RIP Terry Callier

RIP Terry Callier

En av de bästa samt en av mina favoriter har somnat in efter en lång tids sjukdom.
Jag har haft turen att få höra honom två gånger på Nefertiti i Göteborg, och de konserterna är bland det bästa jag varit merd om.
Få artister har haft den ödmjuka utstrålning på scen och njutit så av musiken som hans bandmedlemmar spelade, man kunde se leendet i hela ansiktet när kompet spelade precis som han ville.
Lite groovigt och samtidigt meditattivt på något sätt.
Och med hans röst som ett underbart instrument.

Ja lyssna, så förstår ni!








Jag har skrivit om Terry tidigare rätt utförligt, om ni vill veta mer om denna underbara människas livsöde.

Terry Callier – Be A Believer


Terry Callier – Ordinary Joe

Esther Phillips with The Dixie Flyers - Set me free

Idag blir det ett litet kort inlägg.

Vi måste bara ha lite mer av denna fantastiska kvinna!
Esther Phillips.
Så sjukt bra.





Esther Phillips with The Dixie Flyers – Set Me Free

Ikväll på Ritz i Göteborg!

Världens bästa låtar spelar ikväll på en soulspäckad AW på Ritz i Götet.

Kom dit, ta något att dricka och njut av riktigt bra musik.
Ja, rent av den bästa musiken i världen!

Världens bästa spellista på Spotify

Världens bästa spellista!
För allt i världen, glöm inte att jag har en spellista med alla låtar i bloggen på Spotify.
Klicka på länken, prenumerera och njut.

Världens bästa låt

Skip Mahoney - Janice (Don't be so blind to love)

Vi måste bara ha mer av Skip!

Han har ett namn som låter som en hund men sjunger som en gud.
Denna discorökare lyckades lyckliga jag hitta på en finfin 12:a.
Salsoul heter labeln och man kan inte tro att låten är gjord 1980. Det låter som om den vore gjord tidigare.
Men grym är den!

Lyssna på breaket.
Sköna congas och snygga rim.
En gungande bas.
Precis som det ska vara när discon är som allra allra bäst!



Tyvärr det bara den korta versionen som finns på Spotify:

Skip Mahoney – Janice

Sugar Billy - Super duper love parts 1 &2

Världens bästa Billy!
Egentligen hette han ju inte Billy utan Willie Gardner.

De flesta har inte någon aning om att det här är originalet, utan tror att Joss Stones version skrevs för henne vid skivdebuten 2004. Det tråkiga med hennes version är att den är kopierad rakt av, utan någon som helst förändring av arret. Hur kul är det?

Det finns inte så mycket som är skrivet om Billy.
Han föddes i Detroit enligt några och andra säger att han kommer från någon liten håla i Mississippi, och spelade in några skivor i början av 70-talet tillsammans med Dave Hamilton. I smala soulkretsar har hans "Super duper love" varit väldigt uppskattad.

Det sägs att han efter att ha spelat in den här skivan fick en del pengar som han köpte ett taxibolag för någonstans nere i södern.

Låten är skön i sitt groove och en härlig gitarr som leker loss lite.
Känslan i låten är väldigt varm men samtidigt rätt avskalad i arret, lite orgel och tighta trummor.
Tonen i låten är underbar rakt igenom.



En gammal vän till Sugar Billy berättar att både Willy och hans fru Ruby var väldigt ödmjuka och godhjärtade personer, omtyckta av alla.
Han mindes hur Willies ögon sken upp första gången som han fick fick höra att Joss Stones skulle spela in sin egen version av låten.

Senare i livet ska han ha jobbat som stenläggare och murare i Tennessee

Sugar Billy – Super Duper Love Parts 1 & 2

The Tams - Be Young, Be Foolish, Be Happy

Världens bästa hattar!

Nu kanske ni undrar vad The Tams har med hattar att göra, men det är nämligen så att namnet är taget efter den typ av hattar som de alltid hade på scen i början av sin karriär, som ni ser på bilden ovan i en härlig mintgrön nyans.
Hatten vi talar om här är den traditionella skotska baskern som fått sitt smeknamn uppkallat efter hjälten i poeten Robert Burns dikt Tam o'Shanter. Mössan eller baskern kallas i folkmun Tam eller TOS.

Nog om mössor och hattar.
Gruppen The Tams  bildades 1952 i Atlanta, först 1962 fick de sin första hit  med "Untie me" och började göra ett namn inom R&B och soulcikusen.
De fortsatte ge ut singlar men ingen annan fick något stort genomslag, tills de 1964 släppte "What kind of fool (Do you think I am)" som kom upp till topp-tio på Billboardlistan. samma åt släppte de även singeln "Hey girl don't bother me" som blev en mindre hit.

