Hammer - Tuane

Världens bästa groove!
Här kommer den otroligt okända gruppen Hammer, som endast har spelat in en skiva, med samma namn som gruppen.
Det är scat, det är orglar, det är många solon, det är percussions, det är mumbojumbo-sång. Kort och gott, det är fusion.

Men antagligen är det den svängigaste fusion du någonsin kommer att kunna höra.
Hammer består av sångaren John DeRoberts, gitarristen Jack O'Brien, bassisten Richie McBride, keyboardisten Norman Landsberg och trummisen John Guerin.
Denna låt vi hör här är skriven av keybordisten Norman.

Gruppen bildades i området kring S.F 1969 och 1970 fick dom chansen att spela in ett album.
Det fick bra kritik med kommersiellt var det ingen höjdare. De uppmärksammades av den legendariska konsertpromotorn Bill Graham.
De fick ofta jobba som förband till större akter men slog aldrig igenom.

De spelade även in ett andra album men det släpptes aldrig.
Efter en kort tid splittrades bandet, och några av medlemmarna började jobba som sessionsmusiker åt bland annat Pointers Sisters.
Njut!


Hammer – Tuane

Sly and the Family Stone - Family affair

Världens bästa skrik! Som såklart också är världens bästa låt!
Fast hela låten är grym...men alldeles när låten tonar ut, då kommer det, skriket briserar och allt känns fulländat.

Sly & The FamilyStone var den första stora mångkulturella gruppen i USA. Det slog igenom 1967 och hade många banbrytande hits eftersom de fick lyssnare från flera olika grupper av befolkningen.
Få grupper eller artister har påverkat den moderna pop, soul, funk, rock, RnB eller hip hop-scenen så mycket som just Sly & The Family Stone.
Vad som kännetecknade gruppen, förutom de ständiga bråk och utbytandet av bandmedlemmar är den bubblande energi och upptäckarlusta som man kan hitta i nästa varje låt, i alla fall på de album som gjordes fram till 1973. De tog in olika sorters musikinfluenser som aldrig tidigare blandats på detta sätt. Kyrkorglar, funkbas (eller rättare sagt pre-funk eftersom funk ännu inte fanns), psykedelisk rock, wah-wah-gitarrer, Motowns soulpop, stax, de hade fyra olika lead singers och ibland var musiken inspirerad av Broadway musikaler.

Något annat som Sly Stone är känd för är att ha gått på kokain de senaste 40 åren. Att han fortfarande lever är ett mirakel i sig, eftersom hans festande från genombrottet och och fram till 80-talet ligger i samma nivå som Ozzys makabra levenerne.
Gruppen delades snabbt upp i två grupperingar och de anlitade lokala gangsters som livvakter och några av de skötte även grupppens ekonomi, vilket kanske inte var det smartaste draget.

Självklart ledde detta så småningom till att bandet splittrades.
Larry Graham skapade sin egen grupp, Graham Central Station, och slog igenom med denna.

Sly själv spelade in ett par album så gott som själv under bandets namn, men det var få från det ursprungliga bandet som var med. Istället tog han in sin kompis Bobby Womack som spelade på inspelningarna.

Efter detta försvann Sly från rampljuset.

Dagens låt är kanske nästan sönderspelad, men oj, vilken låt!
Och glöm inte, lyssna på skriket i slutet av låten när det tonar ut.




Sly har nu de senaste åren återkommit till rampljuset och spleat på några konserter, både i USA och Europa.
Framtiden får utlysa om han kan hålla sig drogfri och om han kan leverera.
Sliten är bara hans förnamn.
Sly & The Family Stone – Family Affair

Linda Clifford - You are, You are

Världens bästa låt fortsätter att visa på de i Sverige ofta underskattade och inte allt för ofta spelade artisterna.

Hur kan någon mostå detta leende vi ser?
Och hur kan någon motstå hennes tolkning av Curtis Mayfields underbara låt som bara växer och växer tills det är en discobomb?

Linda Clifford föddes 1944 i New York, redan som sjuåring sjöng hon professionellt och framträdde rätt ofta i olika tv-shower i NY-området.

Började sjunga jazz i tonåren och turnerade runt med sin egen trio.
Vid sjutton års ålder vann hon Miss New York.
Dock var det först när hon träffade på Curtis Mayfield som det stora genombrottet kom.
Han signade henne till sitt skivbolag Curtom och magin var där.
Linda Fick en hit med "Runaway love" och sen även i duetten "Between you and me baby" tillsammans med Curtis.
Andra framgångsrika låtar för henne var "Don't come crying to me",  "Red light" på Soundtracket till filmen FAME och "Shoot your best shot".

Hon har även jobbat som skådespelerska i filmer som The Boston Strangler, Coogan's Bluff och Rosemarys Baby.

Men självklart är det inte någon av de låtarna vi ska höra här. Utan hennes bästa!
"You are, You are"



Linda lever och frodas.
På senare tid har hon ägnat mest tid åt familjen men även låtskrivande, artister som Gladys Knight, Cher, Gloria Gaynor och Martha Wash.
Hon undervisar även på Roosevelt University i hur man håller tal och framträder inför publik.
De senaste åren har hon åter stigit upp på scenen för att framträda med sina gamla hits och rösten håller än.


Linda Clifford – You Are, You Are - Original

Teddy Pendergrass - The more I get, the more I want

Världens svängigaste låt!
Mannen med så mycket smör i halsen levererar fantastisk dansmusik.

Han började som trummis i många lokala band i Philadelphia innan han upptäcktes av Harold Melvin i The Blue Notes. Där skulle han vara deras nya trummis, men under ett framträdande började Teddy började sjunga med låtarna Harold sjöng, och Harold märkte då hur grymt Teddy sjöng, så han fick helt enkelt skippa trummorna och bli deras frontman.
Blue notes hade svårt att slå igenom, men efter att Teddy började fick deras karriär fart och det fick flera stora hits.

Efter några år blev det inre slitningar i gruppen och Teddy gick solo.
Sicken solokarriär det blev!
Sex st dubbelplatinum på albumsidan genom åren.
Slutsålda konsert över hela världen.
Hans manager upptäckte att det var mest damer i publiken. Managern och Teddy diskuterade ihop ett nytt koncept och det fungerade väldigt bra.
Teddy började köra konserter med bara kvinnlig publik och de blev omåttligt populära.
Det kastades upp mer trosor på scen hos honom än hos Tom Jones.
Så startade trenden med "Women's only concerts".

Han kallades "The Black Elvis" på grund av hans scenkonst, och Teddy var liksom Elvis mycket inspirerad av Jackie Wilson.

"The more I get, the more I want" är skriven av discokungarna McFadden och Whitehead.
Lyssna på den fantastiska basen, otroligt svängig.




På väg hem efter en spelning 1982 kom herr Pendergrass över på fel sida vägen i sin Rolls Royce Silver Spirit och kraschade in i ett träd. Hans medpassagerare kunde kliva ur vraket med endast några mindre skador, men Teddy satt hjälplöst fastklämd i  45 minuter. Han fick en ryggskada och blev förlamad från midjan och ner.
Efter ett år av sjukgymnastik och terapi gjorde han comeback.
Spelade in några skivor som sålde realtivt bra och 1988 kom hans platta "Joy" som blev en hit.
Efter det försvann han från musiken ändra fram till 1996, då han släppte "Believe in love" som av många anses som ett av hans bästa album.

2009 drabbades han av tjocktarmscancer och avled den 13 januari 2010.

Teddy Pendergrass – The More I Get, The More I Want

Timmy Thomas - Why can't we stay together

Hur många hitlåtar känner du till som börjar med ett och ett halvt  minuters långt intro på orgel och trummaskin? Antagligen rätt få. Men här är världens bästa låt som börjar precis med detta.

När den här låten släpptes i slutet av 1972 slog den världens med häpnad. Singeln sålde 2 miljoner exemplar runt om i världen,  folk blev som galna när den spelades i USA det året och han fyllde konsertlokaler.

Herr Thomas började spela orgel i pappans kyrka och startade sitt första band i high school.
När han skulle ner till Tenessee för att gå på college hängde han en del med folk som gillade soul och började jobba som studiomusiker för STAX  där han bland annat hoppade in för Booker T när han inte kunde. Han var även studiomuiker för James Carr och O.V Wright på Goldwax.

Timmy studerade  sedan jazz på Indiana University under Donald Byrd och Woody Herman.
För att få ihop pengar till böcker när han studerade modellade han lite, som  bilden vi ser ovan som är från en katalog för en klädkedja i USA.

Han flyttade till Florida och jobbade som musiklärare samtidigt som han drev en nattklubb. Det var då han testade "Why can't we live together" inför nattklubbspublik, märkte att den funkade, och skickade in demon till TK-bossen Henry Stone.
Först tänkt producenten lägga på full  orkester på hans råa härliga låt, som dessutom är en av de första med trummaskin, men tack och lov gjorde han inte det.

Versionen vi ser här och hör är en live-version som är lite annorlunda än originalet, med en mycket konstig danserska. Blunda och njut istället :)




Jobbade sedan som producent för LaFace records och sessionmusiker för artister såsom Gwen McRea, Blowfly och KC & The Sunshine band.

Såhär kanske det skulle låtit om det var full orkester med på inspelningen (denna är från en live-inspelning i Frankrike

Timmy Thomas – Why Can't We Live Together

Phil Lynott - The man's a fool

The Rocker!
Världens bästa rocker går solo och lägger på diskobas, FANTASTISKT!

Philip Parris Lynott.
Sångare, basist och frontman i Thin Lizzy spelade in två soloalbum i början av 80-talet.

Sångare i ett rock/hårdrocksband, men med en soulröst. Så mjuk och samtidigt sjukt cool.
Men han var även familjefar och poet med två publicerade samlingar.

Hans grupp, Thin Lizzy var framgångsrika över hela världen, men lyckades aldrig slå igenom ordentligt i USA vilket Phil kände som ett stort misslyckande genom sin hela karriär.
Philip skrev merparten av gruppens låtar på deras studioalbum.
Phils låt "Yellow Pearl" från albumet Solo in Soho var titelmelodi påtill programmet "Top of the pops" mellan 1981-1986. Thin Lizzy uppträdde där hela 26 gånger.
Njut av svänget!





På juldagen 1985 kollapsade Phil i hemmer och fördes till sjukhus.
Han dog den fjärde januari 1986 efter att många organ i hans kropp slutat fungera på grund av hans tunga drogmissbrukande genom åren.


Phil Lynott – The Man's A Fool

Etta James - I rather go blind

Världens bästa låt i två version lagom till storhelgen.
Båda versionerna är att dö för!

Första versionen på Youtube-klippet är ett liveframträdande tillsammans med Dr John.
Det som är så fantastiskt är hur känsligt Jamesetta Hawkins, eller Etta James som hon kallades, sjunger, trots att hon skojar en del i framträdandet.
Njut av hur rytmiskt hon behandlar textraden om reflektionen i glaset.
Andra versionen är originalet som det spelades in. Även den helt magisk.
Trots allt tragiskt som hon varit med om sjöng hon bäst! All den smärta och ilska hon kände lade hon in i sången, och lyfter den ett flera snäpp uppåt.

Låten var väldigt populär och har varit en av Ettas signaturmelodier.
Etta skrev texten tillsammans med sin polare som då satt i fängelse, men av skatteskäl sattes en annan kollega som upphovsman till texten.

Etta är nog en av de artister som levt det håradste livet. Hennes mamma som hon inte hade så mycket kontakt med födde henne endast 14 år ung. Pappan var okänd men han ryktas vara vit. Uppfostrades av hennes sånglärare redan i femårsåldern då hon tvingades upp på nätter att sjunga för hans vänner, när de efter långa festnätter kom hem. Ville hon inte sjunga slog han henne tills hon sjöng. Tungt drogberoende i unga år fram tills hon var i 50-årsåldern.

På scen var hon orädd och framträdandena ofta på gränsen till obscena. Hon var mycket rapp i käften.





I januari i år fick hon diagnosen leukemi och genomgick behandling.
Trots detta kämpade hon och gav ut ett sista album, "The Dreamer", 2011.
Den 23 december i år, bara för några dagar sedan, skickades hon med ambulans till sjukhuset och är under konstant uppsikt, då cancern har spridit sig. Hon ligger nu i respirator.
Tyvärr han denna fantastiska artist inte lång tid kvar att leva.


Etta James – I'd Rather Go Blind

BB King & Friends – I'd Rather Go Blind (Samma version som i youtube-klippet)

Jussi Björling - O Helga natt

Världens bästa låt alla kategorier!

Kraften!
Såååååå mäktig.

När Jussi tar i, först då är det jul!

Redan som barn turnerade han i Sverige och USA med en familjekvartett ledd av sin far David Björling, detta höll på i ca elva år, och då hade han redan hunnit bli vuxen och skaffat barn.

Operadebuten skedde i Stockholm på Kungliga operan. Sen gjorde han succe på Carnegie Hall, Metropolitan Opera, Royal Opera House i London och La Scala i Milano.

Hans son Rolf blev en framgångsrik tenor (dock inte lika framgångsrik som sin far) och hans barnbarn Raymond "ärvde" även han "Björling-soundet".

En kväll precis innan Jussi skulle gå in på Royal Opera House i London och framföra LA Bohème fick han en hjärtattack. Han slutförde konserten men blev aldrig frisk igen. Ett halvår senare avled han på Siarö i Sverige med förstorat hjärta.

Men rösten kommer alltid att finnas kvar bland oss.




Jussi Björling – O Helga Natt

Richie Havens - Going back to my roots

Här kommer han, Richie Havens, sätter sig på sin barstol, fingrarna fulla med stora ringar och är såå cool! Kallare finns inte!
Och sen startar det...groovet byggs upp och det bara växer och växer.
Magiskt!

Richie föddes i Brooklyn och startade redan som barn doo-wop-grupper i kvarteret, men flyttade till i tjugoårsålderns till Greenwich Village där han kände att han fick mer artistisk stimulans.

Hans rykte som artist spred sig och efter att ha spelat in två album fick han kontakt med Bob Dylans manager Albert Grosman. Han släppte det rätt så framgångsrika albumet Mixed Bag på vilket hans skrev några låtar till sammans med skådisen Louis Gossett Jr.


Men det var på Woodstock som han slog igenom stort för allmänheten.
Han var planerad som nummer fem i spelordningen men de artisterna innan honom var försenade så han fick gå på först.
Det slutade med att han spelade i nästan tre timmar och blev inropad igen och igen och igen och igen.
Till slut hade han inga inrepade låtar kvar att spela, så han tog en gammal spiritual "Sometimes I feel like a Motherless Child" och bytte ut en del ord och sjöng "Freedom!"
Men, det vi ska höra nu är en låt skriven av Lamont Dozier, Going back to my roots.
Denna version spelade Richie in 1980 och den blev så smånigom en populär låt på den gryende housescenen.
Fantastisk!





Richie Havens – Going Back To My Roots

The Elgins - Heaven must have sent you

Här är den, världens bästa låt, och jag menar det verkligen!
Innan Motown blev för smöriga skapade de såhär bra saker.

Problemet med The Elgins är att det funnit så många The Elgins, redan innan de slog igenom. Även The Temptations kallade sig för The Elgins ett tag. De The Elgins som jag menar här, var en trio, bildades i Detroit 1962 under namnet "The Downbeats" och spelade in lite sporadiskt för Motowns underetiketter. Det var först 1966 som de utökades till en kvartett med vokalissan Sandra Edwards (aka Sandra Mallett). De tog då namnet The Elgins efter att The Temptations-versionen hade bytt namn till just The Temptations.

Första singeln de släppte var Darling Baby, som blev rätt så framgångsrik.
Men deras allra bästa låt släppte de som andra singel, och det är den låten vi ska lyssna på här.
Heaven must have sent you är ett mästerverk!
Självklart är låten skriven av den galet framgångsrika låtskrivartrion Holland/Dozier/Holland.

Tyvärr splittrades gruppen redan 1967.

1971 släpptes låten igen och kom då upp till 3e plats på engelska singellistan.





The Elgins – Heaven Must Have Sent You - Single Version (Mono)

Bohannon - Let's start the dance

Det är lill-lördag och vad passar inte bättre då än en danslåt...och inte vilken danslåt som helst utan världens bästa danslåt! Varenda gång jag har spelat denna låt ute på dansgolven så blir folk som tokiga. Groovet, rytmen och det läckra breaket driver låten framåt och får folk att dansa sig svettiga.

Hamilton Bohannon föddes i Georgia 1942 och kom att bli en av föregångarna i discovågen på 70-talet.
Han utbildade sig till musiklärare och jobbade som det i några år innan han blev trummis i ett band som innehöll bland annat Jimi Hendrix på gitarr.

1965 upptäcktes han av Stevie Wonder och blev hans livetrummis samma år på turnéerna.
Hamilton jobbade med Stevie ett par år och imponerade till den milda grad på Motown ledning, att han blev deras förste bandledare som hade ansvar för alla deras toppartisters liveframträdanden och liveband.

När Motown valde att flytta sin business till LA valde Hamilton att stanna kvar i Detroit och startade sitt eget band. Där utvecklade han sin speciella stil med tung bas, mycket rytm i gitarrspelet samt mängder av percussions och trummor.

1978 släppte han albumet Summertime groove där hans största hit "Let's start the dance" fanns med på. Låten kom upp i toppen på Billboards R&B-lista (9:a). I den sjunger Carolyn Crawford, som han fortsatte att producera på hennes egna album.

Njut, och dansa!





Bohannon – Lets Start the Dance

Stretch - Why did you do it

Ja, nu undrar kanske in hur en arab med bas kommer in i det hela?

Här har vi en sjukt släpig och skön låt av två relativt så okända killar som kallade sig Stretch.
Låten spelades in 1975 och blev en hit, hamnade på plats 16 på toplistan i USA.

Men det började med ett fiasko.
Bandet sattes ihop med hjälp av Fleetwood Macs manager och Mick Fleetwood. Tanken var att gruppen skulle låtsas vara Fleetwood Mac under deras USA-turné, för att de santidigt hade andra åtaganden. Precis innan det hela spektaklet satte igång och åkte iväg på turné hoppade Mick Fleetwood av, och kvar var...ja inte Fleetwood Mac iallafall.
Så publikintresset blev minimalt och fiaskot ett faktum.

Dock revancherade de sig och året efter släppte de låten "Why did you do it" som en attack på Mick Fleetwoods lite tråkiga beteende att svika dom alldeles innan turnéstart.

Bandet spelade in en handfull album och har bestått av många olika musiker. Mestadels studiomusiker och andra kändisar.
Nicko McBrain från Iron Maiden spelade trummor några år i Stretch och hans kollega Jeff Rich från Status Quo spelade även han en tid i bandet.

Alltså, inte så mycket framgång för det här bandet, men vilken låt dom fick till!

Och araben? Det är bara basisten som ville ha lite kul under en videoinspelning.
Paul Martinez heter han.




Stretch – Why Did You Do It - One Two Jazz Mix

Tami Lynn - Mojo Hannah

Ibland hittar man låtar som man rycks med av, man kan helt enkelt inte stå emot.
Första gången jag hörde denna låten var en sådan gång.
Det räckte med ett par sekunder.
Hammandorgeln matar på, in med lite percussions och sen basen.
Sen var jag fast.

Tami Lynn (född som Gloria Brown) är ännu en i raden av relativt okända artister.
Dock hade hon en låt på topplistan i Storbritannien 1971 med låten "I'm gonna run away from you".
Hon upptäcktes av Jerry Wexler i en talangshow 1965 och spelade in ett album. Denna släpptes dock inte förrän 1971.
Mellan dessa år jobbade hon som bakgrundssångerska för ett gäng kända artister, Rolling Stones (Exile on Main Str.), Dr John, Wilson Pickett och Sonny & Cher.

Hon släppte bara två album, ett 1971 och ett 1992.
För ett par år sedan uppträdde hon live på lite olika scener i USA.
Mycket finns inte att få reda på om denna dam
Men oj vad bra hon är!




Tami Lynn – Mojo Hannah

Darondo - Didn't I

Darondo, eller William Pulliam som han egentligen heter, var stor  på 70-talet, men bara i området kring San Fransisco. Rösten är lite Ron Isley möter Al Green.

Det är inte så mycket känt om denne man. Han försöjde sig som hallick vilket han dock förnekar, polade med Sly Stone och spelade in tre singlar. Han öppnade ett antal konsert för James Brown och kom alltid till konserterna i sin vita Rolls Royce.
Men sen det blev det tyst.
Han försvann helt från musiken i 25 år.

Under dessa år reste han över hela jorden och letade efter intressanta saker, var programledare i en kabeltv-show, jobbade med barnprogram och med att hjälpa skadade att gå igen med hjälp av musiken.
I slutet av 80-talet reste han till Fiji där han träffade sin fru.

Skönt släpigt sound med underbara mjuka stråkar.
Hade Darondo satsat på musiken hade han kunnat bli näste Al Green.
Dock såg han på musiken som en hobby och valde bort den för annat.




Nu har han återigen tagit upp musiken och spelar en hel del live.
Här är ett litet smakprov:



Darondo – Didn't I

Barbara Randolph - I got a feeling

Om man ska överdriva lite så kan man säga att alla alster som låtskrivartrion Holland/ Dozier/ Holland är bra. Denna låt är ett av otaliga exempel på dettta.
Försöka att inte ryckas med av glädjen i låten. Det går inte!

Barbara Randolph föddes 1942 och redan som 8-åring spelade hon mot Harry Belafonte i filmen "Bright road". Hon blev ny vokalissa i The Platters 1964 men lämnade gruppen redan efter ett år.
1967 spelade hon mot Spencer Tracy, Sidney Poiter och Katherine Hepburn i "Guess who's coming to dinner".
Samma år skrev hon kontrakt med Motown men släppte bara två singlar, de var inga kommersiella succéer.
Dock var hon en uppskattad sångerska och ersatte den sjuka Tammi Terrell som turnerade med Marvin Gaye.
Hon turnerade även tillsamans med The Four Tops, Gladys Knight and The Pips och Hugh Masakela i en Motown-show.

Hon var 1969 påtänkt att ersätta Diana Ross i The Supremes.

1970 åkte hon till Vietnam och jobbade som fältartist för de amerikanska trupperna.

Detta är en av alla de artister som borde fått komma fram i rampljuset.
Hennes härliga sång.
Den struttiga basgången.
Handklappet.
Magiskt!


I början av 2000-talet gick hon tyvärr bort och är väl mest känd i Northern Soul-kretsar.

Barbara Randolph – I Got A Feeling - Single Version

Jackie Wilson - (Your love keeps lifting me) Higher and higher

Det här nog en av de mest kända låtarna jag kommer ha med i min blogg, kanske en av det mest kända soullåtar som finns, och dessutom världens bästa!

Jack Leroy "Jackie" Wilson Jr. föddes i Detroit i mitten på 30-talet och började tidigt sin artistkarriär.
Han var en av pionjärerna i soulen födelse.
Mr Excitement som han kallades, var känd som en av de största och bästa på scen och kunde få den tröttaste publik att dansa och sjunga med nere i stolsraderna.

Det sägs att Elvis stora förebild på scen var Jackie. Även James Brown, Michael Jackson och Prince har inspirerats av hans otroliga energi på scen.

Som ung hamnade han ofta i trubbel, han gillade inte skolan utan levde sitt liv den hårda vägen och hamnde i rätt tidig ålder i fruktat ungdomsgäng, The Shakers.
Jackie var en väldigt bra boxare, och tänkte bli proffs ett tag. Boxningen lärde han sig på en ungdomsvårdsanstalt.

Under en konsert i södern, där han tvingades spela öfr segregerad publik, hamnade han i bråk där han knockade en polis. Det blev upploppsstämning och efteråt blev han svårt misshandlad av polisen.

Han har även blivit skjuten av en bedragen kvinna endast centimer från ryggraden.
Han kunde dock släpa sig ner till entrén i huset där han bodde och få tag på ambulans.

Berry Gordy skrev många av låtarna tillsammans med Jackie och en Billy Davis.
Hittar som "Reete Petit", "Lonely teardrops"(hans första singel som sålde över en miljon exemplar) och "Night".
För pengarna de fick in på all skivförsäljning startade Berry Gordy Motown Records.

Men nu till det viktigaste.

Det vi kommer få höra nu är nog världens gladaste låt.
Den försiktiga starten, stegringen,glädjen!
Han bara måste får sjunga om det som betyder mest för honom, det som höjer honom till skyarna.
Sen är det ju passande nu i juletid med hans röda dräkt och de fina stövlarna.
Denna version är även lite annorlunda, det är en walking base, vilket gör det väldans svängigt tycker jag. Spotifyversionen har originalbasen.


1975 fick han en hjärtattack på scen just när han sjöng sin hit "Lonely teardrops", slog i huvudet väldigt illa och hamnade i koma i 9 år, från vilken han aldrig vaknade. 1984 dog han endast 49 år gammal.

Vad som är konstigt är att han genom sin karriär, trots den nära vänskapen med Berry Gordy, aldrig spelade in något på Motown.

Jackie Wilson – (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher

Merry Clayton - Gimme shelter

Merry Clayton är nog för allmänheten mest känd för att vara den kvinna som sjunger så fantastiskt i bakgrunden till Rolling Stones "Gimme shelter", eller möjligtvis för att ha sjungt låten "Yes" i filmen Dirty Dancing.

Denna dam föddes i Louisiana på juldagen 1948 och det var så passande tyckte föräldrarna, att hon fick namnet Merry.
Hon har varit bakgrundssångerska för en hop kända artister, Ray Charles (var en av The Raelettes), Joe Cocker, Neal Young, Elvis, Joe Cocker, The Supremes , Tori Amos, Lynyrd Skynyrd (Sjunger bakgrund på Sweet home Alabama) och Carole King.

Hon var på 60-talet med i gruppen Sisters Love som hade ett par hits. Merry var även med i originaluppsättning av The Whos "Tommy" och spelade i tv-serien "Cagney & Lacey".
På 90-taler spelade hon in ett par gospelskivor, vilka tyvärr är väldigt plastiga i ljudbilden.

Om man ska jämföra låtar, vilket man inte ska, men jag gör här ändå, så låter Rolling Stones version från 1969 otroligt mesig om man innan har hört Merry sjunga sin version, vilken hon gav ut ett år senare. Hennes otroligt kraftfulla röst lämnar ingen oberörd. Det är en orkan som drar fram!



Nu får tiden sjunger hon mest gospel samt gör en och annan festivalspelning runt omkring i världen.
Merry Clayton – Gimmie Shelter

Phil Flowers - Everyday I have to cry some

Beatles, Elvis, Rolling Stones och många andra stora artister har spelat in låtar skrivna av Arthur Alexander. Dock är han okänd för den större delen av folket, denne pionjär inom country-soulen.
Hans krev denna låt i början av 60-talet, spelades in första gången av Steve Alaimo 63 och Dusty Springfield 64. Själv spelade Arthur inte in den låten förrän han kom till skivbolaget Buddha 1975.

Men...det är inte Arthur vi ska lyssna på nu, utan Phil Flowers. Philip John Flowers föddes i North Carolina 1934. Började uppträda på 50-talet och hade några mindre skivframgångar på 60-talet. Hans låt "Cry on my shoulder" sålde bra på USAs östkust i slutet av 60-talet och han blev inbjuden att sjunga i Vita huset under Johnsons presidentskap.
Han kallades ibland för "The Black Elvis" för sitt ös och sin rockiga attityd på scen. Skip Manning var ett annat alias han hade när han spelade in mer rockiga alster.

Han var en entertainer av rang på östkusten i USA och turnerade ett tag med sin familj (hans barn och syskon) där familjen var hans bakgrundskör/band. Efter upploppen när Martin Luther King Jr. blivit mördad skickades Phil Flowers och hans band The Flower shop ut för att spela i de områden där det var oroligt för att lugna de boende.

Denna fantastiska version spelades in 1970.
Han har otroligt bra tryck i rösten. Att han inte fick slå igenom mer känns lite underligt.


Phil hade ofta en rätt rockig approach, inte minst under hans alias Skip Manning.
Spelade i slutet av 70-talet i ett rockband som hette Jebediah.

På 90-talet reste han  jorden runt på kryssningsfartyg och underhöll.
22e januari 2001 gick han bort efter en tids sjukdom.

Hans son Philip Jaymes Flowers har tagit upp sin faders arv och turnerar nu i USA, dock kommer han tyvärr inte upp i sin fars höga nivå.

Phil Flowers – Every Day I Have To Cry (1& 2)

Dobie Gray - Loving arms

För en vecka sedan gick denne man, Dobie Gray, ur tiden.
Han är för mig den person som fått mig att hitta den lite undangömda countrysoulen.
Du har nog hört hans stora hit "Drift away" och antagligen sjungt fel i refrängen:
"Give me the Beach boys and free my soul..." Det gjorde jag första gångerna jag hörde låten.
"Drift away" var en av de större hitsen 1973, sålde över en miljon exemplar och spelas  fortfarande ofta i radio.

För de som är mer inne på äldre soul, och då främst Northern soul  är hans låtar: "The in crowd" och "See you at the Go-Go" från 1965 samt  "Out on the floor" från 1966 välkända.

Efter succéerna med de tre låtarna gick det sämre under de kommande åren, och han började jobba som skådespelare i Los Angeles 1970. Han jobbade under ett par år med uppsättningen av Hair, tills han 1972 vann ett skivkontrakt med Decca. I priset ingick att skivan skulle göras tillsammans med producenten Mentor Williams. Samme Williams skrev också hans monsterhit "Drift away". Singel kom upp till plats fem på Billboards pop-lista och uppföljaren, "Loving arms" klarade sig upp till 61:a plats.
Det är den vi ska lyssna på idag.

Hör hur Dobies själfyllda röst smeker fram tonerna.
Det är sällan han sjunger kraftigt, utan rösten sveper liksom över texten.
Men ibland tar han i, intensiteten bränner till och man känner verkligen smärtan i hans lite raspiga tenor, skolad under många ungdomsår i gospelkörerna i Texas.



Loving arms är en välkänd cover, skriven av Tom Jans. Samma år som Dobie gav ut den spelade även Elvis Presley, Kris Kristofferson, Millie Jackson, Jody Miller och Catherine Howe in samma låt, men var Dobie först.

Dobie var väldigt populär i Afrika och efter att ha övertalat den sydafrikanska aparheidregimen var han den förste artist att spela i Sydafrika för en integrerad publik. "Loving arms" låg i toppen av den sydafrikanska topplistan våren 1974.

Efter hiten med "Drift away" flyttade han i mitten av 70-talet till Nasville och vågskålen tippade mer över åt country och allt mindre soul. Han satsade även på låstskrivandet och det är många kända artister som har sjungit hans alster: Ray Charles, Etta James, Nina Simone, Julio Iglesias, John Denver och många andra.

Dobie Gray – Loving Arms

George Jackson - A knight in shining armour

Här har vi den låten som är så bra, att jag första gången jag hörde den bara släppte allt och tårar sakta trillade ner för mina kinder. Den är så vacker, texten talade rätt in i mig och lyssna noga, allt ändras när det endast är 20 sekunder kvar av låten.

George Jackson är nog mest känd i soulkrestar för den fina låten "Aretha sin one for me", som handlar om en kille som kommer fram till en dj och önskar en låt till sin tjej. En låt med Aretha Franklin, för att hon då ska komma tillbaka till honom.
Herr Jackson har mest varit verksam som låtskrivare och har försett de flesta artister i southern soul-kretsar med finfina låtar. Artister såsom Wilson Picket, Candi Staton, Ike & Tina Turner, Al Green, Ann Peebles, Johnny Taylor, Latimore, Bobby Bland, Denise LaSalle, Clarence Carter, The Osmonds, Bob Seeger och många andra har fått hits skrivna av honom.
Han fick chansen att spela in några låtar själv eftersom han fått till så mycket framgångsrikt material. Tyvärr gav den satsningen inte så stor framgång för honom som artist, utan han fortsatte som låtskrivare.
Han var kontrakterad låtskrivare för Fame-studion i Muscle Shoals.

Denna låt kommer från en samling demos som han spelade in med tanke att sälja vidare till andra större artister. Dock var det få av de på denna samling som såldes vidare.
För mig är det svårt att förstå att de inte gavs ut i hans eget namn, så bra de är.



Tyvärr finns även denna inte på spotify.

Zulema - Wanna be where you are

Zulema, eller Zulema Cusseaux som hon heter, är en av alla de otaliga artister som inte fick det stora genomslaget de var värda.
Född i Tampa i Florida där hon tidigt började med musiken.

Det som är så speciellt med denna dam var att hon skrev det mesta av sina låtar själv, vilket var mycket ovanligt bland svarta kvinnliga R&B-sångerskor i slutet av 60-talet. Hon bestämde även delvis över produktionen av skivorna.

Blev i sin grupp The Lovells upptäckt av Van McCoy, signade och gruppen bytte namn till Faith, Hope and Charity.
Gruppen fick en mindre hit med låten "So much love" 1970. Strax efter detta lämnade Zulema gruppen och gick solo.

Den största framgång hon hade som artist själv var denna cover på en tidig Michael Jackson-låt, "Wanna be where you are". Den kom som högst på 58:e plats på Billboards R&B-lista.

Grymt skön, lite släpig version som hon gör här, med fantastisk sång av en underskattad sångerska.



Tyvärr finns denna låt ej på Spotify.

Labi Siffre - Solid love

Labi Siffre är en av de fantastiska artiser som aldrig har fått ett ordentligt genomslag.
För allmänheten är han nog mest känd för något där man inte vet att han är inblandad.
"My name is" av Eminem innehåller en sampling av Siffres låt "I got the..."
Men låtskatten han har är väl värd att leta upp.

Bland smala soul/funkdiggare är nog hans låt "The Vulture" något man känner igen.
Denne man har alltid kämpat mot orättvisor ända sedan han 1964 levde som öppet homosexuell i London och har även skrivit en låt angående kampen mot apartheid som är relativt känd.
Men...musikern och poeten Labi har många mer strängar på sin lyra.
Musiken är allt från singer/songwriter till pop, jazz, rare groove och ibland lite åt det rockigare hållet.
Dagens världens bästa låt "Solid love", är mer en gladpoppig och soulig gospellåt som jag bara blir så lycklig av!

...och nu till det roliga med denna låt.
Det är en schlager!
Sjöngs i engelska utagningen 1978 där den kom till finalen. Faktum är att han hade två låtar i finalen det året. En tillsammans med Bob James, "We got it bad". Dock vann inget av bidragen.
Och kanske är det bra för vi vet ju alla vad som händer när man vinner Eurovisionsfestivalen...
Kvaliteten är inte den bästa på klippet, utan jag rekommenderar er att lyssna på spotifylänken.
Den är även bättre producerad.
Mycket nöje!



Labi Siffre – Solid Love

Rich girl - Hall & Oates

Första låten.
Vad ska jag välja?
Jag brukar säga till mina vänner när de frågar mig om vilken låt som är min favorit, att det är svårt att välja.
Jag har nog minst 2000 favoritlåtar.
Alla är bra, men inte vid samma tillfällen, eller jo, alla är bra.

Just idag är den här bäst.

Daryl Hall och John Oates lite stompiga "Rich girl" från 1977.

Herrarna möttes i en frakthiss i Philadelphia dit de flydde under ett gängbråk i en konsertlokal.
De började snacka lite med varandra och upptäckte att de hade likdan musiksmak samt gick på samma universitet. Deras musikstil kan väl närmast liknas vid pop möter philly-soul.

Låten handlar om en bortskämd rik arvtagarinna som lever på sina föräldrars pengar och kan göra vad hon vill.
Bakrunden till sången är inspirerad av en gammal pojkvän till Daryls dåvarande flickvän Sara, som var en rik arvtagare till en ägare av någon snabbmatskedja. Han betedde sig lite väl galet och brydde inte riktigt om vad som blev resultatet av hans agerande, hans pappa skulle ändå lösa ut honom om det blev några problem. Daryl Hall kände att han hade en bra textbit på gång. Dock funkade det inte med "rich guy", utan byttes ut till "rich girl", och hiten var ett faktum.

Denna låten blev deras första billboardetta i USA och det var med denna låten de slog igenom stort.
Hall & Oates är en av världens mest framgångsrika band men inte lika välkända i Sverige, gruppen har ju bara sålt runt 60 miljoner album globalt.
I sverige är de nog mest kända för låten "Maneater".

Här i ett liveframträndande i en tysk tv-show.
Man kan ju inte annat än älska trummisens brandgula kroppsstrumpa, Daryls mysiga hår och den coola basistens poser.

Mycket nöje:



Daryl Hall & John Oates – Rich Girl