William DeVaughn - Be thankful for what you got

Detta är en så galet bra låt så man knappt tror sina öron.
Låten har bara två ackord genom hela låten.
Alla andra låtar har minst tre ackord, men William tyckte det räckte med två...och det räcker gott och väl om man säger så.

William Edward DeVaughn jobbade sedan många år som kontruktör av avlopp för regeringen i Washinton D.C. Ibland jobbade han lite som musiker för att dra in extrapengar till familjen.
1972 hade han sparat ihop 900 dollar och åkte med några egenkomponerade låtar för att spela in en liten skiva i Omega Sound Studios. I vanliga fall var de personer som ville spela in en skiva en denna studion, och betalde för det, mer åt svensexegänget, som en kul grej.
Inte visste han att han skulle kompas av MFSB, bandet som backat upp The Spinners, Harold Melvin & The Bluenotes, Stylistics med flera, men så var fallet och ljuv musik uppstod, i dubbel bemärkelse.
Hans skiva släpptes, stack upp till toppen på RnB-listan i USA och sålde miljontals.
Det är väl inte den vanligaste vägen att gå för en helt okänd låtskrivare.

Han sade upp sig från sitt statliga jobb och satsade på musiken.
Han spelade in ett album men tröttnade snart på musikbranschen och tog jobb i en skivbutik för att sen gå tillbaka till sitt statliga jobb.
1980 återkom han till musikscenen med en ny skiva som fick ett svalt mottagande.

Hur ofta hör du en låt som handlar om tacksamhet?
Det är just vad denna text handlar om, att vara tacksam för det man har även fast du inte har en stor Cadillac med alla tillbehör.
Texten upprepas om och om igen, den är inte lång.
Egentligen är det bara en vers som återkommer.
MFSB kompar otroligt svalt, groovigt och gör en perfekt bakgrund till hans text.
Låten växer för varje gång versen upprepas.

2004 spelade William in en ny singel "I came back"på sin egen label "Mighty two diamond records".

2008 släppte han albumet "Time will stand still" på samma etikett.

Han bor just nu i Kalifornien.

William DeVaughn – Be Thankful For What You Got

Barry White - Let the music play

Världens bästa och smörigaste på samma gång!
Kärlekens valross är här!

Barry Eugene Carter ( A k a Barry Lee) föddes i Galveston Texas 1944, men växte upp i Los Angeles.
Där väste han upp i de lite mer ruffiga delarna av stan och kom redan som 10-åring med i ett gäng.
När han var sjutton blev han haffad av polisen för att han stulit Cadillacdäck till ett värde av 30000 dollars och åkte in i finkan.
Då han några månader senare kom ut meddelade han sitt gäng att han ville avsluta sin brottsliga bana och satsa på musiken istället. Enligt honom själv avar vändpunkten då han hade hört Elvis på radion sjunga "It's now or never".

Barry har själv sagt hur han en dag i sina tonår vaknade upp på morgonen och började prata med sin karäkteristiska basröst. Hans mamma grät när hon förstod att hennes son blivit man. Så kan det gå.

Han började jobba som kompositör, arrangör och producent, men hade ingen egen hit på 60-talet.
Dock var han med och skapade gruppen Love Unlimited, som skapades för att efterlikna The Supremes.
På en demoinspelning av  några låtar ville skivbolaget att Barry skulle provsjunga, men han tvekade.
Han gick som ni alla säkert har förstått strax efter detta med på att göra en testinspelning med sin röst, och ja, resten är historia.
Han är en av de mest säljande artisterna genom musikhistorien med över 100 miljoner album.

Herr White var erbjuden rollen som "Chef" i Stou Park, men tackade nej, och det blev Isaac Hayes som fick en andra karriär tack vare den rollen.

Dock var Barry med i The Simpsons där bland annat hans röst användes för att locka till sig ormar.

Barrys musik användes väldigt flitigt i Ally McBeal och det gav honom hans andra karriär, precis som Mr Hayes fick genom South Park.
Tillsammans med Isaac Hayes räknas Barry som de som spelade Disco på tidigt sjuttiotal innan Discon egentligen fanns.

Hur bra är inte det här då?
Bandet är tajtare än ett par strumpbyxor och percussionisten slår hårdare än någonsin.
Barry har sin glansiga kostym och en fräsch sidennäsduk i micknäven.
Och han har världens bästa skäggväxt!
Detta är det bästa!



2003 avled Barry White efter att han haft högt blodtryck genom den större delen av hans liv, på grund av sin  övervikt. Hans njurar kollapsade. Hans sista ord ska ha varit: Lämna mig i fred, jag mår bra.

Lyssna på snacket som inleder låten på spotifyversionen. Magi!

Barry White – Let The Music Play - Alternate Version

Luther Vandross - Sugar and Spice

Luther Ronzoni Vandross föddes 1951 på Manhattan, växte upp i Lower East Side och i tonåren flyttade familjen till Bronx. Familjen var musikalisk och hans syster Patricia var med och sjöng i gruppen "The Crests" som hade en stor hit med låten "16 candles", dock slutade hon innan dom skulle spela in sin första skiva.

Han jobbade i många år som bakgrundssångare och producent, samt skrev många låtar till flera stora artister, såsom: Diana Ross, Roberta Flack, Gary Glitter, Carly Simon, Chaka Khan, Donna Summer, Bette Midler, Chic, och Babara Streisand.
Han skrev ett par låtar med David Bowie till hans "Young American"-skiva och åkte sedan med honom på turné 1974. Luther skrev även en del låtar till Broadwaymusikaler.

Han var den som startade den allra första Patti LaBelle-fancluben.
Herr Vandross sjöng i många mindre kända grupper, Mascara som hade en liten hit med "See you in L.A", Soireé tillsammans med Jocelyn Brown och Sharon Redd, och Charme som gjorde en finfin version av Totos "Georgy Porgy".

1980 sjöng han med gruppen Change och de fick en stor hit med låten "The glow of love", som även var med på soundtracket till den finfina filmen "The last Dragon". Den låten sa Luther själv att det var den vackraste han någonsin sjungit.
Tanken var att Luther skulle vara med på den mycket framgångsrika uppföljaren men producenten betalde för dåligt. Dock sjöng han ändå in bakgrunder till skivan, men ingen sololåt.

1981 gick han solo och slog igenom stort med "Never to much" som han skrivit själv, vilken gick upp till en förstaplats på RnB-listan och sålde bra. Denna och de kommande skivorna skrev och spelade han in tillsammans med den otroligt duktiga basisten Marcus Miller.

Lyssna nu på denna sköna pärla med kryddad med socker.
Det är smörigt, det är glatt, det är underbart!
En femma till den som vet vem som spelar gitarr på låten.



I många år led Luther av Diabetes och 2003 drabbades han av en stroke i sitt hem på Manhattan.
Han hade just lagt de sista sångspåren på sin mest framgångrika platta, "Dance with my father".
Han vann ett gäng Grammys för denna skiva men var så trött och sjuk att han inte orkade komma på utdelningen utan skickade en videohälsning hemifrån där han sa: "Whenever I say goodbye it's never for long because I believe in the power of love". han gjorde ett kort framträdande på Oprah samma år, sedan dess sågs han aldrig mer i rampljuset. Den första juli 2005 dog han av en hjärtattack.

Luther Vandross – Sugar And Spice (I Found Me A Girl)

Thin Lizzy - Frankie Carroll

Världens bästa stråkar!
Här har vi mina gamla favoriter Thin Lizzy i en lite annorlunda låt, om man jämför med resten av skivan Nightlife som låten kommer från.
En liten kort melankolisk ballad som låter orkesterdelen och pianot tala mer än skrikande gitarrer.
Lyssna på stråkarna, så underbart släpande samtidigt som dom bygger upp hela låten.
Pianoslingan som går genom hela låten är lysande!

Thin Lizzy – Frankie Carroll

Leroy Hutson - Lucky Fellow

Världens bästa Leroy!
Det här är nog en av de mest underskattade soulartisterna på 70-talet.
Rolling Stone Magazine kallar honom "The best kept secret of seventies soul".
Kompositör, producent, arrangör, instrumentalist och oerhört talangfull artist.

Började sin musikaliska karriär med att sjunga i en vokalgrupp, men kom in på soulen när han började plugga till tandläkare på universitetet.
Leroy var även rumskamrat med Donny Hathaway på univeristetet i 3 år ochs krev "The Ghetto" tillsammans med honom. På samma campus hängde även Roberta Flack och Herbie Hancock

Tillsammans med Donny sjöng han i The Mayfield singers, som släppte en singel för Curtis Mayfield 1967.
1971 ersatte Leroy Curtis Mayfield i The Impressions, på Donny Hathaways rekommendation,  och spelade in två album med gruppen.
73 gick herr Hutson solo och började spela in skivor på Curtom-labeln. genom åren har han spelat in åtta album och haft tretton singlar på listorna.
På många av sina inspelaningar är det Leroy själv som står bakom de flesta av instrumenten.

Som producent har han jobbat med bland annat Roberta Flack, The Natural four, Linda Clifford och Arnold Blair som vi hört på min blogg tidigare.
Han son JR Hutson har jobbat med bland annat Jill Scott och Musiq Soulchild.

Och nu till låten för idag.
Lyssna på hur otroligt bra producerad den är.
Ja, självklart också hur bra den är!

Han är idag aktiv igen efter många år i skuggan av musikbranschen, och gjorde för ungefär ett år sedan bejublade framträdanden i London. Han har sedan 70-talet haft en "Leroy-kult" som följt varje steg han tagit. Leta upp honom på Youtube och lyssna på liveframträdandena från London. det låter riktigt riktigt bra.

Leroy Hutson – Lucky Fellow - Original

Ray Godfrey - I gotta get away from my own self

Världens bästa Ray!

Här har ni en galet bra låt en av kille som inte så många känner till.
Självklart finns det inte så mycket information om honom heller.
Han har spelat in ett gäng singlar men ingen har blivit något att hänga i granen, men lyssna här!

Låten spelades även in av Millie Jackson 1972, men jag gillar Rays version bättre, även om Millies även den är riktigt bra.

Hittar inget youtubeklipp, men ni får ju en fin bild på singelen så det borde räcka.

Lyssna på Spotify istället.

Ray Godfrey – I Gotta Get Away From My Own Self

Aretha Franklin - My Way

Världens bästa Aretha gör det igen!

Även idag ett kort inlägg, men inte desto mindre en galet bra låt.
Jag har ända sedan jag började lyssna på soul alltid älskat Aretha. Hennes röst smeker, river, skär djupa sår, tröstar och lever verkligen sitt eget liv. Inte undra på att hon kallas "The Queen of Soul".

Här har vi en tolkning av "My way" som skulle varit med på albumet "Spirit in the Dark", men som av någon anledning inte togs med.
Originalet till låten är "Comme d'habitude" som skrev av fransoserna Claude Francois och Jacques Revaux.
Frank Sinatra hade hört låten på frnaska och ville ha hjälp att få till en bra version på engelska. David Bowie presenterade en text han hade skrivit men den gillade inte Frank. Bowie blev sur och använde sig själv av texten som blev "Life on Mars?" Paul Anka skrev en helt ny text och det är den tesxten som är den versionen vi känner till.

Men nog om detta.
Lyssna här.
Sjukt bra!
Det härligt att höra hur hon tillsammans med bandet bygger upp låten hela tiden. Bandet är inte mindre än:  The Sweet Inspirations, Billy Preston, Melvin Lastie, Bernard Purdie, King Curtis och kungen på gitarrfills Mr Cornell Dupree.
Och det bästa av allt, man får höra hur aretha sjunger så att rösten spricker när hon tar i på slutet.



Aretha skulle sjungt på sin guddotters begravning i helgen, en tvingades tyvärr ställa in på grund av sjukdom.


Aretha Franklin – My Way - Spirit In The Dark Outtake

Lyn Collins - What my baby needs now is a little more lovin'

Världens bästa låt!

Lyn Collins föddes i Texas 1948 och slog igenom på funk- och R&B-scenen 1972 med låten "Think (about it)". Dock spelade hon in sin första skiva redan vid 14 års ålder, en sång som hette "Unlucky love".

