Den fantastiska Esther Phillips sjunger Dylan, kan det bli bättre? Nej!
Perfekt låt för alla er som firar Lucia idag!
Hennes lite nasala röst smeker fram orden till ett fantastiskt comp!
Blandningen av country och soul är ju verkligen bland det finaste som finns!
Det går att skriva miljoner saker om The supremes, att de är Motowns absolut störta succé, den mest kommersiellt framgångsrika vokalgrupp i USA någonsin, att de på sin topp i mitten på 60-talet var lika stora som The Beatles, att Diana Ross var den mest framgångsrika kvinnliga artist någonsin och att hon under sin karriär hade 70 stycken!!! hitsinglar.
Men, det går också att skriva om spänningarna inom gruppen, bråken, att de andra i gruppen kände sig underkuvade och det otroligt hektiska turnerandet.
I slutet av 60-talet började The Supremes popularitet att dala.
Musikscenen började förändras och den mer gospelinfluerade soulen vann mark gentemot The Supremes mer pop-baserade ljudbild.
De anklagades att inte vara tillräckligt svarta.
När Diana Ross startade sin solokarriär dalade The Supremes popularitet ännu mer.
Men samtidigt tycker jag de blev mer intressanta, och har inte Diana Ross sångröst varit lite överskattad?
1976 släpptes The Supremes album "High energy", vilket också kom att bli deras sista album som nådde Billboards top 40.
På den skivan finns en väldigt fin låt där Scherrie Payne och Mary Wilson delar på lead-sången.
"You're whats missing in my life" är en lite släpig låt med fantastisk sång. G.C Cameron gav ut låten ett år senare i en annan fantastisk version.
Världens bästa September!
Dagens låt är verkligen dagens låt!
Earth, Wind & Fire har dom bästa scenkläderna, den högsta falsetten, den mest studsande basisten och de coolaste videoeffekterna. Glöm för allt inte lite härlig egyptologi!
Men varför fick inte vattnet vara med i bandnamnet? Trist!
Låten skrevs av Al McKay, Allee Willis och Maurice White. Willis gillade verkligen inte blaj-refrängen som låter typ "ba-dee-yaa" vilken Maurice White hade skrivit, och bad honom skriva om den.
"I just said, 'What the fuck does 'ba-dee-yaa' mean?' And he essentially said, 'Who the fuck cares?'
Lärdomen, skit i texten om det är bra sväng i låten.
Och vilken låt passar inte bäst på idag?
Det är ju den 21:e september!
Är det inte fantastiskt att dom sjunger om just ikväll?
1975 var Stevie Wonder redo att lämna musikindustrin och USA på grund av den amerikanska regeringens politik och flytta till Ghana för att jobba med funktionsnedsatta barn och ungdomar.
Mitt i förberedelserna för en avskedskonsert från hans musikaliska liv kom han på bättre tankar och skrev på ett 7-årskontrakt för Motown värt i runda slängar 1,5 miljarder kronor.
Han tog ett år ledigt från turnerande och andra framträdande och började fila på ett dubbelalbum.
Det var tänkt att släppas på hösten 1975 men blev ett år försenat och släpptes först i september året efter.
Det var en gigantiskt produktion och 130 personer var inblandade i inspelningarna!
Sista låten på detta fantastiska albumet är "Another Star" och det är en över 8 minuter lång njutning.
Låten har ett intressant upplägg.
Musiken är glad och medryckande, samba-ish känsla, men texten är mer nedstämd.
Stevie sjunger om sin kärlek, sin stjärna, som har lämnat honom och gjort honom hjärtekrossad och svårigheten att komma över henne (kanske en viss besatthet av henne?).
"For you, there might be another star
But through my eyes the light of you, it's all I see"
George Benson spelar finfin gitarr och scattar i bakgrunden
Bobbie Humphreys helt fantastiska flöjtsolo som nästan pågår halva låten är bland det bästa jag hört!
Det är Stevie som spelar trummor på inspelningen, och som han spelar!
Nu på lördag spelar jag världens bästa låtar kl 21-23 på Folks finfina fest.
Samtidigt har Gaia Padovan vernissage.
Lite mer info om utställningen:
The Smooth Reflection Series can be conceptualized as partially fragmented portraits where two different elements – 3D and analogue photography – emerge in unison. These techniques allow multiple dimensions to meet creating smooth reflections. A series of art work that speaks of a recounted time. A new space, where the two elements’ inherent desire to merge still become partially visible in each piece.
Gaia has photographed plants analogously, and has been working with 2d/3d graphics for the last two years. Initially experimenting with them separately until eventually she combined them. The result is demonstrated in the smooth reflections series; inverted sunsets in Italy with the backdrop of plants, in a soft 3d graphics that stabilize the work in a continuous line.
Nu har Aretha fått gå vidare till den eviga vilan.
Urkraften Aretha är orsaken till att jag började lyssna på soul. Det var något i hennes röst och kraft som inte gick att undgå. Man fastnade direkt, ville höra mer, hitta små nyanser av hennes röst och hitat små gömda drillar. Allt från upptempolåtar till lugnare saker fick mig att kapitulera. Hennes arv till stora delar av dagens musik är enormt.
Billy Preston sa det här för några år sedan och det summerar rätt bra vad hon var för många av oss fans.
“I don’t care what they say about Aretha. She can be hiding out in her house in Detroit for years. She can go decades without taking a plane or flying off to Europe. She can cancel half her gigs and infuriate every producer and promoter in the country. She can sing all kinds of jive-ass songs that are beneath her. She can go into her diva act and turn off the world. But on any given night, when that lady sits down at the piano and gets her body and soul all over some righteous song, she’ll scare the shit out of you. And you’ll know—you’ll swear—that she’s still the best fuckin’ singer this fucked-up country has ever produced.”
Här kommer min absoluta favoritlåt med Aretha. Hon sjunger så sjukt bra!
Den här liveversionen av Simon and Garfunkels "Bridge over troubled water" är ju också helt magisk!
Kanske har ni hört den här låten med The Ovations, men antagligen inte.
Här kommer originalet, en Demo av min absoluta favoritlåtskrivare George.
Han skrev över 3000!!!! låtar till artister som Wilson Pickett, Candi Staton, Clarance Carter, Millie Jackson, The Staple Singers, James Brown, O.V Wright, Joe Simon, Ann Peebles, Johnny Taylor, Z.Z. Hill, Little Milton, Bobby Bland, Denise Lasalle, Otis Clay, Dorothy Moore, The Osmonds, Bob Seger och många, många, många fler.
Men det är hans egna sköra lite mer försiktiga soulröst som verkligen är den bästa.
Med en liten del country i hans soullåtar gör det till en perfekt blandning.
Lyssna på introt på hur fantastiskt gitarren och basen leker ihop och liksom slingar sig runt varandra.
...och, detta är bara en demo som han spelade in för att andra skulle välja hans låtar.
Helt magiskt!
Tänk dig en varm sommardag, solen skiner och det är dags för en roadtrip.
Vad passar då inte bättre än just den här låten?
Den mästerlige låtskrivaren och musikern Tatsuro visade 1982 var skåpet ska stå!
Det räcker med att man hör den inledande gitarren och blåset så är man fast!
Sen att man inte förstår ett ord vad han sjunger om spelar inte så stor roll i det hela.
Här sjunger den fantastiske sångaren Paul Carrack deras debutsingel från 1974.
Många tror att låten handlar om något helt annat, men den handlar egentligen om att basisten i hemlighet spelade med två konkurrerande band samtidigt som han spelade med Ace.
Dock kom han tillbaka och spelade in låten med Ace, och sicken tur, eftersom låten blev en stor hit 1974.
Jag kan inte riktigt få nog av Dobie, denna fantastiska sångare!
Här sjunger han bokstavligen skiten ur The Bands original!
Grymt bra band dessutom, med en gitarr som skär som en vass kniv och en gosplig orgel som trycker på.
En tidlös låt med text om att det bara finns förlorare i krig, ingen vinnare.
Om att komma tillbaka till livet när en generation av arbetsföra unga män dött.
Dobie Gray med den lena fina mjuka härliga rösten, som slog igenom stort med Drift Away för den större publiken är ett lysande exempel på min favoritgenre, countrysoulen.
