Esther Phillips - Just say goodbye

Världens bästa Esther!

Esther Mae Washington föddes i Texas, och slog igenom redan som tonåring när hon fjorton år gammal började turnera med Johhny Otis och fick in två förstaplatser på R&B-listan. Den första av dom var "Double crossing blues", och hennes debutsingel. Rätt kaxigt att dra dit en förstaplats bara sådär. Det året hade hon fantastiska 7 låtar på top tio. Helt galet!
Dock kallades hon för Little Esther eftersom hon var så ung.

Efter lite bråk med olika skivbolag hamnade hon på Savoy i slutet av 50-talet.
Bandet hon spelade med splittrades och hon försvann långt ner i ett heroinberoende som kom att påverka henne under många år.
Hon flyttade hem till sin pappa och det var först på 60-talet som hon återupptog sin musikaliska bana.

Kenny Rodgers hörde en sliten Esther sjunga på en nattklubb i Houston och fick henne att träffa hans bror  Lelan som fick Esther att skriva på för Lenox och fick en stor hit med "Release me", och hon släppte ett album 1693 med sin hit, och andra fina bitar. Senare samma år giv Lenox i konken och Esther skrev på för Atlantic.
Hon var då för gammal för att kalla sig Little Esther, så hon bytte namn till Esther Phillips, efter att ha fastnat för namnet efter att ha sett en Phillips bensinstation i närheten. Så väljer en del sina efternamn.

1966 spelade hon in en låt som svar på Percys Sledge "When a man loves a woman", som i svarsversionen hette "When a woman loves a man". Versionerna är rätt snarlika med lite mesig orgel i bakgrunden och ett väldigt platt trumkomp. Hon har bara "vänt" på texten.

Samma år fick hon rätt mycket problem med sitt heroinmissbruk och åkte in på rehab igen under en rätt lång tid.
1972 skrev hon kontrakt med ett nytt bolag, denna gången Kudu.
Där fick hon en stor hit med Gil Scott-Herons "Home is where the hatred is", som hon sjöng med inlevelse som få, eftersom den verkligen handlade om hennes eget missbruk.
Samma år var hon nominerad till en Grammy för albumet "From a whisper to a scream", emn förlorade den till Aretha Franklin. Arehta tyckte inte hon var värd den och direkt efter prisceremonin gav hon den till Esther.

Men nu en liten pärla, "Just say goodbye".



Esther dog 1984 i njur- och leversvikt, efter åratal av hårt leverne, främst på grund av hennes tunga drogmissbruk.


Esther Phillips – Just Say Goodbye

Och det kommer med en bonus!
Esther Phillips with The Dixie Flyers – Crazy Love
Den gamla Van Morrison-dängan i ny(gammal) skrud.

Marlena Shaw - Let's wade in the water

Världens bästa Marlena!

Marlina Burgess föddes i New York en mulen septemberdag 1942.
Redan som barn blev hon introducerad till musiken av sin morbror, jazztrumpetaren Jimmy Burgess. Hans pelade upp skivor med Miles Davis, Dizzie Gillespie och en hel del gospel. Redan som tioåring ville han att Marlena skulle sjunga med hans band på Apollo Theater i Harlem, men hennes mor var inte lika förtjust. Så det blev bara en konsert och inget turnerande det året.

Mamman såg till att Marlena kom in på lärarcollege för att studera till musiklärare. Dock gick hon aldrig ut med några betyg utan hoppade av skolan, gifte sig och skaffa fem barn. Så kan det gå.

När hon fick lediga stunder över såg hon till att sjunga på jazzklubbar i närområdet.
1963 jobbade hon med trumpetaren Howard McGhee. Hon skulle uppträtt med honom på Newport Jazz Festival, men hamnade i ett bråk med en i bandet och hoppade av det hela.
Senare samma år träffade hon en talangscout för Columbia Records, men hon var för nervös så hennes uppträdande blev rätt kasst, så det blev inget kontrakt där.

Det skulle bli några år till med harvande runt på små klubbar tills 1966, då hon fick en del större spelningar och träffade på representanter för Chess Records. Hon spelade in en singel, "Mercy, mercy, mercy", vilken sålde väldigt bra för att komma från en okänd artist.
De signade henne och hon gav ut två framgångsrika album på deras sidoetikett Cadet.

Låten vi ska höra idag är från ett samarbete på Cadet som hon gjorde med Ramsey Lewis.
En makalöst bra låt.
Hennes rytm i sången är det bästa jag vet.
Hon snärtar verkligen av orden helt perfekt, och ännu bättre blir det efter halva låten. Hon skjuter ut order med sån skärpa och känsla att man nästan får ducka.




Hon gav under hela sin karriär ut skivor rätt regelbundet och har fortsatt så fram tills för några år sedan. Under 2000-talet uppträdde hon under många år i rad på jazzfestivaler och har fortsatt med det. Snart syns hon nog på en scen nära dig.
Marlena Shaw – Let's Wade In The Water

Yvonne Fair - I can't let him go

Världens bästa Yvonne!

Flora Yvonne Coleman föddes i Virginia 1942.
Sicken pipa hon hade. Och vad trist att hon bara fick spela in ett enda abum.
Hon sjöng under ett gäng år på 60-talet med James Browns Soul Revue och födde hans dotter Venisha Brown.
Men själv slog hon aldrig igenom i USA som James.
En liten rolig anekdot är att Yvonne sjöng in en låt som hette "I found you", som James Brown senare gjorde om till "I feel good", vilken blev hans största hit någonsin.

Hon fick en rätt så stor hit i Storbritannien med den låt som de flesta känner igen "It should have been me". En låt där hon sjunger om ett bröllop som hon bevittnar, och ser sin stora kärlek gå ner för altargången.
Det är då hon upptäcker att det borde vara hon och just den mannen.
Då ställer hon sig upp och utbrister "Det skulle varit jag!".

Yvonne var även skådis och det var efter att hon varit med i "The Lady sings the blues" som hon träffade demonproducenten på Motown, Norman Whitfield.
Hon skrev kontrakt med Motown och Norman producerade hennes enda skiva, "The bitch is black", som väckte en del uppståndelse med den titeln när det utkom 1975. Och fotot på albumet är väl inte det mest smakfulla heller?

På första låten på skivan hör vi en funkbomb som Herr Whitfield skrivit, "Funky music Sho' nuff turns me on", där vi även kan höra Marvin Gaye köra lite fint i bakgrunden. Albumet innehåller både de mest smärtsamma ballader och den råaste funk, den enda kvinnliga artist som jag tycker är i samma nivå är Betty Davis.

Dagens låt är dock inte någon från denna skiva, utan en mer okänd låt. Det är en underbar mellantempo-låt med hennes vädjande röst som river, klöser och är fylld smärta.
Njut!



Yvonne avled 1994 endast 51 år gammal i Las Vegas efter att hon varit sjuk under en tid. Vilken fantastisk röst denna kvinna hade. Det känns som hon borde ha fått spela in många fler skivor.
Hon hade mer att ge.

Yvonne Fair – I Can't Let Him Go

Four Tops - Reach out, I'll be there

Världens bästa Kvartett!

Four Tops, de gamla skojarna!
I över fyra decennier sjöng gruppen med samma besättning som när de startade, från 1953 till 1997. Det måste vara ett rekord av något slag. Vad för rekord vet jag inte, men något rekord måste det vara.

De var en av Motowns största grupper och var väldigt popinriktade med härliga melodier.

Gruppen bildades redan 1953, fast då med namnet The Four Aims. Men tre år senare bytte de till namnet de slog igenom med. Levi Subbs, som var kusin till Jackie Wilson, bildade tillsammans med Abdul "Duke" Fakir, Renaldo "Obie" Benson och Lawrence Payton gruppen när de gick i high school. Första gången de uppträdde ihop var på en födelsedagsfest och det gick så bra att de beslutade att fortsätta sjunga ihop.

De försökte få till en hit i hela sju år på ett gäng olika skivbolag men lyckades inte. 1963 fick Berry Gordon Jr över gruppen till Motown och de började sjunga in jazzstandards till en underlabel. De jobbade även med att sjunga bakgrundskörer till de andra då mer framgångsrika grupperna på Motown, som till exempel The Supremes, Martha Reeves & The Vandellas.

Motown låtskrivartrio Holland-Dozier-Holland hade 1964 skapat ett helt instrumental låt, som de inte visste vad de skulle göra med. De gjorde den lite mer popig och gav den till Four Tops. H-D-H hade nu en text på den och den hette "Baby I need your loving" Den kom ändå upp till plats 11 på poplistan och Four Tops började stiga i värde hos Motown.

Året efter slog de till med en förstaplats med den stora hiten "I can't help myself (Sugar pie, honey bunch). De spelade in flera framgångsrika låtar som kom på top tio.

1966 släppte de sin största hit och den låt som skulle komma att bli deras signaturmelodi, "Reach out, I'll be there".
Och det är väl klart att det är den låten vi ska lyssna på idag.
H-D-H skrev låten väldigt högt, i tenorläge för Levi Stubbs, som egentligen var barriton. Detta för att det skulle bli en mer vädjande gospelkänsla över sången.



Sen måste ni ju se och höra denna snabba versionen.
Helt underbar!



1988 Skulle de flyga hem från sin Europaturné med försov sig efter att ha suttit för länge natten innan med en skivinspelning. Tur var kanske det, för den flighten, Pan Am 103 störtade i Lockerbie efter en terroristattack.

Efter 1997, då Lawrence Payton avled, har en hel del personer i gruppen bytts ut, och idag finns bara en orginalmedlem kvar, Abdul Fakir. Gruppen turnerar fortfarande ihop och var i Sverige bara för ett par år sedan, då de bland annat uppträdde i Lisebergshallen i Göteborg.

Four Tops – Reach Out, I'll Be There

Johnny Adams - Living on your love

Det här ÄR världens bästa låt, sökandet är över!
Det här är så galet bra så första gången jag hörde låten tappade jag hakan.
Lyssna på hans röst, den spretiga gitarren och njut.
Bättre än såhär blir det inte.
Johnny var känd för sin stora vokala förmåga och nådde många oktaver. Han behärskade många olika stilar och sjöng med lätthet gospel, soul, R&B, blues och jazz.

Johnny Adams föddes i New Orleans äldst av tio syskon och sjöng ungefär hela tiden. Efter att han blev klar med skolan satsade han på musiken. Först turnerade han med en gospelgrupp, men efter att hans granne, låtskrivaren Dorothy LaBostrie, hörde honom sjunga "Precious Lord" i badkaret i lägenheten bredvid, övertalade hon honom att göra en sekulär karriär. Denna inledde Johnny med "I wont cry" som Dorothy skrivit. Denna spelade han in 1959 med en tonårig producent vid namn Mac Rebennack, som senare bytte namn till Dr John.

Motown ville signa Johnny, men skivbolaget han låg på hotade att stämma det stora bolaget, så han fick tyvärr harva runt bland mindre bolag.

Hans största hits blev en soulig version av dängan "Release me", som han släppte 1968 och den kom upp på 34e plats som högst, samt en annan soulig version av en countrylåt, "Reconsider me" som kom upp till en 8e plats på R&B-listan. Han slog aldrig igenom på en nationel nivå i USA, men lokalt var han otroligt stor.

Och nu till det bästa av allt.
Det vi hör är bara lite lattjande i studion.
Han hittade på en text medans han sjöng. Hans avslutande skrik är ju magiskt!
Sen att låten bara är 1:32 är ju lite kul. Låter som den slutar lite för tidigt, jag vill ju höra mer!
Vilken kraft han har i rösten!

Inbäddningen funkar inte på den här videon så ni får en länk istället. Smaklig spis.
http://youtu.be/yHTgjm-mCIU

På 80- och 90-talet turnerade han en hel del i europa, men då spelade han mest blues.
Johhny dog 1998 efter en lång kamp mot sin prostatacancer. Han var oförsäkrad så hans familj dränktes nästan i sjukhusräkningar. Då visade det sig hur stor han var. Mängder av fans gick då sörjande till musikaffärer och köpte hans skivor, så att hans familj skulle få hjälp med räkningarna.

Johnny Adams – Living On Your Love

Ann Peebles - Slipped, tripped and fell in love

Världens bästa Ann!

Född i St Louis 1947 med en pappa som jobbade i kyrkan och hennes mor var sångerska. Självklart kom hon att börja sjunga i tidig ålder.
Hon är en av de allra bästa kvinnliga southern soul-artisterna som tillsammans med Al Green gestaltade Memphis-soul labeln Hi Records ljud.
Hon är mest känd för sin fantastiska låt "I can't stand the rain", som hon skrev tillsammans med sin man Don Bryant och radio-djn Bernard "Bernie" Miller. Detta var John Lennons favoritlåt alla katergorier, och han benämnde den "Världens bästa låt"! Inte illa.

Det mesta av sitt egna material var hon med och skrev, och hon skrev även låtan för andra artister. Anns största hit "I can't stand the rain" har det gjorts ett otal covers på, och samplats av ett gött gäng hiphopartister.

Hon började som tonåring sjunga sekulär musik med sin pappa som kompade henne på St Louis klubbscen. Där träffade hon en lokal kändis som hon började sjunga och turnera med. Under en resa till Memphis kom hennes genombrott då hon fick chansen att hoppa in på en klubbspelning med trumpetaren Gene "Bowlegs" Miller. Denne Miller var signad till Hi Records och han imponerades så av Anns röst att han tog med henne till Willie Mitchell (ägaren till Hi Records) för att han skulle få höra henne sjunga.
Han gav henne ett skivkontrakt direkt. Så kan det gå!

Men nog om detta, nu ska vi höra på denna sköna låt och njuta i fulla drag av southern-souldrottningen Ann Peebles.
Skönt slött blås, rivig gitarr och hennes underbara röst.
Ja, och vem har skrivit denna låten? Är det inte den lille gynnaren George Jackson som är framme igen.
Sicken kille!



Hon försvann från musiken efter att discovågen slog in med full kraft, och ägnade sig då åt familjen. I slutet av 80-talet spelade hon in ett ablum igen, det blev inte så uppskattat av soulfansen för det var rätt elektroniskt. På 2000-talet har hon återgått till att sjunga mer klassisk soul, som hon var känd för.

Ann Peebles – Slipped, Tripped And Fell In Love

Laura Lee - I Don't want nothing old (but money)

Världens bästa Laura!

Laura Lee Newton föddes 1945 i Chicago och sjöng soul och gospel redan i tidig ålder (känns som jag skriver det på varje artist, kan det verkligen vara så?).
Som barn var Laura och hennes mamma tvungna att flytta från Chicago till Detroit. Där blev hon så småningom adopterad av Pastor E. Allan Rundness. Hans fru hade en gospelgrupp som var rätt populär, The Meditation Singers, och Pastorn själv hade tidigare varit med i The Soul Stirrers. När Laura var elva år (1956) började hon sjunga och resa runt med gruppen.

Lauras sekulära karriär började 1965 då hon sjöng på klubbar i Detroitområdet,
Hennes första inspelning solo var låten "To win your heart" på Ric-Tic Records.

Året efter signade hon med Chess men det var redan då bestämt att hon skulle skickas till Rick Halls FAME-label.
Det var på FAME som hon spelade in sin första stora hit, "Dirty Man".

Många av hennes låtar och hela mskivor, handlar om hur hon har blivit behandlad illa av män, eller när hon gör slut med dom.
Rätt sällan handlar det om kärlek, utan oftast om när den har tagit slut, och någon har blivit sviken.

Jag hoppas ju inte att allt hon sjunger om är hennes egna erfarenheter, då är det rätt illa.
Eller som Michael Bolton sa när en journalist frågade honom om all hans stora svulstiga sorgsna ballader han sjöng var självupplevda. Han sa då:
-Hade jag varit med om allt detta hade jag tagit livet av mig för länge sedan.
Men nog om den före detta lejonfrisyren, och tillbaka till Laura.

Men många låtar handlar även om kvinnans rättigheter och diskussioner kring detta.
Ofta har hon ett härlisgt snack i början av låtarna, precis som Barry White, fast nu med ett mer kvinnligt fokus.

Hon var under ett tag ihop med Al Green, men förhållandet varade inte så länge.
Lite roligt är ju att göteborgsbandet "Division of Laura Lee" har tagit sitt namn efter denna pärla.

Men nu till låten.
Hon låter arg, väldigt arg.
Men hans pengar vill hon ha.



Under slutet av 70-talet och början av 80-talet försvann Laura från rampljuset på grund av den allvarliga cancer hon hade. Hon lyckades bli av med den efter detta spelade hon in ett antal gospelplattor och turnerade runt omkring i världen med dessa. Under senare år har hon även åter börjat uppträda med sina sekulära låtar igen.

Laura Lee – I Don’t Want Nothing Old (But Money)

George Jackson - If you never see me again

Glad Påsk säger jag och George!
Sicken kille!

Sen tar vi en lite mer upptempolåt, väldigt rå inspelning

Lyssna på hans skrik, och sen breaket.

Ren och skär låtskrivarmagi!

Tyvärr finnns inget youtubeklipp, men ni klarar er nog med Spotify.

George Jackson – If You Never See Me