Den lysande stjärnan för en av de mindre kända grenarna av funken gick bort i onsdags.
Cuck Brown, "The Godfather of Go-Go" som han kallades, var med och skapade denna funkstil.
Allt började i området kring Washington, DC, och ja, den kom inte så mycket mer utanför det området heller.
Lite spreds till Maryland och norra Virginia men mycket längre än så kom den aldrig, och de tär mest i detta området Go-go är populärt.
Vad som utmärker Go-go är att det är väldigt mycket percussions, speciella rytmmönster, call-and-response-sång med publiken och lååånga lååånga låtar med mycket jam.
Namnet kommer från att man på 60-talet i den afroamerkanska gemenskapen skulle gå på lokal, inte sa club, utan man kallade det "go to a Go-go".
I början av 70-talet hade han och hans band, "The Souls Searchers" utvecklat en spelstil där de lät alla låtar de spelade flyta in i varandra, allt för att ha kvar folket på dansgolvet.
Hans två söner spelade i Virgnia Techs amerikanska fotbollslag, och Chuck skedulerade alla sina spelningar och uppträdande så han aldrig skulle missa några hemmamatcher, vilket han inte heller gjorde.
Chuck Browns största hit var "Bustin' loose (part 1)" och hamnade på förstaplatsen på R'n'B-listan. Den har samplats tusentals gånger av nästan alla hiphop-artister.
Dock är det inte den vi ska höra här, utan en tidigare otroligt svängig låt som jag har spelat och varje gång blir dansgolvet som galet!
Go-go funkar lika bra i Sverige som i Washington, DC.
Han uppträdde nästan fram till sin död, och för några år sedan fick han en gata i Washington uppkallad efter sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar