Roberta Flack - Bridge over troubled water

Världens bästa Roberta!

Roberta Cleopatra Flack föddes 1937 i North Carolina i en musikalisk familj.
Hon kunde spela piano vid nio års ålder och när Roberta var endast 15 var hon så grym på klassiskt piano att hon fick började studera musik på Howard University.
Det var där hon blev polare med Donny Hathaway bland annat.
När hon var 19!!! tog Roberta sin examen.
Hon fortsatte plugga för att ta en högre examen, men då dog hennes pappa plötsligt och hon tvingades att börja jobba som lärare för att försörja sig.
På nätterna spelade hon på klubbar runt omkring i Washington.
Hennes röstcoach sa till henne att byta från opera till popmusik, för han såg en större framtid för henne där, och tur är väl det, för hur skulle Fugees annars slagit igenom om dom inte fått höra hennes version av "Killing me softly..."?

En kväll spelade och sjöng hon på en välgörenhetstillställning, då den kände pianisten Les McCann satt i publiken.
Han blev helt tagen och ordnade väldigt snabbt en audition för Roberta på skivbolaget Atlantic.
Hon spelade 42 låtar på 3 timmar.
Producenten var även han såld (eller utmattad) efter det.
I november 1968 satt hon så i studion och spelade in 39 demos på ungefär 10 timmar. Skivan släpptes tre månader senare. Varför det gick så enkelt att spela in förklarade Roberta med att alla arrangemangen var precis de som hon hade spelat på alla klubbar i flera år runtomkring i Washington. Så hon satt mest och lattjade i studion.

Hon är väl mest känd för sina låtar "The first time I ever saw your face", Killing me softly with his song", "Feel like makin' love" och balladerna "Where is the love" samt "The closer I get to you" som hon sjöng tillsammans med Donny Hathaway.

Idag blir det barn/änglakör, det ni!
Men oj vilken kör. Det känns som hela himlen sjunger.
Ni kommer förstå precis vad jag menar efter ett antal minuter in i låten.
Helt fantastiskt, och väldigt smörigt.
Det behöver inte vara ett motsattsförhållande.




Roberta spelar och turnerar fortfarande, dock mer sporadiskt.
Nu i februari ska hon enligt uppgift komma med sitt första studioalbum på 8 år, en skiva med hennes egna tolkningar på Beatleslåtar.

Roberta Flack – Bridge Over Troubled Water

Lou Rawls - The Letter

Världens bästa smörsångare!
Dock inte på denna låt.

Lou Rawl, mannen med större räckvidd på rösten än en kryssningsmissil.
Få kunde ta så många oktaver som denne herre.
Och den mjuka sköna stämman som han besitter, men samtidigt som den är len som ingen annan kan den sticka till när det behövs.
Låter det bra? Ja, det gör det!
Föddes 1933 i Chicago och började redan i tidig ålder sjunga i ett otal olika gospelgrupper, bland annat tillsammans med Sam Cooke och Curtis Mayfield.
Turnerade runt i många år med dessa grupper i många år, fastän han var så ung, och vid 22 års ålder rekryterades han till armén och blev fallskärmsjägare.
Det var han i ungefär tre år tills han slutade i det militära och började turnera med gospelgruppen "The Travelers" och Sam Cooke.
Då inträffade en hemsk bilolycka.
Han förklarades död innan han ens kommit fram till sjukhuset. Lou låg i koma i över fem dagar innan han vaknade upp. Rehabiliteringen för att få tillbaka hans minne tog många månader och för att kunan bli fullt återställd kroppsligen tog det över ett år.

1962 signades han till Capitol Records. Detta år sjöng han in bakgrunden till Sam Cookes "Bring it on home to me". Hans första album var "Stormy Monday (a.k.a. I rather drink muddy water), som kom ut samma år.
Han fortsatte göra jazzskivor som var uppskattade, men hade ingen stor hit.

Det var först när han började spela in soulskivan "Soulin'" som det kom hits. Lous "Love is a hurtin' thing" stack upp till plats ett på R&B-listan.
1971 lämnade han Capitol och signades för MGM, där han fick en grammy för hiten "Natural Man".
Några år senare skrev han på för Philadelphia Records och där hade han sina största skivframgångar.
Men denne man hade mer strängar på sin lyra.
Han uppträdde på många sportevenemang och sjöng nationalsången.
Lou startade en massa välgörenhetsgalor för att samla in pengar till fattiga svarta som studerade.
Han var med i första säsongen av Sesame Streeet, där han sjöng alfabetet (En rolig historia hände då. Lou vägrade använda stödlappar för det han skulle sjunga, men tvingades senare ompröva sitt beslut då han inte kom ihåg vilken ordning som bokstäverna i alfabetet var.
Han har jobbat som skådis i filmerna och tv-programmen Leaving Las Vegas, Blues Brothers 2000, Baywatch Nights, Baywatch, Mupparna, gjort röster till många tecknade filmer.
Av någon underlig anledning är han tillsammans med Will Ferrell den som har hand om kommentarerna till filmen Anchorman i kommentarsspåret och de börjar ha en scat-tävling...mystiskt.

Denna röst, med ett sådant djupt, med en underbar klang, för mig allt smälta inombords.
Här här vi en av hans lite tidigare alster, innan han har hunnit bli för smörig, för oj vad smörig han blev när han blev äldre. Men smör behöver ju inte betyda att han var dålig, eller hur?
Men här svänger det!




Denna man sålde 40 miljoner skivor och spelade in ca 70 album under sin 60 år långa karriär. Inte något dåligt facit om man säger så.
Han avled tragiskt nog i cancer 2005

Lou Rawls – The Letter

Stevie Wonder - Do I do

Världens bästa Stevie!
Nu med extramaterial!

Underbarnet Steveland Hardaway Morris (egentligen född med efternamnet Judkins, men han ville hellre ha sitt mammas namn) föddes 1950 i Michigan.
Dock föddes han inte blind utan blev blind på grund av en ögonsjukdom som antagligen förvärrades av att han fick in för mycket syre i kuvösen.

Han lärde sig spela piano vid sju, munspel och trummor vid nio.

När Stevie var elva år träffade han en av killarna i The Spinners som tog med honom till Motown och signade honom. Namnet Wonder kom av att dom i början presenterade honom som "The 8th wonder of the world" ett antal gånger, och kom sedan på att ge honom det som artistnamn.
Som ung spelade han in skivor med namnet "Little Stevie Wonder".
Hans första hit var "Fingertips" som spelades in live under en Motown-turné, där Stevie spelar munspel, congas och sjunger. I bakgrunden hörs en väldigt ung Marvin Gaye spela trummor.

Han fick ett antal mellanstora hits på 60-talet, men det var på 70-talet som han slog igenom stort.
Det känns menningslöst att namedroppa låtar, för de är alldeles för många, så jag struntar i det.
Istället nämner jag bara det banbrytande albumet "Music of my mind", "Talking book" med fantastiska "Superstition", det politiska "Innervisions" och han allra bästa och "Music in the key of life".

Han har enligt många varit den mest inflytelserika personen inom svart musik sedan 60-talet och influerat de flesta.

Vad många inte vet är att han dessutom har haft världens fulaste frisyr!
Kolla:

Här har vi en tio minuter go låt, där Stevie rappar i slutet och trumpetaren Dizzie Gillespie drar iväg ett solo.
Det är är ett skönt groove genom hela låten.
Det här är fantastiskt!
Njut!



Han lever än, lite mulligare och kramgoare, men rösten finns kvar och glädjen i musiken lyser verkligen. Själv hörde jag honom live på Stockholms stadium i mitten av 00-talet och det svängde bra. Dock först i andra setet. I det första envisades Stevie att köra ett jazzset som en hyllning, vilket blev lite enahanda. Men när han sen drog igång med Superstition, då dansade hela arenan.

Stevie Wonder – Do I Do

Lite godis med Talkbox

Donny Hathaway - A Song for you

Världens bästa!

Donny, åh älskade Donny.
En del har minnen och milstolpar av när de första gången hörde Elvis eller Beatles eller annat lättflyktigt.
Själv minns jag när jag första gången hörde Donny.
Jag smälte helt och var sen dess fångad i soulen.
Han röst, tonen och känslan i den finns det enligt mig aldrig någon som kan komma nära.
När man dessutom tänker på att han under hela sin karriär led av depressioner och ibland låg inlagd för detta, blir hans känslighet i rösten gigantisk, att han orkade sjunga de låtar han sjöng.
Egentligen skulle jag kunna ha med alla låtar han har spelat inte, men vi börjar med denna.
Donny föddes i Chicago men växte upp i St. Louis hos sin mormor.
Han började spela piano i väldigt ung ålder och när han var klar med high school var han så grym att han fick sin universitetsutbildning betald genom att visa sina konster.

Väl på Howard University i Washington var han rumskamrat med Leroy Hutson under tre år.
De kom senare att skriva den härligt grooviga "The Ghetto"tillsammans.
På universitetet mötte han även sin nära vän Roberta Flack och med henne fick han sitt största genombrott.

Efter tre år i Washington började han jobba som producent, arrangör, keyboardist och låtskrivare med artister som Aretha Franklin, Jerry Butler och The Staple Singers. Han träffade Curtis Mayfield och började jobba på hans Curtom Records som producent.
1970 släppte han sin första soloskiva "Everything is everything" och det bara fortsatte de kommande tre åren med regelbundna skivsläpp.
1972 släppte han singeln sen mjuka fina låten "Where is the love" tillsammans med Roberta Flack och den sålde guld, samt belönade dem med en Grammy.
Han blev 1973 återigen inlagd och uppträdde bara några gånger på små klubbar fram till 1977, då han lappade ihop vänskapen med Roberta Flack och deras gemensamma hit "The closer I get to you" släpptes.
Succén var där igen och det såldes gul.

Nu till låten.
Min absoluta favorit av alla låtar av Donny.
Det är inte så mycket mer att säga än: Lyssna! Känn!



Det lite läskiga/häftiga i det hela är att hans dotter Lalah låter nästan exakt som honom.
Hennes mörka toner låter så sjukt likt Donny att jag baxnar.
Här hör ni henne sjunga för Patti LaBelle när den gamla souldivan fyller år.


Den 13e januari 1979 är en mörk dag i soulens historia.
Donny och Roberta hade just börjast repetera för att göra en ny skiva med duetter, då Donny hittades på gatan nedanför sin lägenhet på femtonde våningen. Han hade försiktigt lyft bort fönstret och hoppat.

En del antar och tror att det rör sig om en konspiration med mördare och annat effektsökeri, eftersom hans karriär just hade börjat ta fart igen. De flesta mer jordnära förstår nog vad som egentligen hände. Dessutom hade han de sista åren i livet mått väldigt dåligt med depressioner och identitetsproblem.
Donny Hathaway – A Song For You

Arnold Blair - Trying to get next to you

Världens bästa okände man?
Här har vi något helt fantastiskt, en de allra bästa låtarna jag vet, insjungen av Arnold Blair, denne mytiske man som få vet vem det är. dock spelade han bara in en singel.
Ja ibland låter han lite som en tjej som sjunger.

Arnold Blair blev signad till Curtom i bolagets mest kreativa tid i mitten av 70-talet.
Han jobbade mycket med den multibegåvade sångaren, låtskrivaren och producenten Leroy Hutson.
Mest var Arnold bakgrundssångare på andra Curtominspelningar, men fick chansen att spela in en singel under eget namn, och endast en singel spelades in. Så allt som finns att höra med honom är "Trying to get next to you" och b-sidan,  "I won the big deal".
Jag har letat på hela internätet men han verkar inte finnas på bild.
Vad jag vet är att han är en av de männen på detta omslag, spännande va?

Men låten, låten!
Så underbar groove.
Den bara fortsätter och fortsätter.
Det känns rätt mycket Curtom och Leroy Hutson i den.
Inte så konstigt kanske eftersom Leroy och Arnold skrev den ihop.
Jag gillar verkligen tamburinen som skramlar hela låten igenom.



1980 stängde Curtom ned och efter det var det rätt tyst, inte ett ljud från herr Blair.
Han var med på en inspelning av en gospelplatta 1996 och började han sälja fastigheter efter sin musikkarriär.
Enligt obekräftade uppgifter ska han ha varit galet bra live och en mycket stilig herre.

Han är nu avliden efter en sjukdom.
Mer än detta är svårt att få tag på om denna mystiske man.

Arnold Blair – Trying To Get Next To You - Original

Sylvester and the Hot band - Southern man

Världens bästa falsett!!!
De flesta känner bara till hans hits från tiden då discoeran precis höll på att ta slut.
Men han har gjort en hel del annat som vi kommer få höra.

Sylvester James växte upp i ett litet hem i Los Angeles. Han bodde tillsammans med sin mor, styvfar och ett antal syskon.
Det är inte så mycket känt om hans barndom, och de olika uppgifterna om hans födelsedatum skiftar från 1944 - 48.
Han var en gospelbarnstjärna och turnerade runt omkring i kyrkor när han var mellan fem och nio.
Det var hans mormor, den gamla jazzsångerskan  Julia Morgan, som uppmuntrade honom till det.
det var även hennes influeser som gjorde att han blev en riktig diva, enligt honom själv.

När han var runt 16 hade han det väldigt jobbigt hemma och rymde.
Han levde på gatorna i Los Angeles men lyckades samtidigt gå ut high school och pluggade två år på college till inredningsdesigner.
James flyttade till San Fransisco 1967 och det var då hans liv började.
Han träffade musiker, hippies och drogs med i det öppnat sinnet.
Innan hade han sagt att han höll på att kvävas i L.A., i S.F. kunde han leva fritt.

Han började sjunga i musikaluppsättningar och i dragcabaréer.
Ryktet växte och i början av 70-talet startade han sitt Sylvester and the Hot Band som han spelade in ett par skivor med.

Under andra halvan av 70-talet träffade Sylvester ljusteknikern och keyboardisten Patrick Crowley och tillsammans började de omforma hans sound.
Det var då han slog igenom stort med de tunga discolåtarna "You make me feel (mighty real)" och "Dance (Disco heat)". Vid liveframträdanden hade han bakgrundssångerskorna "Two Tons O'fun" som bestod av de härliga damerna i "The Weather girls".

1982 fick han en hit med "Do you wanna funk".

Han hade genom hela sin karriär haft Aretha Franklin som idol och 1985 blev hans drömmar sanna när han blev erbjuden att sjunga bakgrunden på hennes platta "Who's zoomin' who".

I december 1988 dog Sylvester James i komplikationer efter att ha blivit smittad av AIDS.
Lyssna här på hans fantastiska version av Neil Youngs "Southern man".
Man skulle kunna tro att det är Jimi Hendrix eller Sly stone när det startar.
Funken, den råa gitarren...ända tills sången kommer in.
Då hör man att det är Sylvester.
Helt magiskt!

Sylvester And The Hot Band – Southern Man

R.I.P Etta James

En av de allra allra bästa röstern har tystnat.
Jamesetta Hawkins somnade in i går.
Hennes röst är sprängfylld av så mycket känsla, så ibland klarar man inte av att lyssna på för många låtar med henne i rad. Hon sjunger inte låtarna. Hon känner och lever i dom.
Det är väldigt få damer, och då menar jag väldigt få, som sjugner så här bra i sjuttioårsåldern. De flesta artister som sjungt sen 50-talets glada mitt har helt söndersjungna röster, men inte Etta. Hennes röst var med henne på ålderns höst. Lyssna på detta


Hon har själv sagt att Eagles-låten "Take it to the limit" speglar hennes liv bäst av alla låtar hon sjungt genom åren. Hon har slagits mot drogberoende under hela sina karriär, haft en väldigt tuff barndom och skumma managers.
Här kommer två versioner av den låten. Först en längre version från en live-skiva som hon finaniserade själv.


Sen en kort fantastisk version med en makalös gitarr som kommer in och göttar till det hela lite.


En härlig intervju med Etta som gjordes på 80-talet.


Vad många inte vet är att Etta var en väldigt begåvad låtskrivare.
Samt en härlig underhållare på scen.
Denna låt vi hör här, som är en rocklåt från början, nu med mer New Orleansinfluenser där Alan Toussaint spelar piano och Dr John orgel.
Skönt sväng.


Hennes perukmakare kan inte varit nöjd med den här.
Men oj vad hon sjunger bra!

Vila i frid Etta!

Aretha Franklin - Won't be long

Det här är så bra!
Så galet bra!
Jag minns när jag hade klubb på Klara i ett gäng år, tror minsann jag spelade den här varje vecka.
Kolla glädjen när hon sjunger. Magiskt!

Egentligen behöver "The Queen of Soul" ingen närmare beskrivning.
Föddes i Tennessee, började sin karriär 1956 som fjortonåring med ett gospelskivsläpp.
Tidningen Rollin Stone rankar henne som den bästa sångaren av alla någonsin!
Hon var den första kvinna att väljas in i Rock'n'Roll Hall of fame.
Aretha har haft 20 ettor på Billboards R&B-lista.
Vunnit 20 Grammys.
Ja, listan bara fortsätter...
Jag lär komma tillbaka till henne vid ett senare tillfälle.

Hon harvade i några år hos skivbolaget Columbia, som inte insåg hennes gospelrötter utan försöke få henne att sjunga pop och jazz. Det blev ingen vidare framgång.
Hon vägrade skriva på nytt kontrakt och fick istället till ett kontrakt med Atlantic som tog tillvara på hennes rötter och började ge ut soul.

Det var först 1967 som hon slog igenom med låtarna "I never loved a man (The way i love you)" och "Do right woman, Do right man".
Sen kom hitsen bara av farten.

Så varför inte ta en av hennes allra bästa låtar som de flesta inte har hört.
Lyssna på det sköna kompet, hennes pianospel, glädjen i sången.
Blandingen av gospel, soul och groove.



Damen sjunger än och spelade i höstas in en duett tillsammans med Tony Bennett.
Tyvärr är hennes röst rätt så söndersjungen efter alla år.

Aretha Franklin – Won't Be Long

Jackson Sisters - Boy you're dynamite

Världens bästa barnartister!!
Jag hatar egentligen abrnartister, men jag gör ett undantag idag.
The Jackson Sisters, var i åldrarna 11-17 år när deras enda skiva spelades in.

Geniet Johhny Bristol skrev de flesta av låtarna.
Dock blev det inget vidare genomslag för gruppen.
Skivan sålde dåligt. Då. Minimalt genomslag.
Men på 90-talet började det höras av gruppen i England.
Deras mest kända låt "Belive in miracles" spelades på radio och ofta på klubbar.
Men detta visste gruppen inget om.
De lade av med sina musikkarriärer och satsade på annat redan i mitten av 70-talet.
De fem systrarna föddes i Compton, men växte upp i Detroit.
Deras överbeskyddande far lät dom inte leka på gräsmattan framför huset, så inga grannpojkar kunde få för sig något.
Systrarna Jackson fick helt enkelt hålla till på den lilla tomten på baksidan av huset.
För att ha lite att göra lekte dom varitéer, dansade, höll shower, sjöng och blev rätt tajta med tiden.
En kväll tillät föräldrarna dom att vara med i en talangjakt, som de vann överlägset.
De andra bidragen samma kväll mimade till några låtar, medans Jackson sisters hade en färdig show.

Motown ville inte ha en annan grupp med namnet Jackson i, så det blev nobben där.
Men det lilla skivbolaget Mum nappade.

Dock kom aldig det stora genombrottet, trots uppträdanden i bland annat Soultrain.
De föll i glömska och lämnade branschen.

Här ser ni dom i Soultrain 1975, dock med dåligt ljud



Här kommer en remix av den låten, men jag tror ni överlever.
Det svänger sa katten!



De lever än de fem systrarna, och har tagit upp en strid mot sitt skivbolag för uteblivna royalties ända sedan 70-talet, som de borde fått efter att deras skivor börjat återutges.

Jackson Sisters – Boy You're Dynamite

Jimmy Castor - Troglodyte (Cave man)

I måndags avled Jimmy Castor.
För merparten är han totalt okänd.
För mig är han en hjälte. Det var ett rykte om honom som fick mig att börja lyssna på funk. Jag hade hört om denne galning som lekte fram den tuffaste funken som fanns. Problemet med honom var att hans skivor spelades in på oräkneliga bolag. Så han var svår att hitta.
Men jag lyckades.
Jimmy föddes i New York i början av 40-talet och redan på 50-talet hade han en doo-wop-grupp som hette "Jimmy Castor and the Juniors". Redan innan han hade gått ut ur junoir high school hade han skrivit sin först störsäljare, "I promise to remember", för Frankie Lymons and the Teenagers.  I slutet av 50-talet ersatte Jimmy Castor Frankie Lymons och turnerade flitigt med "The Teenagers".

I början av 60-talet lärde han sig saxofon, gick tillbaka till skolan för att avsluta sina studier, och fortsatte sen med musiken.
Han bildade i mitten av samma årtionde "Jimmy Castor Bunch" och 1967 fick han en hit med "Hey Leroy, som sålde som smör. På denna tid var hans musik mer åt Latin-jazz-hållet.

1972 slog han igenom med låten "Troglodyte (Cave man)" som kom upp på sjätte plats på Billboardlistan. Skivan som denna låt är med på, "It's just begun", är ett samelsurium av olika sorters musik, gjord med väldigt mycket humor.

Han fick mindre hits några år senare med, "Maggie", The Everything man", "Bertha butt boogie" och "Potential".

Efter detta gjorde han ett stort antal skivor på olika bolag men fick inte någon större hit igen.

Men nu till låten, eller låtarna. För världens bästa låt är idag faktiskt två. Först ska vi lyssna på den råaste asfaltsfunk du kan hitta. Det är distad gitarr och bas. Ett groove som aldrig släpper taget. Samt en rätt töntig text om hur grottmannen hittar sin kärlek. "Troglodyte (Cave man)".



Sen ska vi höra den mer dansinriktade "It's just begun" med lite latinoinluenser och annat flummigt och härligt.




Jimmy har samplats av otaliga artister: Kanye West, Fat Joe, Christina Aguilera, Spice Girls, Ice Cube, 2 Live Crew, Marky Mark, Nenneh Cherry, Soul II Soul, Beastie Boys och det fortsätter i evighet.


The Jimmy Castor Bunch – Troglodyte (Cave Man)

The Jimmy Castor Bunch – It's Just Begun

Tower of Power - You're so wonderful, so marvelous

Världens gladaste låt?
Det är mycket möjligt att det är så.
Man blir ju inte direkt ledsen när man hör den i alla fall.

Sommaren 1968 bildades bandet Tower of Power när saxofonisterna Emilio Castillo och Stephen "Doc" Kupka träffades. Castillos pappa sa till sin son: "Anlita den där killen", och det gjorde han. De var de två som skulle komma att bli ryggraden i Tower of Power. De spelade strax efter det ihop i ett band som hette The Motowns, och så som namnet lyder var även den sortens musik de spelade. Bara några månader senare började de turnera runt i San Fransisco-området.

1970 bytte de namn till Tower of Power och bandet hade då växt med en större blåssektion och bland annat David Garibaldi på trummor. De fick skivkontrakt och spelade in ett album, och singeln från det albumet, "Sparkling in the sand", fick en del radiospelningar i soulkanalerna runt S.F.

Det var först 1973, då de hade ny vokalist i Lenny Williams, som det lossnade för gruppen och de sålde guld. Plattan med samma namn som gruppen kom upp på en 15:e plats på poplistan. Kanske var det Lennys smöriga soulstämma som gjorde att lyssnarna fick upp öronen för TOP.

Bandet är ett av de mest produktiva av alla, om man tar med de otaliga inspelningar som TOPs blåssektion medverkar på. Några av de artisters skivor de medverkat på är:
The Monkees, Grateful Dead, Santana, Cat Stevens, Elton John, Jermaine Jackson, Johnny Lee Hooker, Rufus, Rod Stewart, Jefferson Starship, Haert, Damn Yankees, Huey Lewis and the news, Poison, Toto, Aerosmith och många mer. Listan verkar vara oändlig.
Genom de 43 år som gruppen varit aktiv, har runt 60 olika musiker varit med på inspelningar och turnéer.  En av dom, Rick Stevens, som var sångare mellan åren 1970-73, blev dömd till livstids fängelse för 3 mord som han begick strax efter att han lämnat Tower of Power. Inte så smart.
Men nu till världens bästa låt.
Lyssna på den stompiga goa basen, blåset som lyfter låten och all glädje som flödar.
Helt magisk!



Tower of Power turnerar flitigt ännu och kommer så vitt jag vet till Göteborg den 17:e mars i vår. Så iväg och lyssna på världens bästa blås!

Tower Of Power – You'er So Wonderful, So Marvelous

Jim Ford - Sounds of our time

Världens bästa låtskrivare!
Världens jobbigaste människa?


James Henry Ford föddes i koldistrikten i Johnson County, Kentucky. Många tror att han föddes i Harlan County, på grund av hans skiva med samma namn, men han tyckte att grann-countyt lät bättre. Områdena låg så nära varandra ändå, så det spelade ingen roll att han bytte namn, tyckte Jim.
Han hade en väldigt tuff uppväxt tillsammans med åtta halvsyskon och hans gruvarbetande far som tjänade en extraslant genom att tillverka illegal sprit. Han bodde ett tag hos sin stränga mormor men klarade inte av hennes uppfostringsmetoder och flydde ofta, enligt honom själv,  till sin kompis Loretta Lynn, countrystjärna i sin linda.

Bodde på 60- och 70-talet ihop med Marlon Brandos ex och således styvfar till Brandos barn.

Det sägs att han en gång i början på 70-talet steg av planet i London med kokain till värdet av en miljon dollar runt midjan. Hans beroende av drogen var ingen hemlighet och det var den som antagligen gjorde honom mer lynnig än dom flesta. Det var väldigt få personer som han umgicks med, och det var antagligen lika få som orkade umgås med honom.

Bodde ett tag hos sin polare Sly Stone när han inte hade någonstans att bo. Antag att de två tog en del droger ihop, eftersom både han och Sly försvann i ungefär lika lång tid från musikscenen, bara runt 30 år.
Sly Stone kallade honom "The funkiest white man I know", och nog svänger det.
Han slog aldrig igenom som artist själv, men många låtar åt andra blev det.
Han skrev Temptations hela album "Wings of love" själv.
Bobby Womacks världshit "Harry Hippie" och Aretha Franklins dänga "Niki Hokey".
Han musikstil är svår att beskriva, men det är en salig blandning av soul/country/gospel/funk.

Denna låt låg i en platskasse i Jim Fords husvagn i över TRETTIO år innan två svenskar knackade på hans dörr och fick lov till en pratstund, efter att ha ängnat många år att spåra honom. Efter en del övertalning fick de köpa alla kassetter i plastkassen, och det var ungefär så många låtar som skulle kunna fylla 30 cd. Så räkna att höra mer av honom trots det tråkiga som hände på hösten 2007.
Det är gospelstämning, orgeln ljuder mjukt i bakgrunden. Kören sjunger lite spretigt. Lite "call-and-respons". En hamrar på pianot (Dr John månne?).
Låter som hans vän Bobby Womack sjunger bakrundssången.
Mums!



I november 2007 hittades han död i sitt hem.
Det tråkiga är att han just hade blivit sugen på att spela musik igen, på grund av det stora intresset för hans person och alla underbara låtar han skapat.
Det var bokat konserter med honom i London året efter.

Jim Ford – Sounds Of Our Time

Samt en bonus:
Jim Ford – If There’s A Will There’s A Way

Odetta - Hit or miss

Världens bästa folkmusik!
Odetta Holmes, eller bara Odetta som hon är känd som, födddes på nyårsafton 1930 och var en av de allra största på folkmusikscenen i USA på 50- och 60-talet. Hon inspirerade artister som Bob Dylan, Harry Belafonte, Joan Baez, Janis Joplin och Mavis Staples.

Hon var en sångerska, gitarrist, låtskrivare, skådespelare och aktivist för mänskliga rättigheter.
Hon kallades ofta "The Voice of the Civil Rights Movement". Rosa Parks var hennes största fan och Martin Luther King Jr. kallades henne "Drottningen av amerikansk folkmusik".
Så ja, hon var stor!

Hennes karriär spände över 50 år. Hon har en massiv skivproduktion och utgivningen är på ett stort antal olika skivbolag.
När hon var barn sparade hennes mamma ihop pengar så hon kunde gå till en klassisk sångpedagog. Men hennes mor var inte så rik så rätt snabbt tog pengarna slut.

När hon var nitton fick hon en roll i en musikal över en sommar och fastnade för musiken på riktigt.
Året efter var hon med i en annan uppsättning och denna gången var det i S.F. Hon kom då för första gången kontakt med folkmusik och kände att det var hennes grej.
Samtidigt som detta jobbade hon som hushålleska i Los Angeles och det var först 1954 som hon tog en paus med detta och spelade in en skiva.

På 60-talet spelade hon in hela 16!! stycker album. Det är en bra utgivningstakt.

Här hör vi "Hit or miss" som hon skrev och gavs ut på plattan "Odetta sings" 1970.
Helt fantastisk!
Skön, lite släpigt blås och lunkande bas.



2008 dog hon av hjärtproblem, 78 år gammal.

DJ Shadow & Cut Chemist – Hit Or Miss

Al Downing - I'll be holding on

Världens bästa (och enda?) countrydisco!
(Big) Al Downing är mästaren vi snackar om.

Föddes 1940 i den lilla nätta familjen på tolv bröder och två systrar.
Vad som honom så unikt var att han var en av de allra första svarta att slå igenom med att spela rockabilly och country.
Själv sa han : Jag växte upp i Oklahoma. Jag förstår inte varför jag inte ska kunna sjunga country bara för jag är svart, jag rider hästar och jobbar med boskap. Hur kan man säga att country är vit musik?
Och hur rätt har han inte?

Han lärde sig att spela piano själv vid tio års ålder och när han var fjorton år gammal vann han en talangtävling.
Han inte bara vann den, en lokal rockabillyartistden blev så imponerad att han anställde honom i sitt band direkt efter att ha hört honom.

Efter några år med hans grupp blev Al och de andra uppsnappade av Wanda Jackson som ville ha dom på sin turné. Samtidigt som de turnerade med henne hann de även spela in en skiva, så de måste ha jobbat dag och natt.

Al blev känd som en riktig entertainer, hade i snitt 75 konserter på år under sin 52åriga karriär.
Rätt bra jobbat.

Det finns väldigt få låtar som är både country och disco, men nu ska ni äntligen få höra en, och det är den bästa! Den blev väldigt oväntat en listetta på danslistan i USA. Och tyvärr den enda discolåten som Al spelade in.
Missa inte banjosolot efter några minuter!






Han avled 2005 efter en tuff strid mot sin leukemi.

Al Downing – I'll Be Holding On

Tyrone Davis - Can I change my mind

Världens bästa låtar spinner vidare!
Här har vi världens bästa Tyrone med världens bästa låt!

Tyrone Fettson som han egentligen hette föddes i Mississippi i slutet av 30-talet.
Han började jobba som betjänt och chaufför åt bluesmusikern Freddie King. Under en lucka i en turné smet han in på lite nattklubbar och sjöng. Tyrone upptäcktes då av pianisten och skivbolagskillen Harold Burrage. Hans första singel spelades in på ett litet lokalt bolag under namnet "Tyrone the Wonder Boy". Det blev dock inget under, utan singeln floppade.

Efter några år bytte han skivbolag och den första singeln där 1969 var "A Woman needs to be loved". Den gick inte så bra, men när radiostationerna bytta till b-sida av singeln och alla fick höra "Can I change my mind" stack låten upp på en förstaplats på R&B-listan och till plats 5 på poplistan. Succén och guldskivan var ett faktum.
Året efter, 1970, släpptes hans största framgång genom karriären.
Låten "Turn back the hands of time" toppade R&B-listan och kom upp till en tredjeplats på pop-listan.
Davis släppte ungefär 25 singlar för skivbolaget Dakar, vilka nästan alla blev försäljningsframgångar samt var producerade av Willie Hendersson.

1975 släppte han singeln "Turning point", vilken även den blev en listetta.

Tyrone släppte under en 20-årsperiod en väldig mängd  listklättrare och skivframgångar.
Han spelade in runt trettio stycken album fram till hans död.

Tyrones mjuka härliga röst för mig riktigt att mysa när jag lyssna på dagens låt.
Den är världsbäst!



På hösten 2004 drabbades Tyrone av en stroke och hamnade i medvetslöst tillstånd.
Han återfick aldrig medvetandet utan avled i februari året efter.

Tyrone Davis – Can I Change My Mind

Honey Cone - While you're out looking for sugar

Världens bästa godis!

Honey Cone bestod av Edna Wright, Carolyn Willis och Shellie Clark.
Gruppen grundades av de tre damerna 1966 men hade då inget namn. Ingen av de tre var nybörjare i musikbranchen men de hade inte direkt slagit igenom själva. Edna hade sjungit med en gospelgrupp, Carolyn med i gruppen The Girlfriends och Shellie var en före detta medlem av The Ikettes.
Det var först när de träffade Eddie Holland som de fick sitt namn, eller rättare sagt det var han som kom på namnet.

Honey Cone blev trion Holland-Dozier-Hollands första grupp på deras nystartade bolag Hot Wax, som de startade efter att ha lämnat Motown.
Det var även tjejerna som släppte skivbolagets första singel 1969, "While you're out looking for sugar", som kom upp på en 26:e plats på R&B-listan.
Deras andra singel som släpptes 1971, "Girls, it ain't easy" nådde plats 8, och Honey Cones tredje singel "Want Ads" blev deras största succé och nådde förstaplatsen på både pop och R&B-listan.

Dock började det gå lite sämre med de kommande skivorna och 1973 splittrades gruppen innan deras skivbolag fick läggas ner på grund av för stora skulder.

Här hör vi den underbara låten "While you're out looking for sugar".





The Honey Cone – While You're Out Looking For Sugar

Curtis Mayfield - Billy Jack

Världens bästa blås!
Världens bästa artist!

Endast 16 år gammal startade Curtis gruppen The Impressions tillsammans med bland annat Jerry Butler.
The Impressions spelade en stor roll för medborgarrättsrörelsen i USA, man kan säga att de gav rörelsen ett soundtrack. I denna grupp var Curtis lead singer och förste låtskrivare. Låtar som "People get ready"och  "Keep pushing" var otroligt populära i rörelsen. Herr Mayfield var en av pionjärerna inom den afro-amerikanska delen av den politiskt medvetna musiken.

Han var en multiinstrumentalist, spelade grym gitarr, trummor, bas, piano och saxofon.
Curtis jobbade inte bara som soloartist eller i grupp, utan även som producent, studiomusiker och skivbolagsägare.
På senare delen av 60-talet och i början av sjuttiotalet blev han en av förgrundsgestalterna inom "Black Pride"-rörelsen tillsammans med James Brown och sly Stone. låten "We're a winner" blev en "signaturmelodi" för Black Power-rörelsen, på samma sätt som ""Keep on pushing" blev det för Martin Luther King Jr. och medborgarrättsrörelsen.

Hans största kommersiella framgång kom 1972 då han skrev soundtracket till filmen "Super Fly". Detta album räknas som ett av de mest inflytelserika i Afrikansk-amerikansk historia. Till skillnad från andra soundtrack till blaxploitationfilmer, såsom Isaac Hayes "Shaft", som hyllade den svarta ghettostilen, så var Curtis skarpt kritisk till vad som pågick. Låtarna innehåller ett väldigt stark anti-drog-budskap, dock inte på ett moralistiskt säätt, utan mer beskrivande vad som hände med personerna i filmen, med drogerna som en epidemi. Albumet med musiken till filmen har dragit in mer pengar än själva filmen, vilket är otroligt ovanligt. Skivbolaget trodde dessutom att skivan inte skulle sälja något vidare så det blev så att säga tagna på sängen.

Låten vi ska lyssna på här, "Billy Jack", kommer från skivan "There's no place like America today", en skiva med ett tydligt tema, fattigdom. "Billy Jack" handlar om våldsamheter kring en skottlossning. Lyssna på det otroliga blåsarrangemanget av Richard Tufo som kommer in efter ett par minuter. Världens bästa blås!! Så släpigt och helt underbart! Han som spelar percussion är Curtis vapendragare, världens mest inspelade percussionist, som är med på ca 1200 album, Henry Gibson.




En livebonus. Kolla basisten. Coolast i stan, om det inte vore för den coolaste av dom coola, Curtis!



Curtis  drabbades 1990 av en tragisk olycka då en ljusrigg föll ner på honom under en utomhuskonsert och träffade honom illa. Han blev förlamad från nacken och nedåt. Dock lyckades han spela in en skiva 1996, då han endast kunde sjunga in en rad i taget på grund av ansträngnigen, för att sen vila igen. "New World Order"  togs emot med bra kritik.


Curtis Mayfield – Billy Jack - Original

The Velvelettes - He was really saying something

Väldens bästa Motown!
1961 bildades gruppen av Bertha Barbee McNeal och Mildred Gill Arbor som var klasskamrater på Western Michigan University. Mildred rekryterade sin syster Carolyn, då endast 14 år gammal som lead singer och Carolyns kompis Betty Kelly som gick på junior high.
Bertha kallade även in hennes kusin Norma Barbee som gick på college i närheten, och så var gruppen klar.

Bertha och Mildreds klasskompis Robert Bullock var passande nog Motownbossen Berry Gordys brorson och han tyckte att gruppen skulle gå på audtition för Motown.
1962 skrev dom på kontrakt för Motown och 1963 började de spela in sina första låtar, "There he goes" och "That's the reason why". På dessa inspelningarna var en ung Stevie Wonder med på munspel. 1964 slog så gruppen igenom med "Needle in a haystack" som kom upp på en 40:e plats på Billboardlistan hot 100. Låten efter, "He was really saying somethin", fick en del respons och kom upp på 64:e plats. Båda låtarna producerades av en ung Norman Whitfield.
Gruppen gjorde ett halvdussin singlar för Motown och ett album var på gång med det kom aldrig ut.
En av orsakerna till att gruppen aldrig slog var att de fem gruppmedlemmarna byttes ut fram och tillbaka på grund av familjära skäl, så The Velvelettes fick aldrig ett speciellt sound, utan lät olika hela tiden, till skillnad från andra girlgroups hos Motown, där exempelvis Supremes var en mer stabil grupp.

1966 spelades den sista låten in, "These things will keep me loving you", som inte gav mycket gensvar. Gruppen fortsatte att turnera men i slutet av 60-talet lades den på is.
1971 blev lustigt nog den låten en hit i Storbritannien och nådde plats 34 på singellistan. Trots den nya succén återförenades gruppen inte förrän 1984 för en konsert på begäran av Bertha. Efter det gjorde nyinspelningar av deras gamla låtar som släpptes tillsammans med nya låtar.
Njut här av fantstisk soulpop av det bästa slaget!



Och här i en alternativ version med lite härligt fotstomp och handklapp.



The Velvelettes är en av de få soulgrupperna från den tiden som fortfarande framträder i originaluppsättning och turnerar rätt flitigt runt om i världen.
The Velvelettes – He Was Really Sayin' Somethin' - Single Version

Ike & Tina Turner - Workin' together

Världens bästa rocksoul!
Ike och Tina bildade tillsammans det otroligt fartfyllda paret som blandade rock och soul till en livsfarlig mix.

Ike började som pianist för bluesartisten Sonny Boy Williamson, och startade sitt eget band, The Rythm Kings i slutet av 40-talet. 1950 släppte gruppen låten "Rocket 88" vilken sägs vara den första rock'n'roll-låten. Huruvida det stämmer råder det delade meningar om.

Senare blev Ike talangscout för skivbolaget Modern Records, och hjälpte artister som; Bobby Bland, B.B. King och Howlin' Wolf, att få till sina karriärer.

1956 flyttade Anna Mae Bullock till sin mor i St. Louis och träffade där på Ike. Efter lite tvekan från hennes mor fick hon provsjunga för Ike när hans andra sångerska inte kunde. Han blev då så imponerad att han anställde henne på stört.
De fick en stor hit med låten "A fool in love" som låg som bäst som nummer två på topplistorna i USA.

The Ike & Tina Turner Revue var otroligt populära som liveband, men skivförsäljningen tog aldrig någon fart. Ett exempel på det är den av Phil Spector producerade "River deep mountain high", som kom som högst på plats 88 i USA. Dock blev den en stor hit i England. Andra stora låtar de hade var "Proud Mary" som sålde guld 1970 och "Nutbush city limits" från -73 som blev en stor internationell hit.

Gruppens popularitet minskade i mitten av sjuttiotalet och Ikes problem med narkotika eskalerade och vi alla vet hur Tina blev misshandlad gång på gång av sin make. Hon hoppade av mitt under en turné -76, gömde sig i över ett halvår hos olika vänner och de skilde sig 1978.
Efter skilsmässan var Tina helt pank och hade det väldigt tufft. Hon spelade in två skivor som sålde väldigt dåligt och började turnera väldigt flitigt för att få in stålar.
1982 spelade hon in en version av "Ball of confusion" tillsammans med British Electronic Foundation. Producenterna gillade vad de hörde och hon spelade in "Let's stay together" som kom upp på 6:e plats på listorna i England.

1984 Släptte hon så låten "What's love got to do with it" och sedan albumet "Private dancer" som sålde i 14 miljoner exemplar och så var hennes ålderdom tryggad. Låter "Private dancer" var skriven för Dire straits, av Mark Knopfler, men kom inte med på "Love over gold"-skivan, eftersom Mark tyckte det var konstigt att en man skulle sjunga om att han var någons lyxprostituerade, eftersom det är det låten handlar om. Det är inte heller Herr Knopfler som spelar gitarr på skivan, utan Jeff Beck. Och det var Mark väldigt missnöjd med, han sa vid ett tillfälle att Jeff förstörde låten genom at han spelade världens näst sämsta gitarrsolo på den låten. Man undrar ju vilket som är världens sämsta solo då.

Men självklart är det inte någon av alla de låtar som vi ska lyssna på här utan vi nöjer oss bara med det bästa, och då passar inga svulstiga rocklåtar.
Lyssna istället på den här fina biten.
Tänk er in i texten, för det är nog en av de vackraste ni kan höra.
Texten har ett budskap om fred, och det är lätt att tänka på Ike och Tinas stormiga äktenskap och all den uppdämda ilska som hon sjunger med.


Ike avled 2007, och fick 2006 en Grammy för bästa bluesalbum.
Tina lever och frodas än, turnerade senast 2010.

Ike & Tina Turner – Workin' Together

Clarence Carter - Patches

Världens bästa hoplappade låt!
Patches!

Snuskfarbrorn nummer ett i Southern Soulgänget är utan tvekan Clarence Carter.
Blind från födseln är han Clarance Carter. Lärde sig spela gitarr genom att lyssna på de gamla bluesgitarristerna Johnny Lee Hooker, Lightnin' Hopkins och Jimmy Reed.

På femtiotalet i Alabama var det inte lätt att som svart ung man komma in på collage för att studera. Om man dessutom var blind förbättrades inte direkt odsen. Clarence tjatade sig in på skolan, och tog en collagesexamen i musik, där han lärde sig skriva noter och arrangera i Braille-skrift.

Bildade på början av 60-taler en duo tillsammans med sin blinde skolkamrat Calvin Scott. Duon spelade in ett antal singlar men det var aldrig någon som slog igenom. De spelade till exempel in en skiva hos Rick Hall i hans berömda FAME-studio, men den floppade.

Efter en bilolycka 1966 splittrades gruppen och Clarence började köra solo. Carter återupptog kontakten med Hall och skrev kontrakt. Låten "Tell Daddy" spelades in, vilken Etta James senare replikerar med låten "Tell Mama".

1968 kom så låten han slog igenom stort med, "Slip away".
Låten sålde guld och även den kommande singeln "To weak to figh" gjorde detta.
Hela skivan som kom senare samma år kännetecknar soundet som den kända studion levererade.
I slutet av -68 släppte han julsingeln "Backdoor Santa".
Strax efter detta åkte han ut på omfattande turné i staterna tillsammans med sitt band och körsångerskor. En av körsångerskorna var Candi Staton, som senare blev hans fru under några år.
Sammanlagt har han varit gift fem gånger. Skild lika många.
1970 släppte han "Patches", som blev hans största hit som sålde i över en miljon exemplar.

Han hade några framgångsrika år fram till mitten av 70-talet då hans popularitet minskade samtidigt som discovågen svepte över världen.

1985 fick han en hit igen, denna gången med "Strokin'", och han hittade en lite ny publik, började släppa låtar med ännu mera "vuxna" texter, hur det nu är möjligt, så mycket testosteron som han har i rösten.

Patches ja, enligt mig Clarence bästa låt, skrevs och spelades först in av gruppen Chairmen of the Board, men det var med CC som låten slog igenom.
Han känsla, glöd och passion hörs rakt igenom högtalarna.
Det är Southern Soul av högsta kvalitet.



Här kommer en liten livebonus från gubben som fortfarande åker omkring och spelar.





Clarence Carter – Patches

The Rance Allen Group - (There's gonna be a) Showdown

Världens bästa Rance sjunger världens bästa gospel!
Det är inga småkillar vi snackar om här, som ni ser.
De behöver allt magstöd som de kan få, så som dom sjunger.

The Rance Allen Group bestod av bröderna Rance (sång, piano och gitarr), Tom (trummor) och Steve (bas). Ibland hoppade även en fjärde bror, Esau, in på percussion. Hela barnaskaran är på tolv barn!

Rance, född 1948, började som femåring att predika och sjunga gospel hemma i Monroe, Michigan under namnet "Little Rance Allen - The Boy Preacher".
Den stora familjen gick till kyrkan nästan varje dag och för att hålla deras intresse vid liv åkte deras farmor till en pantbank och köpte gitarrer, trummor och förstärkare. Rance lyssnade på skivor med bland annat James CleveRay Charles och lärde sig på det sättet att spela piano vid sju års ålder. Han fortsatte med gitarren två år senare och lärde sig spela genom att lyssna på Chuck Berry. På scen använde han många av Chucks karaktäristiska showknep. Hans farföräldrar fungerade som hans manager. Men samtidigt som han blev bra rent musikaliskt så saknade han livet som vanligt barn, han fick inte gå ut och spela baseball eller leka som de andra barnen i kvarteret.
Tjugo år gammal startade så Rance tillsammans med sina bröder The Rance Allen Group.
De spelade in en singel på ett lokalt skivbolag (som drevs av en lokal skivaffärsägare), men distributionen var så dålig att de tvingades att ha med sig skivorna i instrumentfodral och sälja på sina konserter.

1971 deltog de i en gospeltalangtävling i Detroit och vann förstapriset. I juryn satt då Stax-promotorn Dave Clark som gillade vad han hörde så mycket att han fixade till en skivinspelning endast fyra timmar efter framträdandet, som senare köptes av Stax.

Första konserten som STAX bokad gruppen till var som förband till Isaac Hayes, med en publik på ca 12000. De fick med sig publiken och framgången var ett faktum.

1972 uppträdde de på Wattstax-galan, i gospelavdelningen av showen.
Det som är så fantastiskt med gruppen är deras underbara kombination av gospel, soul och rock.
Men när Ray Charles tog gamla gospeldängor och ändrade dom till sekulära hitar tog Rance Allen Group och gjorde soul, funk och rock till gospel.

På åttiotalet grundade Rance en egen kyrka i Toledo, Ohio och turnerade mycket med en gospelshow samtidigt som han predikade.

Det bästa av allt är dock Rance fantastiska falsett!
Jag tror inte det finns någon bättre.
En recensent i San Fransisco skrev att Rance nådde upp till toner som andra artister bara hört talas om.



Trion turnerar än, dock spelar de nu inte längre instrumenten själva utan har kompmusiker.
Snart är dom kanske på en scen nära dig?

Rance Allen Group – (There's Gonna Be A) Showdown

Charlie Rich - Feel like going home

Världens bästa silverräv!
Charlie Rich har en frisyr du sent ska glömma.

Fast helst av allt ska du inte glömma alla de fantastiska låtar han skrivit, spelat in och producerat.
Mest av allt är det country, men många har en närhet till soulen som få andra countryartister.
Det är lite svårt att genrebestämma honom, eftersom hans country ofta går in i andra musikstilar: jazz, gospel, rockabilly, soul och blues.

Charles Rich föddes i Arkansas, och växte upp på familjens bomullsplantage.
Hans proffesionella musikkarriär började 1950 då han hade skrivit in sig i amerikanska flygvapnet. Han hade en jazz/blues-grupp som hette The Velvetones där hans fästmö Margaret Ann sjöng.
1955 lämnade han det militära och försökte sig på att att bli bonde i Tennessee. Det var han dock inte så länge.

Det var i Memphis som han började uppträde på klubbar med eget material.
På slutet av 50-talet försökte han få igång sin egen karriär, fick audition hos Sam Philips på berömda Sun Records. Dock ansågs han för jazzig, så något eget skivkontrakt fick han aldrig, utan han började jobbade för skivbolaget som studiomusiker istället där han kompande bland annat Jerry Lee Lewis och Johnny Cash.

Charlie Bytte skivbolag några gånger och fick några mindre hits, men genombrottet skulle vänta några år till.

Hans manager ville förändra hans stil, från rockhållet till mer country, och det draget blev lyckosamt.
1972 fick han en låt upp på plats 6 på countrylistan, "I'll take it on home".
1973 fick han två gigantiska hits med "When we get behind close doors" och "The most beatiful girl" som både toppade countrylistan och kom högt upp på poplistan.
Samma år vann han tre priser för bästa  manliga artist, bästa skiva och bästa singel på Country Music Awards.

Succén höll i sig även under 1974 då han hade hela fem topplåtar på listorna och blev utnämnd till årets underhållare av CMA.
1975 fick Chalie tre till hits, men det var då problemen började hopa sig.
Han började dricka i ortoliga mängder och det året var han presentatör för årets underhållare.
Stupfull klev han upp på scen för att sprätta upp kuvertet, men istället för att öppna det eldade han upp det.
Sen förkunnade han att priset gick till hans vän John Denver.
Det blev ett ramaskri och många ansåg att han gjorde det i protest mot den hårt styrda country-rörelsen.
Andra trodde att han vill pika John Denver för att Charlie tyckte han hade ett för popigt sound och inte tillräckligt country.
Andra vara bara ursinniga för hans beteende.

Lite lustigt i det hela var att senare blev Charlie själv mer och mer popig i sina inspelningar.

Den här versionen är en demo, innan den kom på hans skiva lite senare.
Känslan i både pianospelet och sången är helt fantastisk.






Självklart är det på grund av hans gedigna frisyr, med silverfärgat hår som gett honom hans smeknamn.
1995 var Charlie och hans fru på väg till Florida för att lyssna på deras son som skulle framträda tillsammans med Freddy Fender. Charlie började hosta väldigt mycket och de stannade hos en doktor på vägen och han fick med sig lite antibiotika. De fortsatte resan och tog in på ett motell i Louisinana. Han somnade in och vaknade aldrig mer igen.
Kanske var det denna låten som han somnade in till?

Charlie Rich – Feel Like Going Home - demo

Al Wilson - The Snake

Världens bästa låt goes to the Zoo!
Al Wilsons version på Oscar Browns "The Snake" är galet bra.
Spetsigt blås, höjning på höjning och herr Wilsons underbara röst.

Redan som tolvåring i Mississippi ledde Al sin första sånggrupp och skolgången var inte det han satsade någon direkt tid på. Han vann tävlingar i sång och även en konsttävling, så talang fanns det gott om. När han gick på high school flyttade familjen till Kalifornien och då jobbade han där som brevbärare, vaktmästare samtidigt som han lärde sig själv spela trummor.

Al började hoppa in ett antal vokalgrupper för att kunna leva på sit musicerande.
Han lärde sig också stand-up för att kunna luta sig tillbaka på detta om sångkarriären inte skulle funka.

Als största hit är "Show and Tell" som toppade Billboardlistan 1973 och sålde tre miljoner exemplar.
Efter den stora framgången verkade Als tur minska allt mer.
Han fastnade i kontraktsproblem med Playboy Records och vägrade spela in mer än en skiva med dom.
Efter ett par år gick skivbolaget i konkurs men Als namn hade lyst med sin frånvaro på musikhimlen och karriären tynade bort.
Dock fortsatte han envist att fortsätta turnera på klubbar och lounger i över 20 års tid.

Det var med "The Snake" som hans genombrott kom 1968. Låten är någon slags träsk-rock-soul som biter sig fast.
Det var även denna låt som jag fastnade för först.
Den hårda rytmiska gitarren drar igång, kraften och trycket bara ökar ju längre låten pågår.
Magi!




Han uppträdde fram till sin död 2008, då han avled på grund av njurproblem.

Al Wilson – The Snake

Sonny Charles - Put it in a magazine

Tro det eller ej, men vi fortsätter det nya året med världens bästa låt!

Den härliga Sonny Charles slog igenom med sin grupp The Checkmates 1969 med låten "Black Pearl". Låten producerades av galningen med det stora håret, Phil spector. 
The Checkmates var kända som den bästa showgruppen av alla i Las Vegas vid den tidpunkten.
1970 splittrades gruppen för att 1974 göra en kort återförening.

Sonny bildades tillsammans med en av medlemmarna i The Checkmates, Marvin "Sweet Louie" smith, en duo som var rätt så framgångsrik. De själv bland annat med Frank Sinatra, Herp Albert, och den amerikanska nationalsången när Muhammed Ali och Joe Frazier möttes i "The thrilla in Manilla" i Filipinerna. De polade med Elvis och sammy Davis Jr.
I december 2007 var duon och uppträdde på ett kryssningsfartyg som så många gånger tidigare, då Sonny hittade Sweet Louie död i sin hytt, allldeles innan de skulle gå på scen. Han dog av en hjärtattack.

Men nog om dettta, nu till Sonnys egna hitlåt.
Den här låten seglade 1983 oväntat upp som nr 2 på billboards RnB-lista, då alla trodde att vintage soul var ute ur bilden.
Det här är kanske det smörigaste du kan höra...men samtidigt det allra allra bästa!
Mums!




De senaste åren har Sonny Charles fortsatt spelat Vegas.
Bland annat tillsammans med Steve Miller och Steve Miller Band, med vilken han även skrev några låtar på hans bands senaste skiva.

Tyvärr finns denna låt inte på Spotify

Jan Johansson - Kvällar i Moskvas förstäder

Tro det eller ej, men vi börjar det nya året med världens bästa låt!
Nu blir det lite mer jazziga toner, otroligt vackra sådana.

Många som gillar Jan Johansson kom i kontakt med honom genom han skiva med "Jazz på Svenska", då han tolkar svenska folkvisor i sin egen stil.
Själv kom jag i kontakt med honom genom den här låten.
Det är bland det allra vackraste jag hört. Toner smeker varligt örat.

Ett lite kul minne av denna låten var när jag satt på en restaurang i Moskva för några år sedan. Jag hade på väg från flygplatsen just färdats genom förstäder till Moskva i underbart eftermiddagsljus och ljumma vindar kom in genom bilfönstret.
På kvällen var vi ute och åt och jag fråga mina ryska kollegor lite om musik. Jag började nynna på denna låt och självklart kände de igen den. Det är en av de mest populära ryska folkvisorna.
En minuter efter min fråga kommer det fram en kvartett från operan eller om det var något musikkonservatorium och framför just denna låt i en helt fantastisk version.

Jan föddes i Söderhamn 1931 och flyttade i början av 50-talet till Göteborg för att plugga elektroteknik på Chalmers. Dock avbröt han sina studier i förtid för hans musicerande tog allt mer tid.
Han har spelat med storheter som Oscar Pettiford och Stan Getz, som älskade hans melodiska spelstil.

Vad många inte vet är att det är Jan som skrivit "Pippi Långstrump"-låten. Astrid Lindgren gillade hans musik så mycket så hon bad honom skriva musiken till tv-serien.
Han har även spelat en en barnskiva med underbara jazziga tolkningar av barnlåtar.




Jan Johansson dog endast 37 år gammal när bilen fick sladd och krockade med en buss, då han var på väg till en konsert med Arne Domnérus orkester i Jönköping.

Jan Johansson – Kvällar i Moskvas förstäder

Det finns även en lite mer bluesig version som är finfin!
Jan Johansson – Kvällar i Moskvas förstäder