Världens bästa Van!
Den skrikande, viskande, snyftande, mumlande, sjungande, hostande George Ivan Morrison föddes i Belfast i Nordirland den 31:e augusti 1945.
I tolvårsåldern startade Van sitt första band tillsammans med några kompisar som hette "The Sputniks", ja bandet alltså, inte kompisarna. När han var femton hoppade han av skolan och började jobba som fönsterputsare. Samtidigt som han tvättade fönster spelade han halvtid med ett showband som hette "Monarchs" och redan som sjuttonåring turnerade han runt i Europa med samma band, som nu bytt namn till det lite mäktigare "International Monarchs" och hade upp till fem spelningar om dagen!!!
När bandet kom tillbaka till Belfast på hösten -63 splittrades dom och när Van såg en annons om att musiker söktes till en ny R&B-klubb nappade han och startade tillsammans med några musikervänner gruppen "Them".
Spelningen på öppningskvällen gick fantastiskt bra, de hade ingen bestämd setlista så de blandade hej vilt och Van improviserade fram texter och skapade låtar under hela kvällen. Det var under denna spelning som en av hans mest kända låtar improviserades fram, "Gloria", som ungefär alla rockband i hela världen någon gång har spelat. Beroende på Vans ibland mycket varierande humör kunde låten vara allt från 3 till 20 minuter lång.
Decca Records fick höra talas om detta fantastiska liveuppträdande och skrev ett tvåårskontrakt med gruppen. Eftersom Van fortfarande var lite för ung fick hans pappa skriva på kontraktet åt honom.
Efter ett par år så kände han att det räckte, visumkrångel, bandet bytte medlemmar hela tiden, grunden i Them var energin och skaparglädjen på livespelningarna, och när det blev för kommersiellt och producerat tröttnade Van.
Trött, desillusionerad och alkoholiserad och bestämd på att lämna musikbranschen helt återvända han till Belfast.
Thems producent Bert Berns övertalade Van att komma över en sväng till USA 1967 och spela in några låtar. Det var en lyckad resa då hans "Brown eyed girl" spelades in och släpptes på singel och den blev en stor succé i USA. The Sweet inspirations, med bland annat Whitney Houstons mamma Cissy Houston, sjöng i bakgrunden.
Dock är detta inte en av sångerna som Van Morrison gillar över huvud taget.
Han blev nämligen blåst på konfekten.
I kontraktet var Van ansvarig för alla inspelningskostnader innan några royalties skulle betalas ut, och genom en väldigt kreativ bokföring så fick han inte heller några pengar på royalties, de gick istället till Bert Berns.
Van har i en intervju sagt att han inte tycker direkt om låten "It's not one of my best. I mean I've got about 300 songs that I think are better".
Dessutom släppte Bert de åtta låtarna, som var menat som endast singelmaterial, som ett album och Van åkte hem till Belfast igen bitter och pank. Bert Berns dog av en hjärtattack i december 1967 och efter det följde en bitter kontraktsstrid där Van förbjöds att uppträda eller spela in skivor i New York-området.
Han fick några spelningar i Boston och började komma på fötter igen. När han började spela in några låtar för Warner Brothers köptes han kontrakt med Bang Records ut för 20000 $ som gav över cash i ett gammalt nedlagt lager på nionde avenyn i New York.
En del i klausulen var att han och var tvungen att spela in 36 låtar inom ett år och ge till änkans skivbolag. Dessa hämndsånger spelade han in i en session och kom att handla om saker som ringmaskar, wienerbröd, att snyta sig och liknande antagligen helt fantastiska kompositioner. Änkan var såklart inte helt nöjd med materialet, men kontraktet var därmed upplöst.
1968 släppte Van sitt revanschalbum, "Astral weeks", och äntligen släppte det och det kanske var väl, för Van bokstavligen svälte eftersom han inte hade några pengar överhuvud taget.
1970 kom hans största succé då skivan "Moondance" gavs ut.
Skillnaden mellan stilen på dessa två skivor är stor. Astral weeks är mystiskt och inåtvänd, han visar sig sårbar och sorglig. Moondace däremot är glad, mer åt soul, jazz och pop.
Men, dagens låt kommer inte från något av de albumen, utan från 1979 då han gav ut skivan "Into the music".
"You make me feel so free" har en levnadslust, Vans hyllning till livet och musiken.
Och vilket piano!! Så fantastiskt bra hamrat!
Detta är den finaste blue-eyed soul jag vet!
Eller kalla det pop, eller rock, det spelar ingen roll.
Van Morrison - You make me feel so free
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar