre singlar som var sköna popsoul-pärlor men de fick bara ett ljumt lokalt mottagande.
The Minits  försvann rätt snabbt från musikenscenen.
Totalt spelade den in elva låtar, varav sex stycken gavs ut, inklusive b-sidorna. Resten var outgivet tills för ett par år sedan.
Att de inte slog igenom, trots rätt bra potential var nog på grund av att skivbolaget inte hade pengar att promota deras singlar.

Deras tre singlar är nu rätt eftersökta på soulscenen och de betingar bra priser.
Vi ska idag lyssna på The Minits örhänge "Love Letters" i två olika versioner, en lite mer avskalad och den andra mer fyllig i arret.
Låter rätt likt en annan grupp, "Honey Cones".

Det finns tyvärr inget klipp på youtube, så ni får hålla till godo med Spotify.
Mycket nöje.

The Minits – Love Letters

The Minits – Love Letters (Alt)

Flaming Ember - Westbound No 9

Världens bästa glöd!
Och detta från ett gött gäng vita killar från Detroit, det kunde man inte tro.

Gruppen bildades i mitten av 60-talet och hette då The Flaming Embers. Det var först 1969 som gruppen av någon anledning skrotade s:et på slutet av namnet och släppte låten "Mind, body and soul" vilken kom upp till plats 26 på poplistan. De var då signade av Holland-Dozier-Hollands Hot Wax, tidigare hade de varit signade av diverse mindre Detroitbolag.

Året efter fick de en lika stor hit med "Westbound number nine" och lite mindre framgång med "I'm not my brothers keeper". Låtarna är skrivna av det mystiska teamet Dunbar-Wayne. Det är som ni antagligen redan anat pseudonyn för HDH. De kunde av lagliga själ inte skriva låtar åt andra än Motownartister under en viss tidsperiod under och efter sitt kontrakt med Motown.
Detta var deras sätt att komma undan det problemet.

Dock var framgångarna inte så stora, så när Flaming Ember försökte följa upp med en ny singel 1971 blev det inget vidare och gruppen upplöstes 1972.

Dock fortsatte ungefär samma band, dock med nytt namn, nu "Mind, body and soul", att spela på barerna runt Detroit.

Det sköna med de hör killarna var att de med sin blåögda soul verkligen tar i, det är lite mer skitigt, lite råare och samtidigt har de med lite mer psykedeliska saker som klockspel och sitar. En härlig mix!
Vissa av deras låtar är mer rock än soul.

Ett vanligt missförstånd är att att Flaming Ember är en svart grupp. Det trodde jag själv när jag först hörde dom, innan jag fick se gruppen på foto.
När Eddie Holland skulle släppa gruppens skiva i L.A. var det två radiostationer som vägrade spela vita artisters låtar. Holland väntade tills "Westbound No 9" spelades mest på just dom två radiokanalerna, utan att visa något omslag eller bild, eftersom han visste att de inte skulle spela låten. Först när den blev väldigt populär hade han releasfest för albumet och de något snopna ägarna till radionkanalerna.

Här kommer den finfina biten med lite intervju innan.
Sicken underbar frisyr han har, Jerry Plunker, som egentligen är trummisen i gruppen, med en så bra röst!



Ni måste ju även se och höra en annan av deras underbara låtar.
Kolla kläderna, och njut av den sjukt bra låten.
Bara det att dom sjunger sjunger sista refrängen på franska är ju magiskt!



Gruppen återförenades för en konsert 2004 och spelade in en CD men har inte spelat så mycket efter det.

Flaming Ember – Westbound No.9

Billy Ocean - Love really hurts without you

Världens bästa Billy!

Lesley Sebastian Charles föddes i Karibien, närmare bestämt i Trinidad & Tobago. Dock flyttade hans familj till London när han var åtta år gammal. Han började redan i tonåren uppträda på en massa klubbar i centrala London och jobbade samtidigt som skräddare på anrika Savile Row.

Han släppte sin första singel 1972 under namnet Les Charles. Artistnamnet Billy Ocean tog han senare, och Ocean kommer från att hna bodde på Ocean Estate i Stepney.

1976 spelade han in sitt första album, som hette samma som hans artistnamn, billy Ocean.
På detta album fanns den underbara och glada låten "Love really hurts without you", som vi ska lyssna på idag. låten kom upp till nummer två på listorna i England och nummer 22 på Billboardlistan i USA.

Han fick clubhits med låtarna "Are you ready" och "Stay the night", från hans platta "No limit", vilka senare spelades in av LaToya Jackson.
Han skrev även en hel del låtar för andra artister.
Dock skulle hans största succé komma på mitten av 80-talet.
Det var då han släppte sin största hit genom tiderna, "Carribean Queen". Den toppade många listor över världen.