Kanske en lite sönderspelad låt, men den är så fantastiskt bra!
Sjung med! Och missa för allt i världen inte det bästa acapella-breaket i musikhistorien!
Först ska vi kolla på den mysiga videon där han promenerar runt i en park och luktar på blommorna.
Sen är det dags att höra hur fantastiskt bra han sjunger live. Hur Dobie sjunger lugnt och mjukt, och bara tar i när det verkligen behövs. Så sjukt bra sång!
De här två skojarna spelar världens bästa låtar i morgon lördag på Magasinsgatans Food Market!
Kom och njut av god mat, god dryck, god musik, gott sällskap och en härlig värme!
Här kommer en finfin lugn låt, skriven av Clarence Reid, som annars är mer känd för sina mer funkiga alster.
Barbadosfödda Lew sjunger med sin mjuka fina röst och levererar med finess!
Återigen, denna fantastiska sångerska!
Hennes rytm, artikulering, ton, känsla, magiskt!
Låten börjar lite försiktigt och hon nästan viskar fram orden, sen tar den fart och det blir ännu bättre!
I morgon onsdag på självaste Kristi himmelsfärdsafton spelar den fantastiske Sven-Eric Nilsson och jag de bästa av skivor på Enoteca Maglia på Mariaplan, Majorna, Göteborg.
Från kl 19 kommer ett eklektiskt souligt landskap sprida sig över Mariaplan. Sweet och dunka-dunka, baktakt och driv.
Kanske borde han kallas den mjuka soulens mästare, för hur mjukt och härligt är inte det här?
En magisk produktion med slicka trummor och stråkar inspirerade av Barry White?
En liten goding såhär inför helgen när solen lyser med sin frånvaro och slasken ligger i drivor
För inte så länge sedan skrev jag om en annan låt här med The Ovations, och idag är det dags att lyssna på b-sidan på samma singel. Ännu en gång är det mästaren bland låtskrivare, George Jackson, som har skrivit låten.
The Ovations bildades Memphis i början av 60-talet av Louis Williams Jr., Nathan "Pedro" Lewis och Elvin Lee Jones. Både Louis och Nathan hade tidigare varit medlemmar i Del-Rios tillsammans med William Bell som förstesångare och de var då signade på Stax Records.
1964 tipsades cheferna på Golwax records att de borde skriva skivkontrakt med trion The Ovations, vilket de också gjorde.
Deras första singel "Pretty little Angel" blev tyvärr ingen vidare succé, men singel nummer två, "It's Wonderful To Be In Love" som skrevs av trion själva blev en klev upp en bit på listorna.
De turnerade rätt flitigt med storstjärnor som James Brown, James Carr, Gladys Knight and the Pips och Percy Sledge, menl yckades aldrig får till någon stor hit.
1966 tvingades Jones av sin partner att hoppa av artisteriet och ersattes av Billy Young.
1969 lämnade The Ovations Goldwax efter bråk om deras royalties. Inte en helt ovanlig orsak på små skivbolag.
Dan Greer tog med sig dom till Sound of Memphis istället där de spelade in hiten "Touching me" som blev en mindre hit 1972.
1973 hade de sin största hit med Dan Greers omstöpning av Sam Cookes "Having a party" som kom upp på en 7:e plats på R&B-listan.
Men det var inte så kul för Nathan och Billy, för det var bara Louis som sjöng på skivan, där han backades upp av relativt anonyma sångare, George Jackson och Dan Greer.
Det är B-sidan på singeln "Sweet thing" som vi ska lyssna på idag. "Till I find some way" heter
en underbar liten låt skriven av...just det, George Jackson.
Det är inte för inte som The Whispers har ett sånt elegant sound, en blandning av den groovigaste discon och den läckraste discon, det beror såklart på tvillingarna Wallace och Walter Scott omåttligt fina mustascher!
Och dansen, glöm för allt inte hur skönt dom dansar!
Men det är inte därför vi är här, det är för musiken.
Det här är nog den ultimata blandning av soul och disco.
Otroligt välproducerat, otroligt underbart!
Låten skrevs av Curtis Mayfield och Keni Burke.
De började sjunga ihop 1964 och turnerar än, nästa konsert är i slutet av januari, dock i Florida.