1968 fick de sin största hit med "Be young, be foolish, be happy" och den blev även en mindre hit i Storbritannien 1970.
The Tams förvånade alla, inklusve sig själva, då de helt plötsligt fick en förstaplats på topplistan i England i september 1971 med deras gamla hit "Hey girl don't bother me". Detta hände med hjälp av att den framväxande northern soul-scenen i Storbritannien, som älskade den låten.

De fick ingen mer hit de kommande sexton åren, förrän de slog igenom i England igen, med låten "There ain't nothing like shaggin". Låten var med i soundtracket till filmen Shag, vilket handlar om en dans som heter Carolina Shag.
Dock var namnet på låten inte lika populärt i england, där shag betyder något helt annat.

Låten för idag är såklart deras korta glada soulstänkare.
Det är svårt att inte sjunga med i refrängen!



Det finns idag två The Tams som fortsätter att turnera runt i USA och annorstädes, men blandade uppsättningar av originalmedlemmar i varje grupp.

The Tams – Be Young, Be Foolish, Be Happy
 

Mickey Stevenson - Forty Days And Forty Nights

Världens bästa Mickey!

William "Mickey" Stevenson är mest känd som producent och låtskrivare för Motown, där han jobbade fram till 1967. Han var chef för A&R-avdelningen och hittade många av de artister som sedan slog igenom på skivbolaget.
Några av de artister som han hälpte fram var The Supremes, Marvin Gaye, the Temptations, Four tops och Martha Reeves & The Vandellas.
Han var även den person som var ansvarig för att ta fram studiobandet "The Funk Brothers" som kompade så fantastiskt på allt som Motown spelade in.

Han började som gospel- och doo-wopsångare i tidig ålder och hoppades på en solokarriär på Motown när han träffade Berry Gordon 1959, men skivbolagsbossen ville hellre ha honom som låtskrivare och producent.

Några av låtarna som han var med och knåpade ihop var "Dancing in the Street", "It takes two" som spelades in av Marvin Gaye och hans dåvarande fru Kim Weston, "Ask the Lonely" med Four Tops, Jimmy Ruffins "What becomes of the brokenhearted", "Uptight (everything's alright)" som han skrev åt Stevie Wonder samt "Stubborn kind of fellow" som Marvin spelade in.
Micke var även den person som hittade Norman Whitfield, och anställde honom genast sm sin assistent.

1967 ville han gå vidare, började jobba för MGM och han tog med sig sin fru Kim Weston dit där de gav henne ett välbetalt skivkontrakt.
I samma veva skapade han två egna labels, Mikim och People.

1971 fortsatte han med sina projekt och då var det dags för honom att få igång sin solokarriär.
Mickey spelade in ett par singlar och ett album i London, dock sålde de inte så bra.
Men vi ska höra en av låtarna från den skivan nu.
Den underbara "Forty days and forty nights".
Skivan är en härlig blandning av soul och country.

Tyvärr finns inte låten att tillgå som video, så ni får nöja er med spotify.

Nu förtiden jobbar Mickey med att skriva producera filmoch musikalmusik.
Han har även tagit fran några R&B-artister som dock inte fått någon stor framgång.

Mickey Stevenson – Forty Days And Forty Nights
 

Jimmy Scott - Nothing compares 2 U

Världens bästa cover!

Jimmy Scott föddes 1925 i Cleveland i Ohio som det tredje barnet i en syskonskara på tio.

Han började tidigt sjunga i kyrkokören och vid familjen piano. När han var tretton blev han föräldralös då hans mor blev ihjälkörd av ett fyllo.

Han slog igenom för en större publik när han i slutet av 40-talet sjöng med Lionel Hampton. I början av 1950 klättrade den upp i tio-i-top på R&B-listan. Hans namn fanns dock inte med på skivomslaget, vilket självklart gjorde det svårt för honom att slå igenom.

Flera år senare hände detsamma igen, denna gång på en låt med Charlie Parkers skiva "One night on Birdland". Låten heter "Embraceable you" och krediteras till den kvinnliga vokalissan Chubby Newsome.

Namnet Little Jimmy Scott gavs till honom av Lionel Hampton, eftersom han såg så ung ut, detta på grund av hans ärftliga genetiska sjukdom som bara drabbar ett väldigt litet antal. Kallmanns syndrom som tillståndet heter gjorde att han aldrig nådde puberteten utan fick en väldigt ljus och outvecklad röst.

1963 såg det ut som om turen äntligen hade vänt.