Andra goa bitar som han framfört är: "Loverboy", "When the going gets tough, the tough gets going", "There'll be sad songs (to make you cry)" och "Get outta my dreams, get into my car".
Billy Ocean är den mest framgångsrike svarta engelska artist någonsin.

Men nog om alla låtar han haft framgång med, nu ska vi lyssna på en otroligt fin pärla.
Soulpop när den är som bäst.
Charmig, lättsmält Motownaktig karamell som fastar liksom en kola i tänderna.





Billy har fortsatt att turnera flitigt genom åren och spelat in lite skivor även på 90- och 00-talet.
Han håller även på med att utbilda och hålla föredrag på Tech Music Schools i London.

Billy Ocean – Love Really Hurts Without You

The O'kaysions - Girl Watcher

Världens bästa Blue eyed soul!

Här har vi ett underbart exempel på ett one-hit-wonder.
Catchy refräng och glada tongångar.

Gruppen bildades i slutet av 50-talet i North Carolina under namnet The Kay's.
Man skulle kunna tro att de kom från västkusten i USA om man bara lyssnade på deras musik.
Det är väldigt mycket beachpop blandat med blue eyed soul.

De släppte singeln "(I'm a) Girl watcher" 1968 och den sålde över en miljon exemplar, inte illa pinkat.
De spelade efter det in ett abum men det sålde inte så bra och senare samma år splittrades gruppen. dock stannade tre av originalmedlemmarna kvar och kramade det sista ur The O'kaysions fram till 1970.
2003 återförenades originalbandet för att spela på en prisutdelning där de skulle in i Carolina Beach Music Awards Hall of fame. Det ni!

Känns som en sommarlåt att nynna på i ljumma vindar vid havet och en kall öl i näven.
Är det inte en av killarna i Grotescogänget som spelar trummor?




Det turnerar ett O'kaysions i USA, men det är bara en av originalmedlemmarna kvar.
Du kan boka gruppen till skolavslutningar samt andra trevliga och festliga partyn, enligt gruppens hemsida.

The O'Kaysions – Girl Watcher

War - Why can't we be friends

Världens bästa krig!?

Grunden till WAR lades i början av 60-talet i Long Beach i Kalifornien.
De hette då inte WAR utan gick under namnet The Creators. de spelade en mix av rock, funk, jazz, latin, soul och reggae. De spelade in några singlar på som inte gick något vidare. De bytte 1968 namn till Nightshift (eftersom en av medlemmarna jobbade natt på ett skrotupplag) och började uppträda som band till sångaren och amerikanske fotbollsspelaren Deacon Jones.
Producenten Jerry Goldstein fick upp ögonen (och öronen) för gruppen och satte ihop dom med den gamle Animals-sångaren Eric Burdon. De släppte rätt många plattor och singlar, flera mycket framgångsrika.
De turnerade även flitigt i både USA och Europa och var kända för sina fantastiska live-framträdanden.

De som många inspirerades av Star Wars framgånger och 1977 släppte de skivan med det passande namnet Galaxy.

1975 släppte de albumet "Why can't we be friends" från vilket dagens låt är hämtad.
En glad låt som man gärna sjunger med i eftersom frasen "Why can't we be friends" hörs över 40 gånger.
Låten spelades i rymden när NASA sände upp den då sovjetiska kosmonauter och amerikanske astronauter möttes i rymden.
Fint va?



Gruppen finns faktiskt just nu i två olika version. en som kallar sig WAR, vilken innehåller endast en av originalmedlemmarna, Lonnie Jordan. Den andra gruppen, som innehåller de flesta av originalmedlemmarna kallar sig Lowrider Band, taget efter deras mest kända låt. detta på grund av att de ville bli fria från det hårda kontrakt som gruppen skrev med Jerry Goldstein för många år sedan (Goldstein äger rättigheterna till namnet WAR).
Båda dessa grupper turnerar en hel del över världen.
Lite kul att det är en splittrad grupp, samtidigt som låten vi ska lyssna på heter...

War – Why Can't We Be Friends

RIP Whitney

RIP Whitney Houston.

En av världens bästa röster har tystnat.
Hon är den mest framgångsrika och mest prisbelönta av alla kvinnliga artister genom alla tider.
Den enda artist som har haft 7 raka ettor på Bilboards top 100.
Hennes singel " I will always love you" är den mest sålda singeln av alla kvinnliga artister någonsin.
Hennes kristallklara brösttoner var och är det ingen som kan nå.

Bland alla rekord har hon även publikrekordet på Scandinavium, det ni!

Här en tidig bild med hennes mor och far.

Med soulsångerskan Cissy Houston som mor, kusinerna Dionne Warwick och Dee Dee Warwick samt Aretha Franklin som gudmor kan man inte bli annat än en otrolig sångerska och artist!

