Netsayi - Weaves And Magazines

Världens bästa musik, direkt från Zimbabwe!
Här har vi en liten pärla jag blev tipsad om av min käre bror, Lars Lovén, den store musikkännaren i Sverige av icke västerländsk musik.
Kolla gärna hans blogg förresten:
http://larsloven.se/

Netsayi Chigwendere föddes i London av föräldrar som flytt från Södra Rhodesia och sökt skydd i England.
Efter Zimbabwes självständighet 1980 flyttade familjen tillbaka när Netsayi var 7 år gammal.
Hon är den enda profisionella musikern i hennes familj, men det verkar som om alla i hennes familj ändå är fantastiska musiker.

Hon växte upp utan tv, så hon gick varje dag och sjöng och nynnade till musiken som spelades på radio.
Under hennes uppväxt lyssnade hon på populära radiodjs som spealde allt från Nina simone, Lou Rawl, Sade till Hugh Masakela,  roots reggea och annan afrikansk musik.

Netsayi jobbade en del som skådis i några filmer och tv-program, tills hon 2000 flyttade tillbaka till London för att gå en filmproduktionsutbildning. Men efter ett år bestämde hon sig för att hoppa av utbildningen och satsa på musiken istället. Och tur var väl det.

Lyssna på detta helt makalösa!

Netsayi – Weaves And Magazines

Marlena Shaw - Let it be me

Den gamla Jazzsångerskan är tillbaka och det med besked.
Lyssna på det här!
Det är släpigt, det är är härligt, det är underbart!
Bandet kompar henne väldigt rakt, men hennes jazziga soulstämma dribblar runt med melodin som Ronaldo gjorde under sin storhetstid.
Tyvärr finns det ingen video till denna så ni får klara er med spotifylänken.
Jag tror ni klarar av det.

Marlena Shaw – Let It Be Me

Esther Phillips with The Dixie Flyers - Brand new day

Världens bästa låt lugnar ner sig lite under sommaren.
Eftersom det är sommar och gött vill man ju inte sitta inne skrivandes, men bra låtar vill man gärna lyssna på.
Därför kommer det komma ett gäng lite kortare tips och inlägg på världens bästa låtar.

Vi måste ju höra lite mer av den goa Esther.

Hon hade ett tufft liv, men här kommer bland det bästa man kan höra. En lite släpigare version av med orkester och orgel som låter lite som beatles hade.
Men det är det nog inte, för det är ju ett helt annat band som spelar.

Men oj vad bra det är.
Njut nu!

Esther Phillips with The Dixie Flyers – Brand New Day

Otis Williams - I ain't got nothin'

Världens bästa Otis?

Vi fortsätter med att kolla på några av medlemmarna i The Temptations.
Idag har turen kommit till Otis Williams, eller "Big Daddy", som han kallas.

I 49 år har denna karl sjungt bariton i The Temptations. Det måste väl vara något slags rekord?
Han var med och grundade The Temptations, som i början kallade sig för The Elgins, som ni såklart vet även är namnet på en annan av mina favoritgrupper.

The Temptations blev slutligen den mest framgångsrika gruppen inom svart musik, och det var rätt turbulent i gruppen med många medlemmar som kom och gick. Otis och Melvin Franklin lovade varandra när det var som mest jobbigt och problemen hopades sig, att de aldrig skulle lämna gruppen, för att det skulle vara lite stadga kvar. Melvin Franklin var med i gruppen tills han gick bort 1995. Otis Williams var då den ende av de ursprungliga Temptations kvar i livet.
Han sjöng väldigt sällan solo i gruppen, utan var mer en organisatör och ledare i bakrunden.

Otis dejtade ett tag Florence Ballard i The Supremes, och var under kort period förlovad med Patti LaBelle.
Här har vi en av de få låtar där han sjunger lead i The Temptations.
"I ain't got nothin'".
Mums!



Han lever och frodas än, nu turnerar han dock i lite lugnare tempo med The Temptations!

The Temptations – I Ain't Got Nothin'

RIP Rune Gustafsson

Idag säger vi farväl till en av de största svenska jazzartisterna som somnade in i helgen. Han är dock för många idag är relativt okänd.
Men på 60- och 70-talet var han en av svenska jazzens superstars.
Han inspirerade bland annat Pat Metheny med sitt personliga gitarrspel.

Han släppte sin första skiva 1961, "Young Guitar" hette den och på den kompades han av bland andra Arne Domnérus, Jan Johansson, Jimmy Woode, Bjarne Nerem, Börje Fredriksson och Jan Allan.

Rune Urban Gustafsson föddes i Göteborg i slutet av augusti 1933 och började spela jazz på scen redan i den tidigare delen 50-talet. Då spelade han med den gamle trumräven Nils Bertil Dahlander som jag har fått äran att träffa många gånger och höra många av hans berättelser (och skrönor?).

Han har inte bara spelat jazz utan även komponerat en hel del filmmusik, bland annat till många av Hasse och Tages filmer, samt Ingmar Bergman.

Läs gärna den här texten som Ann Allan har skrivit i sin blogg:
http://blogg.folkbladet.nu/annallan/2012/06/17/tack-rune-gustafsson-for-att-du-drack-mitt-kaffe/

Vila i frid Rune!



Kan det vara Rune som spelar härlig jazzgitarr i mitten av den underbara versionen av "Byssan Lull"?


Rune Gustafsson – Son Of A Preacher Man

Rune Gustafsson – Me On The See-Saw

Dennis Edwards - I'll turn to stone + Don't look any further

Världens bästa Dennis!

Ok, om någon är värst när det gäller att börja sjunga på scen tidigt, så slår nog Dennis Edwards alla.
Han började i sin kyrkokör i Alabama redan som tvååring i pappans kyrka. Hur bra det lät förtäljer inte historien.
När han var sju år gammal flyttade familjen till Detroit och redan i skolåldern började han sjunga med den stora gospelgruppen Mighty Clouds of Joy. 1965 började han sjunga med The Contours. Han hann inte bli så långvarig där, för redan några år efter det ersatte han David Ruffin i The Temptations.
det funkade ända till 1977 då han sparkades från gruppen.
Han återförenades igen några år senare med samma grupp efter några år av misslyckade sololanseringar, men började efter ett tag missa spelningar och rep så han sparkades igen.

1984 fick han äntligen till det med en solokarriär, då med låten "Don't look any further", en duett som han sjöng tillsammans med Siedah Garrett. Den kom upp till en hedrande andraplats på RnB-listan.

1987 kallades han tillbaka till The Temptations när de hade problem med en av de nya sångarna, men det funkade bara två år till, sen sparkades han igen.

Han är gift med Ruth Pointer, som är en av systrarna i "The Pointers Sisters"

Nu till låtarna, först kommer denna finfin version av en låt som mer är känd av "The Four Tops".



Sen kommer hans stora egna hit, "Don't look any further".



Fina bitar va? Och vilka handskar! Det lustiga är ju att han i hela videon tuggar tuggummi och ser rätt oengagerad ut. Han kanske kunde fått lite mer regi?
Än idag turnerar han under namnet "The Temptations review featuring Dennis Edwards". Detta efter en namnstrid med en av de ursprungliga medlemmarna, att Dennis inte får kalla sin akt "The Temptations". Dock ingår en till av originalmedlemmarna, Paul Williams, denna än idag turnerande akt.

Dennis Edwards – I'll Turn To Stone

Dennis Edwards – Don't Look Any Further - Single Version

Eddie Kendricks - Girl you need a change of mind

Världens bästa Eddie!

Vi fortsätter med en annan go gubbe idag, Eddie Kendricks, soulens kanske ljusaste stämma.

Han började redan på 40-talet att sjunga i en gospelkör, och då får man tänka på att han föddes 1939, så han började sjunga i riktigt unga år. På 50-talet gick han med i gruppen The Primes men den upplöstes fyra år senare då han var med och grundade The Temptations.

Edward James Kendrick och Temptations började som en bakgrundskör åt Mary Wells, men kom snart att slå igenom på egen hand med Eddie som lead singer. Låtarna "The way you do the things you do", "Get Ready" och "Just my imagination" bär alla hans falsetts signum.
I gruppen var han inte bara lead singer utan skrev de flesta vokalarrangemangen och ansvarade även för gruppen scenkostymer, som genom åren har varit rätt härliga.

Rykten säger att han var en riktig charmör, att Diana Ross, Martha Reeves och en annan sångerska från The Supremes, Mary Wilson dejtade honom.

Han var med i gruppen i tio år men lämnade den sedan 1971 för att han inte riktigt gillade den inriktning på musiken som då var, inte så mycket stämsång utan mer åt det psykedeliska hållet på soulen. Även inre slitningar i gruppen ledde till hans avtåg.

Han gick solo på samma skivbolag som Temptations låg på, Motown, men det gick lite segt i början.
Det var först när discovågen slog över New York och resten av USA som han fick ett genombrott med "Keep on truckin'"
Den stack upp till förstaplatsen på både pop och RnB-listorna och samtidigt misslyckades Temptations med sina senaste singlar. Det måste ha varit en härlig känsla av revansch hos Eddie då.

Låten vi ska lyssna på idag är singeln som släpptes innan "Keep on truckin'". Den var en väldigt populär groovig låt på de hetaste ställen i NY. På the Loft var den husfavoritlåten nummer ett. "Girl You need a change of mind" heter den.
Mycket nöje.



Jag slänger in en grym låt till, denna fina lilla pärla:



Efter 1978 gick hans karriär rätt dåligt, en del av orsaken var att ha efter många år av kedjerökning inte hade så mycker röst kvar.
Eddie gick bort i lungcancer efer en tid på sjukhus 1992.

Eddie Kendricks – Girl You Need A Change Of Mind

David Ruffin - I've got a need for you

Världens bästa David!
Nu är det dags att gå igenom ett av de största soulgrupperna någonsin. De var otroligt produktiva under 60- och 70-talet. Vi snackar the Temptations!
Det var med låten "The way you do the things you do" med Eddie Kendricks som lead singer som The Temptations fick sin första största hit 1964.

Kendricks hade en väldigt ljus stämma, men de fick aldrig någon riktigt stor hit som slog igenom även på pop-listan. Smokey Robinson som då producerade gruppen kände på sig att om han kunde skriva den perfekta låten till David Ruffins lite lägre stämma, så skulle de få sin första top-tio-hit på Billboard. Smokey såg potentialen i herr Ruffins lite mer sträva röst.
Så skrev Smokey tillsammans med sin låtskrivarkollega Ronald White "My Girl", och den stack direkt upp till toppen, med David som lead singer.

Ju större gruppen blev, desto större blev Davids ego. Han ville inte längre åka med resten av The Temptations i deras gemensamma limo, utan krävde en egen, inredd i mink, som han kunde åka till spelningarna i, tillsammans med hans dåvarande flickvän Tammi Terrell.
Stämningen i gruppen blev allt tuffare och de andra började tröttna på hans divalater.
Han började att missa repetitioner, möten och konserter. Han försvann samtidigt längre ner i drogträsket och det var nog en förklaring till hans udda beteende.

Till slut orkade inte resterna av gruppen med honom längre, utan han sparkades och en av hans vänner, Dennis Edwards från The Countors tog över hans roll. Först tog han det med ro och tyckte det var ok, men efter ett tag började David Ruffin att dyka upp på gruppens konserter och sprang upp på scenen för att sjunga sina gamla solopartier, som nu Dennis skulle sjunga.
Det slutade med att Motown och Temptations var tvungna att hyra in vakter vid varje konsert för att förhindra David från att springa upp och förstöra showerna.

Nog om detta med alla hans problem, nu ska vi ju lyssna på låten som är så sjukt bra.
Den passar helt underbart med hans raspiga, lite plågade och samtidigt otroligt själfyllda röst.
Ljudbilden är lite annorlunda än vanliga Motown, det är råare blås, basen pumpar på, det är tyngre rytmsektion och gitarren ligger lite längre fram i mixen.

Och nu till det värsta av allt.
Denna låt, som skrevs av en av mina absoluta favoriter Johnny Bristol, den låg outgiven fram till 2004. Det finns en hel skiva med honom som spelades in strax efter 1971 som legat outgiven i alla dessa år med helt otroliga låtar. Kolla upp David Ruffins "David: The unreleased Album".

Men...nu kan ni få höra.
njut!



Här kommer en liten bonus:


Kring Davids död råder en del oklarheter.
En del påstår att han blev mördad och dumpad utanför ett sjukhus, medans släkten säger att han blev körd dit av sin privatchaufför och avled i sviterna efter sitt kokainmissbruk.


David Ruffin – I've Got A Need For You

RIP Ray Bradbury

Dagens världens bästa låt bryter ny mark och ger sig in på litteraturens område, för idag måste vi hylla och tänka på en av världens bästa författare, som och har skrivit vad som kanske är världens bästa bok.

Det är så klart Ray Bradbury jag menar, och han avled i tisdags, nästan 92 år gammal.
Boken heter Farenheit 451 och handlar om ett totalitärt samhälle i en inte för långt avlägsen framtid där det är förbjudet att inneha böcker och andra tidskrifter. Brandmännen släcker inte längre bränder utan alla hus är nu bradsäkra och brandkåren rycker ut för att bränna det tryckta ordet.

Han skrev varje dag i ett arbetsrum i sin källare.

Han skrev mycket om framtiden och teknik, men framförde inte själv bil utan föredrog att cykla eller använde sig av andra färdsätt. Han flög första gången när han var 62 år gammal. Han var relativt teknikfientlig och sa en gång när det var på tal om att skapa e-böcker av hans verk: "We have too many cellphones. We've got too many internets. We have got to get rid of those machines. We have too many machines now."

Dock ändrade han sig senare och medgav till utgivning av hans skrifter som e-böcker, dock med förbehållet att alla bibliotek kunde ladda ner den gratis.

Ett annat lite roligt citat från honom är:
"I sometimes get up at night when I can't sleep and walk down into my library and open one of my books and read a paragraph and say: 'My God, did I write that? Did I write that?' Because it's still a surprise."

Han skrev 27 romaner och mer än 600 noveller.
De mest kända är: Farenheit 451, Martial Chronicles och The Illustrated man.

Han har fått en komet och en krater på månen uppkallad efter sig.

Nu kan du vila i frid Ray.