Ray Charles hade fått upp ögonen, eller rättare sagt öronen, för Jimmy och signade honom till sitt bolag Tangerine Records. De spelade in en skiva och den släpptes, men då började problemen igen.

Jimmy hade flera år tidigare skrivit ett kontakt som fortfarande gällde och skivan "Falling in love is wonderful" hann bara vara ute i hyllorna några dagar innan den drogs tillbaka.

I efterhand säger många att det är ett av de bästa album som någonsin spelats in med jazzstandards. Det återutgavs 2003.

Då tröttnade Jimmy på musikbranschen och drog sig tillbaka till sitt Cleveland och började jobba med andra saker, som hissoperatör, på sjukhus, med logistik och mycket annat.

Dock slutade han aldrig att hålla på med musik, fast han gjorde det bara inte publikt.

Det som skulle komma att ändra hans karriär var till en början en tragisk dag 1991.

Jimmys bäste vän, låtskrivaren och bluessångaren Doc Pomus, hade avlidit och Jimmys hade gått med på att sjunga på hans begravning.

När den lille mannen bredvid kistan började sjunga tystnade sorlet i kyrkan och alla undrade vem det var som sjöng med en sådan otrolig röst. Det var som om en ängel sjöng för Doc Pomus den dagen.

Lou Reed tog kontakt med Jimmy och fick med honom att sjunga på sin kommande skiva.

David Lynch som också satt i bänkraderna fick med honom både som skådis och som sångare på soundstracket till hans Twin Peaks-film.

Skivbolagsdirektören för Sire Records, Seymore Stein skrev kontrakt direkt och året efter kom skivan "All the way" vilken nominerades för en grammy.

Äntligen började hans karriär få fart, ungefär 50 år efter att han började spela in skivor.

Det vi ska höra nu är en så otroligt vacker låt!

Jimmys spröda röst ger låten en helt annan dimension än Sinneads originalversion som nog alla har hört.

Han sjunger med ett lång mjukt vibrato, sjunger väldigt långsamt och ibland känns det nästan som om han släpar efter och ska missa takten, emn då sätter han det med perfekt timing. Helt Underbart!

Eller som Ray Charles sa: "Det här är en man som bara är känsla. Han sjöng 'soul' innan ordet började användas."

2003 gifte sig Jimmy och fortsätter att turnera, dock inte internationellt utan bara i USA.

Rätt strongt av en man som är 87 år och varit i branschen i äver 65 år!

Man skulle kunna tro att en man som mött så mycket motgångar skulle vara bitter, men han har en väldigt positiv inställning till livet. Men han hade alltid musiken att trösta sig med.

"All I can do is give what I really feel" Jimmy Scott

Jimmy Scott – Nothing Compares 2 U

Skip Mahoney & The Casuals - Running away from love

Världens bästa Skip!

Under Skips uppväxt började han redans om barn sjunga gathörnen med andra sångare, och bildade så vokalgrupper. Hans familj flyttade från stan i hans yngre tonår och varje helg reste Skip in till stan igen för att kunna sjunga så mycket som möjligt. Han bildade redan sin första version av The Casuals in high school, men det var med sin andra version av gruppen som han kom att få spela in en

Den unge herr Mahaoney, som Skip hette innan han fick skivbolagskontrakt och tog bort ett "a" från namnet, var ett välkänt namn inom vokalgrupper i Washingtonområdet på 60- och 70-talet.
Gruppen han slog igenom med hette The Casuals, men efter att de blev mer kände kom gruppen att heta Skip Mahoney & the Casuals, vilket ledde till rätt naturlig delning av gruppen.
Resten av The Casuals var inte direkt glada över namnbytet. Det var skivobolaget D.C International Recordings som helt enkelt struntade i att det var en grupp, de ville väl få till en solostjärna av Skip, och efter att albumet släpptes splittrades gruppen.
På deras album var det inte ens bilder på gruppen eller gruppmedlemmarnas namn, så man kan förstå att de var rätt sura. De hade ju ändå kämpat i rätt många år för att komma dit.

1976 hade Skip fått ihop ett nytt the Casuals och spelade in en skiva igen, denna gång med bilder på alla gruppmedlemmar och namnen på rätt plats.
Det är från denna skiva, som inte heller slog stort vare sig nationellt eller regionalt, utan höll sig bara i Wshington/Baltimore-området, som vi ska höra dagens låt.
en riktigt härligt souldisco-pärla.




Efter alla problem med sina grupper började Skip sjunga gospel.
Många blev väldigt glada när de återförenades för några år sedan, och de turnerar en hel del på östkusten i USA fortfarande.

http://open.spotify.com/track/78oh50qS6m4obEzzFKVzKq

Minnie Riperton - Reasons

Världens bästa sångfågel!

Det finns de som kan sjunga, sen finns Minnie Riperton.
Hon hade ett röstintervall som få kan mäta sig med. Minst fem oktaver klarade Minnie av.

Minnie föddes i Chicago 1947 som ett av åtta musikaliska barn och började i ung ålder med balett samt modern dans. Hennes föräldrar upptäckte hennes vokala talanger så hon sattes tidigt att träna med en röstcoach och sångpedagog.
Efter några år började Minnie sjunga opera, men i tonåren fick hon höra soul och jazz, vilket gjorde att den unga damen slutade med det klassiska sjungandet.

Vid femton års ålder gick hon med i gruppen The Gems och de spelade in några singlar som fick lite genomslag, men blev aldrig någon kommersiell succé.
Men de var väldigt bra för Minnie som plantskola.
Gruppen sjunger till exempel bakgrundskören till Fontella Bass "Rescue me".
Andra kända artister som hon sjöng bakgrundskörer till innan Minne själv slog igenom var exempelvis Etta James, Ramsey Lewis, Bo Diddley, Chuck Berry och Muddy Waters.

Minnie spelade sen in ett par singlar under sitt alias Andrea Davis, dock utan större framgång.

Efter sina två solosinglar gick hon med i gruppen Rotary Connection, som var en rätt så experimentiell grupp skapad av sonen till skivbolaget Chess grundare. De spelade in 5 album ihop vilka sålde rätt så bra.
Minnie jobbade

1970 spelade så Minnie äntligen in sitt fösta soloalbum, "Come to my garden", ett mästerverk i gränslandet mellan soul, psykedelica, klassisk musik och jazz. Tyvärr blev inte skivan en kommersiell framgång, och hon drog sig tillbaka lite från musiken.

1973 var hon tvåbarnsmamma och bodde i Florida, då en student som praktiserade på Epic Records "hittade" henne genom en slump. Han lyssnade igenom några demos och bland dem fanns "Seeing you this way". Han tog med sig låten upp till Epics Vice President och tvingade honom att lyssna.
Minnie blev signad av Epic direkt och fick flytta från Florida till Los Angeles.

Skivan som kom ut 1973 hette Perfect Angel och på den är hennes största hit och miljonsäljare med, "Loving you", vilken har en rätt kul historia. För det första var det denna låten som blev den 400:de ettan på Billboards lista, och Minnie sjunger med sin karaktäristiska väldigt ljusa "visslingssång" som det kallas. Låten är en av de få förstaplaceringar som inte har några rytminstrument med i kompet.

Stevie Wonder, som var medproducent till skivan, tyckte att albumet blev för kort, så han bad  Minnie och hennes make Richard Rudolph att skriv en låt till. Minnie bads av Stevie att komma med deras mest pinsamma sång, som visade sig vara den sången hon brukade sjunga för deras dotter Maya, så hon skulle somna snabbt och föräldrarna kunde få lite vuxentid tillsammans. Lite tveksamt gick hon till studion med låten nedskriven, men Herr Wonder älskade den och spelade keyboards till den tillsammans med Minnies man på inspelningen.

En av anledningarna att albumet inte sålde så bra var att det va svårt att marknadsföra den, första singeln "Reasons", gick hem hos rockradiostationerna medans R&B-stationerna inte gillade den hårda gitarren i låten.

Skivbolaget tyckte att det var dags att gå vidare och fokusera på nästa album, men Minnies man, Richard Rudolph, tjatade till sig en till singel, som var "Loving You". Makarna hade nämligen fått reda på att låten hade börjat spelas från albumet på många radiostationer.
Singeln släpptes och den gick rätt fort upp till förstaplatsen på poplistan och sålde miljoner.

Men det är inte den låten vi ska fokusera på idag, utan den sjukt svängiga "Reasons". Lyssna på groovet och hur hon sjunger högre än nästa alla andra i världen kan sjunga. Häftigt! Sen ska ni också lyssna på hennes skratt/fågelkvitter som hon sjunger på slutet. Imponerande!



1976 diagnostiserades Minnie med bröstcancer och läkarna sa i slutet av det året att hon antagligen bara hade ett halvår kvar att leva. Hon fortsatte turnera -77 och -78 men 1979 blev hon delvis förlamad och framträdde några gånger i tv. I början av sommaren blev Minnie sängliggande och den tionde juli åkte hon in till sjukhuset tillsammans med sin man. Den tolfte somnade Minnie in hans armar, samtidigt som hon lyssnade på en inspelning som Stevie Wonder hade gjort till henne.
Den vackraste rösten tystnade.

Minnie Riperton – Reasons