Hennes svängigaste låt måste vi ju höra, så underbart färgglad video!


Här kommer hennes finaste låt enligt mig, smörig ja, men oj vilken kraft det är i låten.
Kolla efter låten när man ser hur stolt hennes mamma Cissy är.



Här kommer samma låt med Aretha fast ett årtionde tidigare



Whitney Houston – I Wanna Dance With Somebody

Whitney Houston – Greatest Love Of All

Friends of Distinction - Love or let me be lonely

Världens bästa refräng!

Friends of Distinction (jag vet, ett rätt udda gruppnamn) grundades av Harry Elston och Floyd Butler, efter att ha hoppas av Hi-Fi, Ray Charles band 1966.
Elston och Butler rekryterade Jessica Cleaves och Barbara Jean Love och efter några månader i replokalerna såg gruppen dagens ljus 1968.

De började turnera lokalt i Los Angelesområdet med hjälp av sin välkände manager, det gamle fotbollsproffset Jim Brown. Han hjälpte dom även att fixa skivkontrakt med RCA.
De släppte en första singel, en cover på Hugh Masakelas "Grazing in the grass" och den blev en hit.
Några månader senare var det dags för nästa hit, denna gången var det singeln "Going in circles" som var populär.

1970 släpptes den tredje singeln som kom högt upp på listorna, "Love or let me be lonely".
De fick lite problem med gruppdynamiken efter några år och Jessica Cleaves och Barbara Jean Love lämnade Friends of Distinction.

I mitten av 70-talet splittrades gruppen då Elston och Butler bestämde sig för att gå skilda vägar.
De pratade inte med varandra på många år.
När det slutligen rökte fredspipa ihop dog Floyd Butler av en hjärtattack, i Elstons armar.
Precis innan han dog hade han fått Elston att lova att sätta ihop gruppen igen, vilket han lyckades med 1996, dock ej med de andra originalmedlemmarna.

Lyssna nu på denna lilla soulpoppärla som bubblar fram i refrängen.
Helt magiskt!





Den nya versionen av Friends of Distinction turnerar fortfarande land och rike runt (mestadels i USA) till allas stora glädje.

The Friends Of Distinction – Love Or Let Me Be Lonely - Digitally Mastered - May - June, 1988

The Velvelettes - He was really saying something

Väldens bästa Motown!
1961 bildades gruppen av Bertha Barbee McNeal och Mildred Gill Arbor som var klasskamrater på Western Michigan University. Mildred rekryterade sin syster Carolyn, då endast 14 år gammal som lead singer och Carolyns kompis Betty Kelly som gick på junior high.
Bertha kallade även in hennes kusin Norma Barbee som gick på college i närheten, och så var gruppen klar.

Bertha och Mildreds klasskompis Robert Bullock var passande nog Motownbossen Berry Gordys brorson och han tyckte att gruppen skulle gå på audtition för Motown.
1962 skrev dom på kontrakt för Motown och 1963 började de spela in sina första låtar, "There he goes" och "That's the reason why". På dessa inspelningarna var en ung Stevie Wonder med på munspel. 1964 slog så gruppen igenom med "Needle in a haystack" som kom upp på en 40:e plats på Billboardlistan hot 100. Låten efter, "He was really saying somethin", fick en del respons och kom upp på 64:e plats. Båda låtarna producerades av en ung Norman Whitfield.
Gruppen gjorde ett halvdussin singlar för Motown och ett album var på gång med det kom aldrig ut.
En av orsakerna till att gruppen aldrig slog var att de fem gruppmedlemmarna byttes ut fram och tillbaka på grund av familjära skäl, så The Velvelettes fick aldrig ett speciellt sound, utan lät olika hela tiden, till skillnad från andra girlgroups hos Motown, där exempelvis Supremes var en mer stabil grupp.

1966 spelades den sista låten in, "These things will keep me loving you", som inte gav mycket gensvar. Gruppen fortsatte att turnera men i slutet av 60-talet lades den på is.
1971 blev lustigt nog den låten en hit i Storbritannien och nådde plats 34 på singellistan. Trots den nya succén återförenades gruppen inte förrän 1984 för en konsert på begäran av Bertha. Efter det gjorde nyinspelningar av deras gamla låtar som släpptes tillsammans med nya låtar.
Njut här av fantstisk soulpop av det bästa slaget!



Och här i en alternativ version med lite härligt fotstomp och handklapp.



The Velvelettes är en av de få soulgrupperna från den tiden som fortfarande framträder i originaluppsättning och turnerar rätt flitigt runt om i världen.
The Velvelettes – He Was Really Sayin' Somethin' - Single Version