Hon gifte sig tidigt med en karl där i Texas som jobbade som hennes manager och promotor åt James Brown turné.
Hon upptäcktes av James Brown när hon skickde honom en demo vilket innebar att hon kom på hans "väntelista" för att åka och turnera med honom. Dock tog det ett litet tag innan hon kom med på turnen, så hon jobbade med honom som bakgrundssångerska på flera av hans skivor och fick även spela in singeln "Wheel of life". Det var först när den var klar som det öppnades i lucka i showen och Lyn följde med på Herr Browns revue.

"The Female Preacher" kallades Lyn Collins av James Brown. Namnet fick hon av honom när de turnerade på hans Soul revues.
Hon fortsatte att turnera med honom under några tuffa år och spelade  in ett gäng singlar som blev rätt stora framgångar.

Efter att hon lämnade hans soulcirkus jobbade hon som bakgrundssångerska på soundtracken till bland annat tv-serien FAME.

Hon är inte, som många tror, släkt med Bootsy eller Catfish Collins, de spelade och turnerade bara i James Browns band ihop.
Här hör vi en av hennes mer souliga nummer, inte direkt den tunga och råa funk som hon gjort sig känd för. Ja, det är James Brown som sjunger med henne.



Hon fick en liten skjuts upp i sångkarriären i slutet av 90-talet och början av 00-talet då hon turnerade på en del jazz/funk-festivaler i Europa. 2005 var hon på turné tillsammans med sina gamla kollegor Martha High och Marva Whitney.
Hon skulle ute igen på turné till bland annat Lydmar i Stockholm på våren 2006, då jag tänkte lyssna på henne och Martha High.
Tragiskt nog satte hon en matbit i halsen och kvävdes bara några veckor innan hon skulle åka över Atlanten.
Hennes vän Martha High var där med henne när hon avled.

Lyn Collins – What My Baby Needs Now Is A Little More Lovin' - Single Version

The O'kaysions - Girl Watcher

Världens bästa Blue eyed soul!

Här har vi ett underbart exempel på ett one-hit-wonder.
Catchy refräng och glada tongångar.

Gruppen bildades i slutet av 50-talet i North Carolina under namnet The Kay's.
Man skulle kunna tro att de kom från västkusten i USA om man bara lyssnade på deras musik.
Det är väldigt mycket beachpop blandat med blue eyed soul.

De släppte singeln "(I'm a) Girl watcher" 1968 och den sålde över en miljon exemplar, inte illa pinkat.
De spelade efter det in ett abum men det sålde inte så bra och senare samma år splittrades gruppen. dock stannade tre av originalmedlemmarna kvar och kramade det sista ur The O'kaysions fram till 1970.
2003 återförenades originalbandet för att spela på en prisutdelning där de skulle in i Carolina Beach Music Awards Hall of fame. Det ni!

Känns som en sommarlåt att nynna på i ljumma vindar vid havet och en kall öl i näven.
Är det inte en av killarna i Grotescogänget som spelar trummor?




Det turnerar ett O'kaysions i USA, men det är bara en av originalmedlemmarna kvar.
Du kan boka gruppen till skolavslutningar samt andra trevliga och festliga partyn, enligt gruppens hemsida.

The O'Kaysions – Girl Watcher

The Younghearts - Wake up and start standing

Världens bästa bygg!

Idag blir det ett kortkort inlägg.
Bara lyssna på det här.
Hör hur låten bygger och bygger, växer sig större och större.
Halt magiskt!
Det måste vara världens bästa låt, lyssna!



Den här låten finns tyvärr ej på Spotify.

War - Why can't we be friends

Världens bästa krig!?

Grunden till WAR lades i början av 60-talet i Long Beach i Kalifornien.
De hette då inte WAR utan gick under namnet The Creators. de spelade en mix av rock, funk, jazz, latin, soul och reggae. De spelade in några singlar på som inte gick något vidare. De bytte 1968 namn till Nightshift (eftersom en av medlemmarna jobbade natt på ett skrotupplag) och började uppträda som band till sångaren och amerikanske fotbollsspelaren Deacon Jones.
Producenten Jerry Goldstein fick upp ögonen (och öronen) för gruppen och satte ihop dom med den gamle Animals-sångaren Eric Burdon. De släppte rätt många plattor och singlar, flera mycket framgångsrika.
De turnerade även flitigt i både USA och Europa och var kända för sina fantastiska live-framträdanden.

De som många inspirerades av Star Wars framgånger och 1977 släppte de skivan med det passande namnet Galaxy.

1975 släppte de albumet "Why can't we be friends" från vilket dagens låt är hämtad.
En glad låt som man gärna sjunger med i eftersom frasen "Why can't we be friends" hörs över 40 gånger.
Låten spelades i rymden när NASA sände upp den då sovjetiska kosmonauter och amerikanske astronauter möttes i rymden.
Fint va?



Gruppen finns faktiskt just nu i två olika version. en som kallar sig WAR, vilken innehåller endast en av originalmedlemmarna, Lonnie Jordan. Den andra gruppen, som innehåller de flesta av originalmedlemmarna kallar sig Lowrider Band, taget efter deras mest kända låt. detta på grund av att de ville bli fria från det hårda kontrakt som gruppen skrev med Jerry Goldstein för många år sedan (Goldstein äger rättigheterna till namnet WAR).
Båda dessa grupper turnerar en hel del över världen.
Lite kul att det är en splittrad grupp, samtidigt som låten vi ska lyssna på heter...

War – Why Can't We Be Friends

Razzy - I hate hate

Världens bästa Razzy!
Dags för lite kärlek istället för allt hat i världen?
Här har vi den underbara mixen av country och Blue eyed soul.
Så otroligt bra!

Rasie Michael "Razzy" Bayiley föddes på en lantgård i Alabama 1939. Fram till hans tonår hade hans familj inte ens någon el i den gamla gården. Han är så gott som självlärd på munspel och gitarr. När han var runt 14 var han tillsammans med några skolkompisar med i Future Farmers of Americas skolband. Det var där han fick upp intresset för musiken. Deras lärare gillade inte att de tjänade pengar på att spela, så han sa till uppdragsgivarna att inte ge dom några pengar, eftersom de tyckte det var så kul att spela på alla fester. Men till slut kunde de tjäna lite pengar på sin musik.

Direkt efter att skolan var klar gifte han sig och blev pappa.
Detta gjorde att han inte kunde satsa så mycket på musiken, men han spelade lite då och då på olika honkytonk-syltor i Georgia och Alabama.

1966 tog han mod till sig och gick till skivbolaget RCA med en packe låtar.
Razzy fick spela in en skiva men den blev ingen direkt framgång.
Han fortsatte med ett par andra grupperingar men inte heller då kom framgången.
Dock blev det framgång när han spelade in den här låten vi ska höra idag.
Hela albumet sålde ungefär en halv miljon exemplar, och detta innan storbolaget MGM köpte upp rättigheterna och gav ut det igen. dock slog aldrig låten igen som singel.
Han är mest känd som countryartist, och har genom den muskekn vunnit många priser, men som soulartist blev det ingen större framgång.

Lyssna på kärleksbudskapet!



Jag slänger med en kort bonus på en annan av hans stora hits. Finfin countrysoul.



Razzy bor idag utanför Nashville tillsammans med sin fru som hjälper honom att ta hand om managementet för den egna labeln SOA Records.

Razzy Bailey – I Hate Hate

Don Thomas - Come on train

Världens bästa modern soul!

Don Thomas släppte denna fantastiska låten i mitten av 70-talet.
Han var mellan åren 1969-71 medlem av The Drifters, som drog fulla hus var dom än uppträdde.
Dock blev hans solokarriär inte lika lyckad.
Denna singeln var typ det enda han gav ut.
Men sicken pärla, eller hur?
Den bara bygger och bygger. Ren magi!



VISA använde sig av en mixad version av denna låten i en reklamfilm.
Det är en väldigt speciel dans av Bill Shannon.



Don Thomas – Come On Train - Original Mix

RIP Whitney

RIP Whitney Houston.

En av världens bästa röster har tystnat.
Hon är den mest framgångsrika och mest prisbelönta av alla kvinnliga artister genom alla tider.
Den enda artist som har haft 7 raka ettor på Bilboards top 100.
Hennes singel " I will always love you" är den mest sålda singeln av alla kvinnliga artister någonsin.
Hennes kristallklara brösttoner var och är det ingen som kan nå.

Bland alla rekord har hon även publikrekordet på Scandinavium, det ni!

Här en tidig bild med hennes mor och far.

Med soulsångerskan Cissy Houston som mor, kusinerna Dionne Warwick och Dee Dee Warwick samt Aretha Franklin som gudmor kan man inte bli annat än en otrolig sångerska och artist!

Hennes svängigaste låt måste vi ju höra, så underbart färgglad video!


Här kommer hennes finaste låt enligt mig, smörig ja, men oj vilken kraft det är i låten.
Kolla efter låten när man ser hur stolt hennes mamma Cissy är.



Här kommer samma låt med Aretha fast ett årtionde tidigare



Whitney Houston – I Wanna Dance With Somebody

Whitney Houston – Greatest Love Of All

Kim Weston - Helpless

Världens bästa Kim!
Agatha Natalie Weston föddes i Detroit 1939.
Hon är väl mest känd för allmänheten för sina duetter med Marvin Gaye, men hon har även fått till ett par hits själv med "Take me in your arms" och "Helpless".

Hon växte upp i Detroit och började sjunga i sin kyrkas gospelkör redan i treårsåldern. I tonåren turnerade hon med en gospelgrupp

1963 signades hon till Motown och spelade in två album på dentta skivbolag. Några år senare gifte hon sig med prudcenten Mickey Stevenson. De lämnade senare motown för MGM och det blev en segdragen tvist om uteblivna royalties som Kim ansåg sig ha rätt till under åren på Motown.

Hon spelade in några album på MGM men inget av dom blev vidare framgångsrika.
Lite senare spelade hon in på lite blandade skivbolag.
Ingen av de inspelningarna blev heller någon större framgång.

Senare gjorde hon även ett album med duetter tillsammans med Johnny Nash, men det floppade också.
Efter det smet hon iväg till Israel en stund och fortsatte spela in skivor när hon kom tillbaka till USA. Hon satsade mer på att jobba mer med konstprojekt och välgörenhet istället för musiken.

En lite lustig/tragisk anekdot är att hon tackade nej till "Dancing in the street", som efter hennes nej gick till Martha Reeves & The Vandellas. Alla vet ju vad som hände med den gruppen sen, de slog igenom gigantiskt. Hon grämde sig nog lite efter det felaktiga strategiska beslutet från hennes sida.

Men nog om detta, lyssna nu på denna soulstänkarn!
hon sjunger ju helt magiskt!



Nu det senaste jobbar hon som DJ på en radiostation i Detroit och turnerar lite sparsamt tillsammans med några andra damer från Motown när tillfälle ges.


Kim Weston – Helpless

Prince Philip Mitchell - I'm so happy

Idag kommer världens bästa låt direkt från ett snöigt och kallt Ankara.
Kan väl inte direkt rekommendera denna staden, om man inte gillar stora pampiga regeringsbyggnader.
Men visst, de kan ju ha sin charmibland...not!

Nog om detta, för att muntra upp mig och er kommer här en fantastiskt glad låt som handlar om just glädje.
Fint va? Skriven och inspelad av en av de mest underskattade soulsångarna någonsin.

Prince Philip Mitchell föddes i Kentucky och är mest känd som kompositör till bland annat Mel & Tim, Millie Jackson, Candio Staton, Joe Simon och Norman Connors.
Sin egen karriär gick aldrig så bra, som bäst kom han upp på top 40 på R&B-listan.
Dock spelade han in några skivor skivor Atlantic.
Han trakterar både piano och gitarr och jobbade som ett tag som dansare.
Han jobbade mycket med artister somn sjöng southern soul, men hans eget sound var mer modernt, Philly, Chicago eller NY.
Lyssna på glädjen han sjunger om, eller till rättare sagt, till sin käresta.
Visst är det fint?
Och visst blir du glad en kall vinterdag som denna?
Mumma!







Han lämnade skivindustrin 1979 då han blev helt desillusionerad av discovågen som välde in över världen.
Dock åtekom han 1986 för skivan "Devastation" på labeln Ichiban.

Prince Phillip Mitchell – I'm So Happy - Remastered Album Version

Relations/Shirley Jean Womack - People make the world a better place

Världens kortaste inlägg kommer idag för jag är i ett regnigt Istanbul.
Shirley Jean Womack och The Relations var med på James Browns turnéer under 60-talet.
Något vidare känd blev hon aldrig.

Lyssna på det här, det är bäst!




Relations – People Make The World A Better Place

Ann Sexton - You're losing me

Världens bästa låt!

Ann Sexton, eller Mary Burton som hon egentligen heter, föddes 1950 i South Carolina.
Sin röstskolning fick hon som så många andra i kyrkan.
Hon spelade in en ett gäng singlar och några album på lite olika bolag, men det var ingen som blev någon stor hit i USA.
Dock har hon sedan många år varit en av de mest populära artister på "Northen soul"-scenen, men hon försvann från musiken 1978.
Hon bytte yrkesbana helt och blev lärare för barn och ungdomar med problem i Bronx.

30 år senare "hittades" hon av Sonny Hudson, en kollega till henne på skolan där hon jobbade i New York.
Han tillsammans med en tysk dj och promotor övertalade henne att börja uppträda igen och 2007 stod hon på scen för första gången på Baltic Soul weekender i Tyskland.
Hon har aldrig direkt kunna tjäna några pengar på sin musik, på grund av bland annat dåligt skrivna kontrakt och uselt management.
Helt ovetande om sin popularitet här i Europa han hon jobbat utanför musikbranschen.
Sicken tur att hennes kollega snokade upp vem hon var egentligen.

Hennes torra lite trötta stämma, med värme som sprider sig.
Fantastiskt, det måste vara världens bästa låt!



Varje år återkommer hon till Baltic Soul weekender, så passa på att åka dit i april, då hon är där nästa gång.
2010 spelade hon in sin första singel på 30 år, "Rising up".
Enligt uppgift håller hon som bäst på att spela in ett nytt album.

Ann Sexton – You're Losing Me

Bloodstone - Never let me go

Världens bästa Doo-Wop!

Blooodstone hette egentligen först the Sincerers, som fem goa gubbar startade i high school i Kansas City.
De turnerade runt ett gäng år, tills de, vilket var lite annorlunda till skillnad från andra band, lärde sig spela instrument långt efter sitt första genombrott, och flyttade till Los Angeles.

Dock funkade det inte bra, inga skivbolag verkade intresserade av vad de hade att erbjuda, så helt sonika flyttade gruppen till London där de rätt så snabbt fick napp.
1973 släppte de sin första skiva "Natural High", vilket även var titeln på Bloodstones första singel. Denna gick upp till en fjärdeplats på RnB-listan och en tiondeplats på pop-listan.
Äntligen hade de funnit framgång.

1975 fick gruppen chansen att spela in en film, och inte kunde de tacka nej till det fina erbjudandet.
Den hette "Train ride to Hollywood" och anses av många vara den roligaste blaxploitationfilmen som gjorts. Det är bröderna Marx-slapstick kombinerat med bra musik.
Bloodstone gör en resa i musikhistorien för svart vokalmusik, från The Mills Brothers till The Coasters till sig själva.

"Never let me go" som vi ska höra nu är en underbar smörig låt som bara stiger och stiger.
Fantastiska harmonier och falsetter som smeker dina öron.
Det är mjukt, det är vackert, det är nog det bästa du hört!




Gruppen hade en hit igen 1982 med låten "We go a long way back" men efter det försvann Bloodstone i musikhistoriens dimma  då de upplöstes 1984.


Bloodstone – Never Let You Go - Single/LP Version

Alice Clarke - Never did I stop loving you

Världens bästa Alice!

Här har vi ännu en i mängden av de otroligt bra artister med galet sköna låtar som aldrig kom fram och blev något, trots att de är så fantastiskt bra.
Hon föddes i Brooklyn och spelade endast in 15 låtar mellan åren 68-72.
Alice Clark spelade bara in ett helt album, som kom ut 1972.

Ja, det är ungefär allt som vi vet om denna artist.

Skivan är inspelad på labeln Mainstream som grundades av jazzproducenten Rob Shad.
Killen som gjort orkesterarrangemangen på denna skiva heter Ernie Wilkins och har bland annat jobbat med sådana som Count Basie, Dizzy Giliespie, Cannonball Adderly, Dinah Washington, Oscar Peterson och Buddy Rich för att nämna några hälkända killar och tjejer.

Jazzfeeling och lite storbandsblås.
Bubblande bas som pumpar igenom hela låten.
En refräng som får mig att jubla.
Denna mystiska kvinna som lämnar oss med sådana låtskatter vill vi ju veta mer om, men nej, det får vi inte.
Det är därför jag tvingas kapitulera för denna fantastiska låt!



Enligt vad jag har kunnat luska fram avled honom för några år sedan.

Någon som vet något mer om henne?

Alice Clark – Never Did I Stop Loving You

Friends of Distinction - Love or let me be lonely

Världens bästa refräng!

Friends of Distinction (jag vet, ett rätt udda gruppnamn) grundades av Harry Elston och Floyd Butler, efter att ha hoppas av Hi-Fi, Ray Charles band 1966.
Elston och Butler rekryterade Jessica Cleaves och Barbara Jean Love och efter några månader i replokalerna såg gruppen dagens ljus 1968.

De började turnera lokalt i Los Angelesområdet med hjälp av sin välkände manager, det gamle fotbollsproffset Jim Brown. Han hjälpte dom även att fixa skivkontrakt med RCA.
De släppte en första singel, en cover på Hugh Masakelas "Grazing in the grass" och den blev en hit.
Några månader senare var det dags för nästa hit, denna gången var det singeln "Going in circles" som var populär.

1970 släpptes den tredje singeln som kom högt upp på listorna, "Love or let me be lonely".
De fick lite problem med gruppdynamiken efter några år och Jessica Cleaves och Barbara Jean Love lämnade Friends of Distinction.

I mitten av 70-talet splittrades gruppen då Elston och Butler bestämde sig för att gå skilda vägar.
De pratade inte med varandra på många år.
När det slutligen rökte fredspipa ihop dog Floyd Butler av en hjärtattack, i Elstons armar.
Precis innan han dog hade han fått Elston att lova att sätta ihop gruppen igen, vilket han lyckades med 1996, dock ej med de andra originalmedlemmarna.

Lyssna nu på denna lilla soulpoppärla som bubblar fram i refrängen.
Helt magiskt!





Den nya versionen av Friends of Distinction turnerar fortfarande land och rike runt (mestadels i USA) till allas stora glädje.

The Friends Of Distinction – Love Or Let Me Be Lonely - Digitally Mastered - May - June, 1988

Natalie Cole - This will be (an everlasting love)

Världens gladaste låt!
Det måste det vara, eller var det "Higher and higher" med Jackie Wilson? Vad vet jag, men sjukt glad är den iallafall.

Natalie Cole föddes bokstavligen rakt in i en musikkarriär, då hennes mor var jazzsångerska i Duke Ellingtons orkester och hennes far var den legendariske jazzcroonern Nat King Cole.

Hon hon var sex år gammal sjöng hon på sin pappas julskiva och började i skolåldern att uppträda själv.
När hon startade ett eget band efter att hon tagit examen var hon en väldigt populär bokning, tills arrangörerna av konserterna insåg att hon inte sjöng sin pappas låtar utan mer R&B och soul.
En kväll när hon uppträdde, hörde två producenter henne sjunga och de berättade att hon borde ge ut skivor, med dom såklart.
Men det var problem att få henne signad till något skivbolag. Alla bolag tackade nej, tills de frågade Capitol Records, där hennes far hade varit kontrakterad. De tackade ja och släppte just denna låt som hennes första singel. Den gick direkt upp till förstaplatsen på R&B-listan och upp till plats sex på poplistan.

Hör och se hur det bara bubblar glädje ur Natalie när hon sjunger.
Fantastiskt!




Natalie hade under hela 70- och 80-talet haft svåra drogbekymmer.
Hon använde både heroin och crack under långa perioder.
Detta har gjort att hon haft stora leverproblem som slutat i att hon varit tvungen att transplantera levern.
Dock är Fru Cole nu återställd och jobbar vidare.
Ni kanske har sett henne som patient i Grey's Anatomy?


Natalie Cole – This Will Be (An Everlasting Love)